Med vänster hand

Jag har just försökt vara vänsterhänt några dagar. Det går inget vidare. Högerhandens fingrar är fortfarande kraftlösa och svullna, efter ett platt fall häromsistens. Eller platt, jag föll på handen som vek sig åt ”fel” håll, bara tummen klarade sig. Idag kan jag använda fingrarna för att sakta skriva.

Att vara enhänt är svårt. De enklaste saker går bara inte, att dra upp trosorna t ex efter toalettbesök. Tur att jag kunnat haka fast höger tumme och dra med vänster hand. I och för sig hade jag väl överlevt utan trosor, men det hade blivit kallt om rumpan. Ta upp hundmat med en gaffel och fördela är också svårt med vänstern. Och det blir många flera steg fram och tillbaka, eftersom bara ena handen vill.  Klappa hoppande glada jyckar låter sig heller inte lätt göra. Den svullna handen är lite för ömtålig fortfarande.

Jag tänker på vännen T som efter en stroke bara kan använda ena handen, som tur är den högra. Han har fått lov att lära sig, och lärt sig acceptera. Jag behöver inte nu göra varken det ena eller det andra. Jag kan gny i vetskapen om att detta är tillfälligt, det går över. Till nästa gång jag klantar mig och snubblar över hundar och koppel på rymmen.

Så lätt det är att ta det för givet, t ex att båda händerna ska fungera – när det är det vanliga tillståndet. Och så besvärligt när det inte fungerar som vanligt. Det här lilla missödet gick så snabbt att det inte fanns någon tid att vänja sig. Eller värja sig. Jag satt där på vägen med fingrar som gjorde ont och hundar som inte begrep varför jag morrade.

Annat är det med de smygande konstigheterna, som kommer med åren. Stelare leder, det går faktiskt inte längre att sitta på huk och rensa en rabatt t ex. Det har jag vant mig vid, rabatter får förbli orensade eller så får jag sitta på backen.

Allt sämre syn och hörsel går också att vänja sig vid – antingen så låtsas jag inte om att jag varken ser eller hör, eller så får jag se efter ordentligt och tala om att det där hörde jag inte.

Skrynklor och rynkor lite här och där, de får man etikettera om, döpa till  livserfarenhet och karaktär. T o m tycka att de är ganska vackra jämfört med ett slätt och oskrivet anlete.

Dåligt minne går att bättra på medelst lappar. Förutsatt att man kommer ihåg lapparna.

Krama den jag älskar kan jag fortfarande, allt ovanstående till trots. Och njuta av att han skämmer bort mig, gör i ordning fotbad, diskar allt, bakar och lagar mat. Medan jag sitter still och låter fingrarna vila och läkas. Snart är fingrarna i form igen, resten får fungera bäst det kan. I kväll kommer ännu en liten hund hit och ska stanna en vecka. Då gäller det att ha två händer som kan hålla i kopplen. Och ben som håller mig på rätt köl, inga fler platta fall!

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Med vänster hand

  1. Åhh. Stackars dig. Jag hoppas att det läker rappt. Må Gott, i den vackra hösttiden./A..

  2. lena skriver:

    Undrade just varfor du inte skrivit nagot pa ett tag.Hoppas du mar battre snart,Ska skicka dig ett roligt mail,sa du far dig ett gott skratt.Kram Lena.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s