”Att vara sitt eget hus” – de orden stannar hos mig efter läsandet av Inger Edelfeldts bok ”Konsten att dö”. Resten av boken stannar också, som en känsla mera än enskilda ord. Ett igenkännande.

Häromdagen hittade jag ett urklipp ur Avesta Tidning, skickat till mig av min syster, som bevis på att jag för länge sedan skrev åtminstone en dikt. Temat för en dåtida tävling var ”Vinter”, min dikt har titeln ”Våren”. Jag var 17 år (det måste alltså ha varit 1959) och honorerades med 10 kronor. Ni ska slippa läsa alla orden, låt mig bara säga att det jag skrev då kunde jag ha skrivit idag, fast med andra, och färre, ord. Det centrala är detsamma.

Garderobsstädning fann dikten åt mig, liksom ett foto ur samma tidning, årtal oklart, men några år tidigare. Jag hade varit med och tävlat i distriktsmästerskap, vilken placering jag fick framgår inte. Jag gissar att det handlade om höjdhopp. Och jag känner inte igen flickan på bilden, det kunde varit en alldeles främmande människa. Apropå att känna igen och inte. Och Edelfeldts bok och huvudpersonens hinna mellan sig själv och resten av världen.