Svärta

En kusin ringer syrran och berättar att en annan kusin dött och hon ringer mig. En kusin som jag och mina systrar nästan aldrig har träffat. Åtminstone inte som vuxna, kanske någon gång som barn – jag minns två smala blonda systrar som bodde i Blåsut utanför Stockholm. Minns det antagligen för att det namnet fascinerade mig, hur kunde en plats heta Blåsut?

Läser parallellt ett inlägg på Facebook från en polis i Lund, om hur han nästan går sönder när han håller om en mamma skriker och skakar efter att ha hittat sin son död hemma, ett självmord som jag förstod det. Hans professionella sköld brast nästan. Jag gråter över den skildringen, men inte över min kusins död. Båda var obekanta. Det är den skrikande och skakande mamman jag gråter med. Henne är jag nästan bekant med, båda har vi förlorat ett barn, hur vuxet det än må ha varit.

Det är för mycket död omkring mig och oss alla, döden tar aldrig slut.  Men det gör ju inte livet heller. Nya liv, och gamla långa liv. En cyklande man som är 103 och unga människor som inte orkar leva längre. Farsoter som medeltida pest, omöjliga att hindra från att spridas. Parallellt med krig som avsiktligt dödar, utan att skilja på sk soldater och civila, barn eller vuxna. Flyktingbåtar som sjunker eller sänks utanför Italien, romer som inte får finnas någonstans.

Bokbål i Småland, inspirerade av seklers bokbål. Några direkta häxbränningar har jag inte hört talas om ännu – vilka är nutida häxor värda att förljuga och förfölja och skada, kanske döda? Sveriges utomlandsfödda kvinnor? Kvinnor? Vi har en andre vice talman i riksdagen som kanske kan komma att uttala sig om den saken. Han vet säkert.

Är det hösten och snart november och mörkret utanför fönstren som jagar upp alla svarta bilder och allt elände? För det mesta kan jag hålla svärtan i någotsånär schack – just nu överväldigar den mig. Det farliga/hotfulla/ finns där, lidandet försvinner inte.

Tur att det också finns motkrafter, min just nu är en fyrbent vän, Louie. Han klämmer upp sig i soffan nära mig och lägger huvudet i mitt knä så att skrivandet blir nästan omöjligt. Så mycket gråt blir det inte heller med en slickande hund i famnen. Han mjukar upp mitt hjärta.

2013-10-29 14.30.32

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Svärta

  1. Karin skriver:

    Ja mörkret tynger, det gör det. Och det dös alldeles för mycket, på alldeles för nära håll. En klasskamrat. En kollega. Inga riktigt nära för min del, just nu, men en påminnelse som tynger. Men så i den andra vågskålen: nytt liv, ett litet barnbarn i lördags, en tjej som fått sin mormors namn. Greta, efter min mamma som du kanske minns?

    • Karin skriver:

      PS. Fin text, skulle jag ju skriva, men det tappade jag bort!

    • beskrivarblogg skriver:

      Ja, Karin, påminnelserna tynger. Härligt då med ett litet nytt barnbarn, jag minns din mamma sådär som minnet ofta blir (för mig i alla fall) med tiden, mera som en upplevelse av vänlighet och brådska (får jag för mig) än en bild, hennes namn minns jag – gott med en ny liten Greta – och tack för goda ord!

  2. Svenarne Jansson skriver:

    Ja min vän, mycket smärta och sorg är det nu. Men det är smärta som du formulerar med skärpa. Tydlighet och skärpa om smärtan, exakt formulerat. Dvs mycket bra skrivet. Igen. När kommer dagen när du – eller du och en förtrogen tar tag i dina texter och börjar sortera, strukturera och sakta bygga ett manuskript? Fast det har jag ju tjatat om en massa gånger, du får förlåta mig. Men så bra det skulle kunna bli! En liten hundvän är gott att ha, lindrar själens sorger och kroppens smärta.
    Och svärta. Kram / Sa

    • beskrivarblogg skriver:

      Vännen, ditt tjat är uppskattat sådant, men jag vet faktiskt inte hur det går till, det du tjatar om. Hur hitta någon som ids och ger mig den tid det ändå skulle ta – Helen har sorterat, jag har sorterat och försökt urskilja sådant som känns mera fyllt av energi än annat – men jag är inte på långa vägar framme. Det är för många ord. Och det är tyvärr en sak som inga hundar hjälper mot, men nog är de bra annars! Just nu sover han och jag ska också krypa i säng, godnatt och kram till dig/Margareta

  3. Skrivmoster skriver:

    Det du skriver griper tag och man känner så rätt du har i mycket av det du skriver. ”Låt aldrig mörkret hindra dig att söka ljuset” skrev han så klokt Bo Setterlind. Det är väl det vi får försöka och förhoppningsvis lindra smärta och annat som försöker svärta ner dagen. Tack Margareta för dina fina texter. Kram!

    • beskrivarblogg skriver:

      Ja du Skrivmoster, det handlar om att påminna sig om att ljuset ändå finns, fortfarande. Tack för att du läser och tack för att du bryr dig om att kommentera, och stor kram tillbaka till dig/Margareta

  4. De fyrbenta vännerna med svans fyller en stor funktion i många sammanhang. Det är mycket i livet man inte förstår sig på. Sorg kan visa många uttryck och ansikten. Kram från söder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s