Hemma igen

Så, nu är jag hemma igen, och mannen min är borta. Det innebär endast att han också är här, men inte hemma hos sig. Vi har besökt mina systrar och kramat dem, handlat och åkt hit med katt och pick och pack. Nu kokar kronärtsskockor på spisen till sen middag.

Jag har befriat alla mina utepelargoner från vissna blad, konstaterat att sonens hund har sparkat upp dillen i rabatten, och spritt rabattjord lite här och där.  Ok, hoppas han hade roligt, hunden – och kanske hundens husse, som nog var här och fiskade. Sonen har varit snäll och vattnat inneblommorna, tack för det.

Regnmätaren stod på 35 mm, men det är på nära tre veckor. Minsann springer runt och försöker bestämma var hon är någonstans. Nygammalt ställe igen, ”bor jag här” är nog den undran hon har, när hon sniffar efter sonens hund och kanske katter som varit här när hon varit borta.

879 – skrev Minsann medan jag lämnade datorn ett ögonblick …

Gårdskarlen fiskar kräftor i ån. Han berättade att han haft 60 kräftor i sumpen, men glömt att stänga. Hans positiva inställning var att ”men de har ju bara gått tillbaka i ån”, dvs han kanske fångar dem igen. Ingen katastrof alltså – ett synsätt som kanske är värt att försöka tillämpa på egna tillkortakommanden. Just idag behöver jag det inte, men om jag anstränger mig kan jag nog komma på något.

Vi har åkt förbi åkrar med alla sorters säd, och inte förrän vi var nästan hemma insåg vi hur korn såg ut. Vi visste att råg har långa strån, vi visste att havre har vippor och vete har ax (talade bonden om för oss häromsistens) – men hur ser korn ut? Nu tror vi oss ha sett även korn (men ska för säkerhets skull kolla på Wikipedia).

När vi växte upp för längesedan var det av någon anledning viktigt att lära sig ”de fyra sädesslagen”. Och det gjorde vi – men den lärdomen har trillat ut, tillsammans med ett antal psalmverser och annat idag oanvändbart.

Fel uttryckt, jag använde alla psalmer jag någonsin lärt mig en gång i Frankrike när det skulle sjungas. Till slut (vi skulle sjunga länge, och hitta ”vår röst”) hade jag bara psalmer kvar. ”När vi går upp till Jerusalem” fick mig att övergå i klagosång över de offer för terrorism jag just läst om i franska tidningar. Jag sjöng och grät och de som lyssnade grät. Psalmer kan vara användbara när man minst anar det.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized och märktes , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s