Måndagsångest

Vem kan skriva om sin sons död? Förmodligen inte jag. Men skriver gör jag ändå.

Sonen min var 47 år när han dog för fyra månader sedan, i en olycka med bilen på familjens sommarställe. Hans liv var svårt. Vräkt från sin bostad, skild, inget jobb och inga pengar bodde han med sin far i sommarhuset, ett ömsesidigt beroende. Sonen var också alkoholist, olycklig, deprimerad, ”jag har varit så dum, mamma”. Han krossade våra hjärtan, vi som älskade honom och som han älskade. Kärleken hjälpte honom inte, eller inte tillräckligt.

En son föds, mittenbarn, älskad, en kärlek som en gång var lite ångestskapande hos mig som mamma. Är det OK att tro sig tycka lika mycket om ett barn som det förstfödda? Frågan väcktes i mig redan innan han föddes. Skulle kärleken räcka för ännu ett barn? Det gjorde den, hela vägen. Den var inte nog för att göra hans liv gott.

Han föddes när min morfar dog, det visste jag inte förrän efteråt. En älskad människa tog en annans utrymme i mitt hjärta.

 

Avbrott för att laga och äta stuvad blomkål och stekt falukorv. Två likalydande mejl från Stefan Löfvén som tackar för min insats – ? Och, har gnällt över fd mannen som snubblar, igen, över hundens koppel. Han (mannen) hade en stroke för två år sedan, men varför kan han inte hålla reda på fötterna? Svar: han kan nog inte. Och jag får spader.

Vi skilde oss för tolv år sedan, nu har sonens död fört ihop oss igen. Jag hjälper honom med det som sonen gjorde. Min ork är på upphällningen. Jag lever det liv jag lämnade då, och det är förvånansvärt likt sig. Lika förlamande, lika ensamt som då. Plus att vår son är död. Känner mig som Rut utan avdrag. Lagar mat, städar, plockar, påminner. Blir lika irriterad som då, lika småttigt elak. Valresultatet igår har inte gjort något positivt för mitt humör.

 

Varje dag är sonen med mig, med sin frånvaro. Han finns runt omkring mig genom det han gjort här i sommarhuset, allt han har fixat. Hans matplatser för rådjur står tomma, veden han kapade ligger i den nybyggda vedboden, altanen vid det lilla huset har fått taket uppfört av hans äldre bror. Häromdagen åt vi färskpotatis från plastbackarna bakom huset, där potatisarna nog hamnat av misstag – de var goda. Två solrosor växer upp där avloppsanläggningen döljs av all den mossa han lagt där, de får nog följa med till urnnedsättningen på torsdag. Liksom hans hund. När hunden kommer och lägger huvudet hårt i mitt knä och tittar på mig får jag för mig att han saknar sin husse. Och då gråter jag igen. Lite, utan att visa det för fd maken. Han har nog av sin egen sorg.

Min son är mera närvarande nu än han var när han levde. För mig. Han ville inte gärna prata med mig den sista tiden, tyckte väl att jag tjatade för mycket, oroade mig för mycket, påminde honom för mycket om det utarmade liv han levde. Det gjorde jag. Nu pratar jag med honom i mig, han finns inte där och kan varken svara eller säga emot. Han är ”inte fjärran, men bortom nära” (Svenarne Janssons ord), han är pratbar, jag kan säga vad jag vill.

Ibland är jag arg, ibland glad, ofta lesset förundrad och oförstående inför att han inte finns längre, här. Hans dotter saknar honom, och det vet han att hon skulle göra. Deras kärlek oavsett allt annat var de båda säkra på. Kanske var han också säker på vår kärlek till honom, jag vill tro det. Hans bröders, min och hans pappas. Och allas de som var med på hans begravning, många okända för mig, men också många som varit hans vänner sedan han var liten. Nästan hundra människor som kom och hedrade honom, och som säkert hade både goda och mindre goda minnen av honom och hans liv.

