Har läst ”Hat och bläck” av Crister Enander och Kristian Lundberg. Den är med mig, på ett vagt och ändå igenkännligt sätt. Jag vet ännu inte vad det är jag minns eller saknar, men litar på att det kommer till mig. Boken, breven mellan de två, påminner mig om något i mitt liv som jag låtit försvinna. Kanske är det klasskampen, kanske tillhörigheten som blev ingenting när jag släppte den ursprungliga. Kanske är det en längtan till något som var självklart en gång, och som inte är det nu. Nu, när ingenting är självklart längre, för någon.

Ska läsa den igen, men först låna ut den till syrran.