Jag försöker få liv i Anna-Lisa.

Det är inte så dramatiskt som det kanske låter, hon är en kvinna i ett manus, men hon är seg och halvt om halvt död, även om hon knallar och går. Har fastnat i sina rädslor och oförrätter som begåtts mot henne och därför kanske kommer att begås igen. Ett dygn ombord på en färja med okända människor har börjat lösa upp henne. Hon känner inte längre riktigt igen sig själv och tittar förundrat på sig i spegeln.

Jo, hon ser ut som hon gjort de senaste åren, men i ögonen är det en liten, liten glimt av nyfikenhet och ängslig glädje. Den har inte funnits där förut. Kanske, kanske håller hon sent i livet på att vakna. Och leva, men inte här, i den här texten.

Igår skrev jag något som kanske kan fungera som synopsis för NaNoWriMO-skrivandet (som jag trodde skulle börja idag, men än är det oktober). En historia där jag skrönar om människorna där jag bor – jag måste småningom ändra namn, ålder, geografi etc, men till att börja med får de vara de de är. De är intressantare än man skulle kunna tro, de som bor här och de som snart flyttar härifrån.

Fungerar inte det skrivandet får det bli Anna-Lisa, Gunvor och Helge. Där finns mycket att göra. Min co-skrivande vän A-Lott har tänkt sig ett mudderverk i Askviken hos de två gamla systrarna, och funderar på om Helge är man eller hund. Jag tror man, men vi får se. Hunden kanske kan heta Molly. Minsann ska nog vara med på ett hörn också.

I eftermiddag kommer mannen min, han talade om att han skulle kolla om fiskhandlaren hade några ostron. Också utan ostron är han välkommen. Jag har tagit fram nässlor ur frysen ifall att.