Etthundrafemtio sniglar kokta och paketerade i påsar om tolv i varje (ja, det stämmer inte, men de som var små fick några extra i påsen). In i frysen i morgon. Härligt.

Mannen min är välförtjänt trött efter dagens värv. Jag har mest läst och skrivit och skruttat vid datorn, men bistod vid påsfyllandet. Och diskade, och fixade de spanska spjällen. Och körde ett par trasmattor i maskin. Så de blev nog ganska jämnt fördelade, dagens sysslor.

Det är kallt ute, stängde nyss fönstret för natten. Minsann är inne och ligger i sin fåtölj däruppe. Det är tyst och fridsamt här, absolut ingenting som stör eller låter illa. Inte för att jag skulle höra det. Idag satte jag i hörapparaten när jag satt ute, och förvånades över koltrastens ivriga sång. Jag upplevde det som att den just börjat sjunga, men sanningen var den att jag inte hörde den alls när jag inte hade någon hörapparat i. Blev lite förvånad, har fått för mig att jag hade bättre hörsel på det örat …

Karl XII har fått vänta på läsning, jag har ägnat mitt förströdda läsande åt Stephanie Plum och hennes fatala prisjägarmödor. Plus Katerina Janouch´s ”Orgasmboken” som jag hittade på återvinningen igår. Mannen min har med förtjusning läst, och hävdar att han i hela sitt liv missat några av tipsen. Jag har aldrig funnit anledning att klaga, men det är klart – jag vet ju inte vad han missat. Det talade han nämligen inte om. Senare i eftermiddags kom han och ville berätta en hemlighet. ”OK – vaddå?” – ”Det är jag som skrivit boken, under pseudonym!”. Tror inte Katerina J skulle gilla att bli fråntagen sin upphovsmannarätt på det viset; han fick backa. Med ett flin.

Några blommor kommer jag inte att lägga under huvudkudden i morgon natt. Det blir så stökigt och skräpigt i sängen. Jag vet vem min prins är, han ligger där i sängen bredvid min och han puttar vid behov på mig när jag snarkar om jag ligger på rygg. I natt trodde jag att han ville att jag skulle vända på mig – jag trodde att jag varit vaken och absolut inte snarkat – och blev förvånad över en ganska brysk armbåge i sidan. När jag frågade senare under frukosten visade det sig att det nog inte var meningen, han hade nog bara vänt sig i sömnen.

Så kan det vara med kärlek och snarkningar och armbågar.

I morgon natt ska vi cykla hem från Kerstin och Janne på gärdet efter god mat och dryck. Senast vi gjorde det hamnade mannen min i diket, och blev lite lerig. Framför allt blev hans Panama-hatt det. Hans förklaring var att ”vägen svängde, men inte han”. Och lite lera är borttvättbart. Vi ska cykla försiktigt, mat och dryck körs med bil till firandet – hem lär det inte vara något som behöver forslas.

Kerstin kommer att spela dragspel, vi kommer att sjunga både snapsvisor och annat, och vi kommer att trivas i varandras sällskap. Reta Janne lite med att vi är så glada över tranparet med ungar som vi ser varje dag utanför fönstret. Han gillar inte tranor, de är ena riktiga marodörer på flera sätt, tycker han. Ungefär som vår närmaste granne uppfattar vargar – så det ska vi inte diskutera. Vi har inte exakt samma uppfattning i den frågan. Huruvida tranor är OK eller inte är lättare att prata om, de väcker inte samma passionerade känsloyttringar som vargar.

Det blir en fin midsommarafton i goda vänners lag.