Dävet sorgsen

Långa sysslolösa dagar, det enda schemalagda är hundpromenaderna fyra gånger varje dygn. I övrigt tystnad, stillhet om jag bara kan hitta den. Släpper in världen via internet, men vägrar att titta på teve. Den lilla stund jag tittade igår kväll räcker för att jag ska veta att jag inte vill ha mera.

Är ledsen. Vår döde son fyller år idag, 48 år. Varför just denna dag skulle göra mig ledsnare än annars är oklart för mig. Kanske handlar det enbart om självmedlidande, sådant ligger nära tillhands när någon är död. Arg är jag inte, bara dävet sorgsen. Tänker på hans älskade dotter, tänker lönlöst på hans liv och hans död. Och Frankies, bästa vännens ena hund, och Rod, bästa vännens älskade man. För många dödar, för mycket obegriplighet, för stor sorg. Hisnande saknad. Tomhet.

Allt det här gröper ur mig, tar kraften ifrån mig i den mån jag har någon. Det känns som om energin sipprar ut ur fingertopparna – men inte just nu när jag skriver. Då kryper energin ner på skärmen i stället, laddningen gör mina fingrar viga och rörliga över tangenterna. Som alltid i sådana stunder välsignar jag min skrivmaskinslärarinna på Stockholms Stads Handelsskola och sekreterarutbildningen (gick fort, kunde gifta mig omedelbart därefter) för femtihum år sedan. Ragnhild någonting, tror jag, hon var gift med mannen som var en av de första att hitta på mulltoan. Minnen, fragmentariska, onödiga, eviga?

Att skriva flyttar mitt fokus ett ögonblick. Jag blir aningen mindre självupptagen, även om jag enbart skriver om mig och mitt. Jag sitter i en nyrenoverad vacker bostad i huvudstaden, där min bästa vän och hennes hund nu ska fortsätta att bo ensamma. Hon har mycket framför sig som jag och Mats pappa och hans dotter har klarat av och överlevt. Allt det där som ska tas om hand, alla formaliteter som hör samman med ett dödsfall, alla kläder, småsaker som gör att tårarna bara rinner utan att det rimligen går att förklara varför just den där lilla hågkomsten skapar dem.

Minnena och de bilder och historier vi skapar med hjälp av fotografier är ju det enda som finns kvar av den älskade. Av alla älskade. Ett sätt att hålla kvar och samtidigt ett sätt att släppa taget. Att försonas med förlust och saknad, inbillade fortsatta liv, absolut och obeveklig död.

Här tog energin slut.

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Dävet sorgsen

  1. bergalott skriver:

    Följer dig – det vet du.

    Idag var det så där hågkomset eftersom L legat på operationsbordet i nästan fem timmar. Sista timmen tänkte jag att min kommentar om de ringer blir väl: Varför är jag inte förvånad?
    Men turligt nog så ringde han själv och var pigg OCH vid liv.

    De där födelsedagarna är grymma på sitt vis. Ytterst få människor kan väl känna glädje vid hågkomsten. En mildhet smyger sig så småningom in och det är när vi accepterat efter långan tid.

    Vi har våra gömmor av saker och minnen. Lyfter på locket av små askar som doftar sommar och lek. Vänder och vrider på sagt och osagt. Minns skratt och gråt från svunna dagar, då, när allt var som det skulle liksom.

    Vi försöker tröstar oss i realitetens bittra vatten och hänvisar oss själva till att vara förståndiga. Ha… det funkar inte. Så gråt är det bästa som finns – så länge tårar finns.

    Kraaaaaaaaaaaam
    .

    • beskrivarblogg skriver:

      Kram min vän, glad att din L är vid liv och låter hyfsat som han ska. Minnena från när livet var lite mera som det var tänkt en gång spökar idag – de gör mig ont, de gör dig ont fortfarande – men vi fortsätter. Tack för att du finns och följer!

  2. Svenarne Jansson skriver:

    Man får kliva varligt, när man beträder andras sorgemarker. Ändå kanske man tar med sig en liten ljusglimt. Och kanske får bråka, och gorma lite. Jag fastnar lite i kommentaren från din vän ”bergalott” – vi har våra gömmor av saker och minnen. Så välskrivet, och sant! ” Vi försöker trösta oss i realitetens bittra vatten”. En dyster kalk, att tömma. Ändå blommar den knallgula krokusen utanför min port, utan hänsyn taget till väder och vind.. Likkt förbannat gryr morgondagen tidigare än jag vaknat, hundar & katter ska ut, värme i hus & hem ska till, frukost ska på bordet. Räkningar betalas, liv ska levas, människor ska mötas… Det gick fortare förr – var det bättre eller sämre …
    .

    • beskrivarblogg skriver:

      Vännen min, du har så rätt i det där med att kliva varligt; andras sorgemarker är lika mina och ändå olika. Och krokus blommar oavsett. Har just varit ute i regnet med vännens hund, vi är blöta båda och nöjda att vara inne i värmen igen. Kram, likt förbannat!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s