Lyssnar parallellt med ett dåligt öra på kommentarer kring valresultatet och Sverigedemokraternas roll som vågmästare i riksdagen – vill inte ha den möjligen svaga regering som nu är på gång, vill ha tydligare gränser mot rasism och nazism, vill inte ha järnrör som vapen i debatterna. Vill inte ha brottsdömda riksdagsledamöter. Inte främlingsfientliga, fördomsfulla, okunniga gaphalsar. Vill inte ha ett brunt Sverige, och skräms över likheterna mellan vårt land och övriga Europa, just nu. Och likheterna med 30-talet. Det har inte ens gått 100 år sedan sist, nu tycks det vara dags igen för människors olika värde, att vissa är bättre än andra, att vissa inte ens borde få finnas.

Livet är fullt av ångest de flesta dagar. Mera och annan än annars. Kollektiv och personlig, privat är den nog inte i och med att jag beskriver den. När jag går i skogen och letar svamp (som nästan inte finns) tappar jag bort ångesten en stund, när jag lägger mig för att sova är den där igen. Liksom när jag vaknar vid 4-5-tiden på morgonen och inser att fd maken i rummet bredvid också är vaken. Hans lampa lyser. Jag somnar om, och han sover när jag vaknar nästa gång, vid 8-tiden. Tung av ovilja att vakna är jag, vill inte en dag till, men lever den.

Trots att jag nu lyssnar till Åkessons röst på TV som gör ont, ord travade på varandra utan nyanser, enbart utsläppta på ett skrämmande effektivt sätt. Jag lever mig igenom även den här dagen. Och förhoppningsvis natten, och morgonen och ännu en dag. På torsdag samlas familjen på kyrkogården för att lämna sonens aska i det som blir hans grav. Jag lever då också, ”om inget oförutsett händer”. Min vilja att leva är stark.2014-09-14 12.50.50

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Måndagsångest

  1. Yheela skriver:

    Om du var här nu skulle jag ge dig en stor kram, men det enda jag kan ge dig är mina ord här på bloggen. ❤

  2. Skrivmoster skriver:

    Jag vill också krama om dig och tacka dig för att du orkar skriva. Det är ett sorgearbete och du får mig att gråta inombords. Sköt om dig min vän.

  3. aventyrenso skriver:

    Den här har hjälpt mig Margareta.
    Kram

    Döden betyder ingenting.
    Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
    Jag är Jag, Du är Du.
    Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
    Kalla mig vid mitt vanliga namn.
    Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
    Ändra inte Ditt tonfall,
    Håll sorgen borta från Din röst.

    Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
    Skratta som vi alltid har gjort.
    Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
    Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
    Uttala det som ingenting hänt, sorglöst
    Utan spår av skuggor.

    Låt livet gå vidare med samma innebörd som
    tidigare.
    Det går vidare därför att det måste gå vidare.
    Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
    gemenskap.

    Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
    inte längre kan se mig.

    Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
    Allt är väl.
    Canon Henry Scott-Holland, 1847-1918, Canon of St Paul’s Cathedral

  4. Dakota skriver:

    Stor kram från mig också ❤

  5. Anna Granström skriver:

    Så sorgligt och fint på samma gång ❤️

  6. lena skriver:

    Sa sorgligt och sa vackert,det gar direkt in i hjartat.Kramar Lena

  7. supercarina1 skriver:

    Så otroligt vackert och bra beskrivet! Stor kram – på något sätt orkar du!

  8. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Älskade syster, nu är det torsdag kväll och ni har jordfäst Mats. Jag är i Albanien och läser din blog o gråter med dig. Ett råd om jsg får: visa Jan din sorg! Det kan lätta både hans o din! Tuden kramar
    Syster B/

    • beskrivarblogg skriver:

      Käraste syster min – hoppas ni har det bra! Ja, gårdagen är överlevd den också, och jag visade Jan hur ledsen jag var. Vi byter av varandra, det fungerar. Kram på er båda/Margareta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s