Om tjugofyra dagar på morgonen kliver jag på ett plan till Alicante – tack vare son och sonhustru som låter mig sova över och ser till att jag kommer till Arlanda. En titt ut genom köksfönstren just nu får min längtan att svämma över. Ungefär som en rad ur Elisabet Hermodssons Vackre Apollo, som jagat mig flera veckor – ”vi älskat på heden tills ljungen blev öm, och kärlekens doft än min kropp översvämmar”. Hur jag än försöker blir jag inte av med de orden i huvudet. Längtan, saknad. Livet.

Jag sitter här vid mitt köksbord, iförd tjocka fleecebyxor (med jylf, mannens min, rätt genitiv?) och poncho. Inte för att det är kallt, bara för att det är mysigt. Ungefär som ”håll om dig”, som sjukhuspersonalen sade när jag hämtade ex-makens kläder på sjukhuset efter hans död. Håll om dig, inte sköt om dig. Kändes mera riktat till mig, inte för att det hjälpte. Att hålla om mig. Då eller nu. Gör det ändå.

Kommer just ihåg att jag inte behöver läsglasögonen när jag skriver. Tar av dem… Nyss var jag på väg att rätta till brillorna, när jag såg dem på bordet.

Framgår det att jag har tråkigt, ofta? Inte i morgon och veckan därefter. Då är Karin från Köpenhamn här, och vi brukar ha goda samtal om det mesta. Men annars? Jag gör ju inte mycket för att bryta min relativa isolering. Vägrar dejta på nätet – törs inte. Vet att jag blir stimulerad av lagom mycket social samvaro – som nyss på biblioteksmässan i Norrtälje. Inte för att jag sålde många böcker, men för att jag mötte människor. Som mötte mig.

Jag är nog också lite lat. Ids inte anstränga mig särskilt mycket för att få till det med nya människor. Det är bekvämt, om än trist, att vara ensam med sig själv. Noll anpassning, jag vet numera hur jag fungerar. För det mesta kan jag anpassa mig till mig.

Läser om en för mig obekant musiker, med en speciell röst. Minns häromveckan på bussen in till stan från Norrtälje. Jag försökte ta mig längre ner i bussen utan att åka på öronen. Den här chauffören drog igång och jag vacklade till. En hand tog emot mig och jag for ner i sätet bredvid mannen med handen. Han bar närmast om ursäkt, ”en reflex”. Jag svarade något om att det var en välkommen reflex, vi småmuttrade lite om SL och bussar och hur vissa gav plats och andra inte. Och hela tiden var jag starkt medveten om mannens röst och bildade ordval. Hittar inge annat ord än ”bildad”, så härligt att höra, inget slarv vare sig med ord eller tonfall. Kom ihåg hur en röst kan förföra. Ovant och ovanligt. Ett ögonblick i livet.

Kunde varit mannen min och jag, är det inte