Fortsättning fredag.

Luftfuktigheten här är högre än jag förstått – Falu Rutbröd är segt… Lär mig något nästan varje dag.

Av absolut okänd anledning kan mina fingrar inte hålla sig borta från datorn. Men fantasi och hjärna hänger inte riktigt med fingrarnas skrivlust. Halvklart och 13 grader idag, fredag. Blir upp emot 16-17 under dagen. ”Räkna med att i morgon blir nästa soliga dag.” Enligt vädret på mobilen.

Nu kom AC-montörerna, två unga män, och står och tittar på apparaten, går ut på balkongen för att kolla något. Sätter i mina hörapparater ifall vi måste/kan kommunicera. Men tror det knappast, de verkar enbart tala snabb spanska. De lyckades inte fixa apparaten, men vi önskade varandra gott nytt år, och den ena killen lyckades säga att Clas skulle ringa. Teckenspråk fungerade när jag väl begrep att han sa namnet Clas, deras chef – och inte något väldigt obekant spanskt ord. Jag har pratat med min värdinna, och fortsätter som hittills med varmluft på i båda sovrummen, och ut i vardagsrummet. Det är för svalt annars.

Äter en mycket god mandarin till lunch, känns än så länge bra. Provar mig fram lite. Än är jag inte fit for fight.

I morgon kanske jag är det, för då kommer min hyresvärdinna för att visa mig lite runt.

Läser Liane Moriarty´s Nine Perfect Strangers, och den verkar ganska kul. Konsumerar ungefär en bok om dagen, tur att charity-shop´en finns. Hoppas min senaste uppdragsgivare kommer med ett nytt uppdrag, snart. Men inte troligt, eftersom han fick tillbaka sitt manus strax före jul. Jag behöver något att göra. Flera uppdragsgivare, redigering, språkgranskning, korrekturläsning.

Tror det får bli kycklingsoppa även idag, trots att det blir ganska tråkigt. Den behöver ta slut. Intet spektakulärt till nyår, inte ostron igen – ännu – men kanske pulpos, kanske gåsleverpastej, kanske bubbel. Har inte hittat något bageri i närheten, är inte förtjust i det butiksbakade som påminner alltför mycket om sådant hemma. Jag får googla, eller fråga min värdinna.

Ser rubriker i en av kvällstidningarna om kvinnor gifta med män som drabbats av demens. ”Jag känner mig som en gift singel.” ”Rädslan vid de första tecknen.” Känner igen, att vi var skilda spelar ingen roll, ensamheten och rädslan för det som händer är densamma. Att se den man känt och älskat under större delen av livet, förändras så gåtfullt, är skrämmande. Det är hotfullt, beklämmande, frustrerande, irriterande, sorgligt – sätter medkänsla och kärlek på prov. Tvingar båda parter till en ny verklighet, en annan sorts gemenskap än den de haft dittills. Någon skrev att Alzheimer är värre än ”snäll demens”, eftersom den som lider av Alzheimer är medveten om det som händer. De med snäll demens förmodas inte vara det. Hur kan någon veta? 

Det enda jag vet är att Jan sörjde att livet nu var annorlunda, och att han saknade det han haft. Han var glad att jag fanns (för det mesta). Tacksam att han (såvitt jag kan påstå mig veta) inte drabbades av ångest, utan faktiskt bara några gånger under sina sista år tröttnade på mig och mitt tjat, och sade ifrån. Ordentligt. Så att jag backade och fick tillbaka lite av min ”snällhet”. Den var ömtålig, och mot slutet hade den förmodligen inte stått pall länge till. Jan dog på Lucia-morgonen för tre år sedan. Hoppas han nu vilar i frid hos vår son.

Äter det sista av de små gula goda päronen före middagen. Klockan är fyra på eftermiddagen. Min hyresvärdinna har pratat med Clas, som talar om att AC-apparaten i vardagsrummet behöver bytas ut. Vilket resulterar i rekommendationen till mig att enbart ha värmen på i mitt sovrum, och stänga av i det andra. Jaha. Blir intressant att se elräkningen när den kommer någon gång i januari.

Halv sju har jag ätit min soppa, druckit en Dry Martini och ätit en clementin. Och mår än så länge bra, men är fortfarande lite ”vinglig”. Trött i benen utan att jag använt dem. Lärt mig att misofoni är när man bara inte står ut med vissa ljud. Läste om denna disorder i Moriarty´s bok, och visste inte vad det hette. Nu vet jag. Själv klarar jag inte vissa röstlägen, eller att någon sörplar i sig kaffe eller te. Det lär gå att stävja med KBT, det också. Glad att jag emellanåt kan ta ur eller åtminstone stänga av mina hörapparater.

Oj, nu har jag just läst ut Liane Moriarty´s Nine Perfect Strangers, jag kunde inte lägga den ifrån mig. Bra, otäck, spännande, välskriven underhållningslitteratur – rekommenderas. Sällan jag läser en bok som jag nästan vill sluta läsa, men ändå inte vill sluta läsa. Bra på ett alldeles annorlunda sätt jämfört med de två senaste bra böckerna jag läst, The Last Runaway av Tracy Chevalier och ”Second Honeymoon” av Joanna Trollope. Alla från charity shop´en à 50 cent.