Jag har fått gåvor idag, av vänner. Många har skickat värme och kärlek till mig, yngste sonen ringde för att höra hur det var, ”det är ju två år sedan idag”, bästa vännen ringde, ena syrran, den andra pratade jag med igår (och hon gav mig ett skratt i kommentar till mina o-ord på bloggen idag).

En vän, Pär G Larsson – som jag inte känner nära, men har följt på Facebook – sände mig en text han skrivit, han påmindes om den när han läste mitt ett år gamla inlägg. Det värmde mitt hjärta. Hans ord pratade med mig, de berättade hur jag känner mig idag, de gjorde gott, och ont.

Nyss kom två bilder från granndottern på landet, med orden ”vi får minnas och glädjas” – bilderna visade henne och mina två äldsta söner, dels med fångst efter fiskafänge och dels med ett enormt fat kräftor framför sig. Och Mats hade sin ärtgröna helknäppta frottépyjamas på sig, den som jag alltid ser honom i när jag tänker på honom, på landet, liten, ännu trygg.

Jag grät. Hejdlöst och nästan njutningsfyllt, tårarna droppar ännu och jag har lätt huvudvärk av alla känslor. Kära ungar, ni var så små och ni var så olevda, så öppna för vad livet skulle ge er – bilderna måste vara drygt fyrtio år gamla. Yngsta sonen var för liten, liksom systern till grannens dotter. Tack för bilderna, Carina och tack för glada minnen och för tårar.

Facebook är fint, bara så ni vet det ni som har annan uppfattning.