Måndag 23 november 2020 – en av alla dessa dagar

Som jag förstås är glad för. Måndag – vaken flera gånger och klent med omsomnandet i natt. Strax före klockan sju i morse var jag på Bilbesiktningen och fick godkänt, inga anmärkningar. Skönt. Har postat Bokbörsen-böcker, köpt munskydd (Jan ska ju till sjukhuset i morgon, och jag måste följa med, och hoppas att munskydd gör det de förmodas göra, skyddar andra från min eventuella smitta). Har provat, lite trixigt att få på det med hörapparat i båda öronen och glasögonskalmar.

Ska ringa Danderyd runt femtiden för att få reda på när Jan ska vara där i morgon. Tvättar i kväll, har bäddat om hans säng med rena lakan, och han ska duscha två gånger med tvål och schampo i kväll, plus i morgon bitti. Rena nattkläder och förstås rena kläder i morgon. Nu måste jag bara försöka begripa om han får äta frukost i morgon, det beror antagligen på hur dags han ska åka dit. Två timmar före operationen får han bara dricka ”två små glas vatten”. Så mycket har jag fattat.

Jag blir trött, och säkert Jan också, av att inte få sova någon natt utan att vakna flera gånger. I morgon när Jan är installerad åker jag vidare hem till mig. Jag får passa på. Om allt går som det ska så skrivs han ut före elva på onsdag. Antingen hämtar jag honom eller så får han åka sjukhustransport – det senare vore smidigt, för då kanske han slipper gå den långa korridoren på sjukhuset och får åka rullstol i stället. Hur som helst blir det ett kort besök hemma hos mig.

När jag var vaken i natt låg jag och tyckte att jag höll på att bli förkyld. Nu i dagsljus verkar det inte som någon omgående förkylning, men lite huvudvärk i morse som sedan försvann. Jag får inte bli sjuk, vare sig i snuva eller covid19.

Middagen idag blir rökt lax och stuvad spenat, ost. Glass till Jan, jag kom ihåg att fylla på nedersta lådan i frysen. Men jag glömde köpa russin, så det blir inga korintkakor. Om jag kommer ihåg att ta med den stora russinpåsen hemifrån mitt hit till Sumpan, kanske det blir. Ett smörpaket ligger sedan en vecka i köksskåpet för att bli lite mera hanterligt.

Gick ner med tvätten, trodde att jag fick börja klockan fyra, men jag har bokat klockan åtta. Okej.

Yngste sonen ringde från Djurö. Under promenaden idag hade han hamnat nere vid Maren där två fiskare fiskade. Medan han tyst satt där en stund fick de två fina abborrar. Jag talade om hur dyr abborrfilé är i affären, han baxnade. Så hade han talat med sin vän. Hon har fått blodförtunnande medicin efter en blodpropp – och baxnade, hon också, inför priset. Samma som Jan har, Eliquis, 1500 ca för en förpackning. Men därmed kommer man ju också rätt snabbt upp till frikort… ”Hon blev bara lite chockad.” Det kan jag förstå, jag blev det också första gången jag läste vad den kostar. Men den är nödvändig för många.

Just nu inför operationen får Jan inte äta Eliquis under några dagar. Det är bara att hoppas att ingen ny stroke ligger och lurar någonstans. Det räcker ändå. Jag skickar med honom medicinlista och dosett, även om jag tror att de vet vad han ska ha och fixar det ändå. Hans necessär är tömd på allt diverse som annars finns där – nu blir det tandkräm, tandborste, tandpetare, kam, skohorn. Hans tofflor ska med, dock inte i necessären. Rakningen får vänta tills han är tillbaka hemma. Och stödstrumporna likaså. Morgonrock hoppar vi också över, han hinner inte få den på sig. Och hans armbandsklocka får stanna hemma den här gången. Hörapparaten kan jag bara be att man inte slarvar bort…

Sonen stannar därute på landet hela veckan, skönt för honom med lite omväxling och mera natur än i Sundbyberg. Och skönt att slippa stiga ur sängvärmen okristligt tidigt varje morgon, runt 4-5-tiden, för att hinna åka kommunalt till sin arbetsplats långt söder om stan.

Ringer Danderyd för att få besked om tid för Jans operation – ”har inte fått listorna, det har varit lite struligt här idag, kan du ringa om en halvtimme” – självklart kan jag det. Tydligen hade jag i alla fall fått rätt telefonnummer.

Plötsligt tror Jan att Molly ligger tyst i hallen. Hon gör ju inte det, hon är död. Jag säger det och han säger ”jaha”. Det hade han glömt. Kanske är det en sorts välsignelse?

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s