Tur att jag bor i ett hus för mig själv där ingen kan höra mig. Ingen ser mig heller. Ingen behöver försöka trösta eller lugna, jag kan låta allt bara rasa ur mig som det vill, tårarna, lätena, snoret, ilskan, orden. Katten gick ut när jag började gråta, hon försökte komma nära först, men när jag inte ville så stack hon. Klokt av henne.
Tror jag gråtit mera idag än tidigare över din död, Mats, son i ärtgrön helknäppt pyjamas. Då i alla fall, häromsistens undrade jag över vad du hade på dig i kistan – vet ingenting om det. Tänkte inte på det då, ingen pratade om det. Dina kostymer hänger fortfarande i din pappas källare, jag har sagt att jag ska ta hand om dem och kanske försöka sälja dem eller ge bort dem. Kostymerna kan jag ju inte ha, men dina khakibyxor har jag och dina t-tröjor, dina strumpor och din härliga långa jaktfleece, några av dina jackor som ingen annan ville ha. En mössa. Och din säng och ditt bord och dina stolar, dina soffor här i huset. Din svärfars länstol med rosa (ful) klädsel står i mitt kök. Dina förskräckliga jakttroféer hänger på väggen i det rum som nu är mitt sovrum. Duvhöken med en nötskrika i klorna sitter på en gren i hörnet av rummet.
Men du är inte här. Du är ingenstans, inte på kyrkogården i Sundbyberg heller. Inte på landet där du dog. Du finns i mig och i din pappa och dina bröder, i din dotter. Så fortsätter du finnas, men i en form som vi har svårt att förstå eller uppfatta. Jag pratar med dig när jag är ensam, inte annars. Stannar till vid din grav när jag åker förbi och står där och muttrar en stund. Svara får jag göra själv.
Idag har varit tungt, men också fylld av värme, kärlek och goda minnen. Människor är goda, de allra flesta. Jag ser på bilderna jag fick av Nina i kväll, med dig och Erik och hon, kräftor och fiskfångst. Och jag gråter, gråter och är samtidigt glad att ni hade det också. I alla fall innan du levde ett annat liv, innan du dog. Nu har jag för första gången i livet snutit mig i linneservietten. Det räcker för idag, god natt sonen min, god natt sondotter, god natt mina levande söner och sonsöner och alla mina andra människor som jag är glad att ha i mitt liv.Och idag är jag lite gladare, även om det inte syns på den här gamla bilden…
Jag hörde något bra för någon dag sedan.
Fortsätt att leva tills livet åter finner dig.
GillaGilla
Tack Esmaralda – det är en god idé! Livet finner en ju om och om igen, eller hur? Så länge man lever… Kram och trevlig helg till att börja med!
GillaGillad av 1 person