Så, skrev just vad jag okunnigt känner och kanske tänker om Israel och Palestina. I bloggen och på Facebook.

Har också skrivit rent det ena av två collegieblock med sonens fantasymanus. Ruggigt. Skrivit ut sidorna också, så att han kan se dem ”i tryck”. Hans fantasifulla bilder kan jag inte få med, men han har dem i blocken. Mitt i förfärligheterna ritade han några knepiga gubbar, eftersom ”man kunde behöva få skratta lite” efter allt elände… Nästa block ska vara renskrivet innan jag åker.

Undrar om någon mer än jag själv ser hur ofta jag hänvisar till ”innan jag åker”. Jag är redan på väg mentalt, har för all del inte börjat packa än, men funderar på vad som ska med och inte. Anteckningsböcker att skriva i, med viktiga koder som jag annars inte kommer ihåg, bra pennor, laddare av alla de slag, hörapparatbatterier, solkräm… Mosters lilla gröna grunka att öppna motsträviga burklock med. Vakuumkorken för bubbel. Ett Dry Martini-glas. Några flaskor Marezzo.

Så håller jag på. Provar långbyxor jag en gång kunde ha, kan inte längre. Lägger dem i en hög för sig, och en (mindre) hög för mig. Flip-flops´en har jag nog slutat använda här hemma för i år, men de ska med. Hur ska jag hinna få fungerande glasögon, om jag inte kan prova ut dem förrän i början av november och åker i slutet av samma månad?

Har idag pratat med god vän från Arla, som sakta återhämtar sig från svår sjukdom. Gott samtal. Jag blev glad över att kunna berätta att jag nog oftare tänker på honom än jag ringer… Är ingen telefonmänniska, föredrar att kommunicera med skrivna ord hellre än pratade. Ibland, när det känns viktigt, tar jag mig över min egen barriär.

Ena syrrans fd make och hennes döttrars pappa, är död, och begravs i slutet av oktober. En ortodox begravning, vad det nu innebär, i Uppsala. Vi saknar dig, Dragoslav, den du var en gång. Inte den du försökte leva med de sista månaderna. Kanske är du också lättad över att slippa det livet.

Varje död, och de är allt flera i närheten, får mig förstås att också tänka på min egen. Inte så att jag rister av dödsskräck, men så att jag blir lite melankolisk. Lite svart i själen. Varför lever jag? Vad är syftet med att jag blir så här gammal? Vems syfte är det? Och varför får jag mig inte till att åtminstone tvätta köksfönstren på utansidan, så länge jag fortfarande (tror att jag) kan. Med den gamla käppen som fönsterskrapförlängare borde det gå, i teorin. Återstår att testa.

Det här är jag. Från obegripligt stort och svårt att omfatta – till vardagens mycket små och ibland försumbara ”måsten”.

Jag vet inte om de här ljusen symboliserar något jag inte känner till – de får följa dig Dragoslav.