Kvart över 2. På natten. Svart ute, stjärnor.
Jag låg och funderade över nattmössor. Mitt numera långa hår trasslar in mig om nätterna. Ibland ligger jag på det så att jag inte kan röra mig, ingen skön känsla. Kanske skulle jag ha en nattmössa.
Fast egentligen handlar nog min vakenhet om att jag längtar efter mina barn. Det känns konstigt att skriva den meningen. Jag har ju inga barn längre, våra (skrev mina först, men vi är ju två om dem) söner är vuxna män. Vi ses sällan, de är mitt uppe i sina fulltecknade liv. Och jag är inte säker på att det är de vuxna jag längtar efter, det är nog barnen. Som de var och som jag var, förmodligen mest det senare.
När vi var där, för många år sedan, tyckte jag inte alltid att det var så roligt, tvärtom var det ofta tungt och svårt att hålla någon sorts styr i tillvaron. Jobb, barn tätt, äktenskap. Självförverkligande bevars, kvinnorörelse, daghemsagitation.
Nej, det är inte tiden jag längtar efter. Det är känslan av att vara behövd, att vara centrum och styra och ställa. Vara deras morsa. Den som trodde sig veta bäst, och talade om det.
De senaste dagarna – och nätterna – har jag tänkt tanken att jag längtar efter mina barn.
Minsann brydde sig inte om att komma in i går kväll. Nu är det relativt kallt ute, bara runt 6-7 grader, men hon håller sig förhoppningsvis varm. Kanske är hon i hönshuset, där har hon en skön liggplats. Ladugården duger också som nattlogi, eller magasinsvinden. Jag vill inte tro att hon är ute i skogen, bland andra djur som finns där. När jag öppnar ytterdörren och visslar kommer hon fortfarande inte. Någonstans sover hon. Som mannen min.
Jag ska också göra ett nytt försök. God natt.
beskrivarblogg 
Men visst längtar vi efter våra barn och att vi saknar det där med att man är behövd. (Varför pysslar så många gamla tanter med sina blommor?-)
När jag någon gång får hem min flicka så upplever jag vilken otrolig energi jag får efter besöket. Det är en helt fantastisk känsla. Full av kraft kan jag möta vilken vissen dag som helst. Det hänger med mig ganska länge, faktiskt. Iofs så tror jag att även hon, än så länge, behöver den där återknytningen med ursprunget. Mamma finns, s.a.s. Sonen däremot är 17 år äldre och honom ser jag inte röken av om jag inte själv tar kontakt.
Apropå Minsann så är det en katt av vad jag förstått, och det är kul att höra att du visslar efter henne:-)
GillaGilla
Jo, längtar gör vi. Gott att höra att din son är ungefär som mina – min yngste är den som ringer regelbundet och för att han vill – de andra två mera sällan. Det är mitt jobb, som ditt, att söka kontakt. Skönt att din flicka och du glädjer varandra när ni ses! Minsann är katt, och kommer oftast när jag visslar. Eller ropar, men inte idag – än är hon inte hemma … Tack för att du läser.
GillaGilla