Tomt dokument igen, några timmar kvar av detta år, 2023. Ett år då jag mest klagat över mitt onda knä. Annat också förmodligen, sådant jag inte minns. Just nu sjunger jag långsamhetens lov när jag går i trappor. Om jag gör det, och går medvetet långsamt, så fungerar båda benen hyfsat. Tills jag inte tror det längre, och blir för försiktig.

Just nu sitter jag bra i soffan, med ljus tända på bordet framför mig, ett glas kallt vitt vin. Det sista ur en flaska från igår. Bubblet får vänta.

Klockan är åtta, jag har sett Rapport. Inget annat känns nödvändigt att se på SVTplay, teven har jag stängt av. Saknar musik, men den finns ju där om jag bara besvärar mig med att gå in på youtube. Hörlurarna är laddade.

Har ingen större lust att göra något bokslut över året som snart är slut. Jag är tämligen tillfreds med sakernas tillstånd, kom hem i slutet av mars och for iväg igen i slutet av november. Sju månader hemma. Däremellan diverse läkarbesök, fysioterapi för ett skadat knä, kortisonspruta och till slut röntgen (som jag inte fått information om ännu). Båda ögonen har opererats för starr, och är kanske bättre – eller blir det förmodligen när jag kommer hem igen och kan få utprovade glasögon. Har frusit solskador. Tänderna okej. Känner mig ovant orörlig, men hoppas på bättring.

Försöker gå här, mera än jag gjorde hemma. Lyckas si och så, men ska inte åka hem förrän i slutet av mars. Tre månader ”to go”.

Glad att jag äntligen fick ett manusuppdrag (och betalt direkt) precis innan jag åkte hemifrån, den kassaförstärkningen var bra eftersom jag just nu betalar två hyror.

Glad också att jag är här där jag är, för det är jag. Många ”är”, men vill nog bara förstärka att jag känner mig lugn och tillfreds. Också en nyårsafton ensam i ett främmande land utan familj. Det är gott att vara här, de människor jag mött och de få som jag pratat lite med har varit vänliga och hjälpsamma. La Zenia känns som ett väldigt lugnt och fint bostadsområde, utan högljudd trafik eller dito människor. Till och med nyårsafton låter inte illa (möjligen beroende på att mina hörapparater ligger på bänken), och det brakar än så länge inte heller loss en massa skräpiga och bråkiga saker på himlen. Såg bilder på julfest på stranden här, och gladdes åt att jag inte var pigg nog att få mig att tro att det skulle vara kul att vara där och trängas med hundratals andra. Sådant behöver jag inte.

Jag stänger av och sätter på datorn. Har inte just något att skriva, är mest rastlös och har fingrar som vill göra ord. Resten är inte riktigt med på noterna. Just nu.

Har löst sudoku, wordle och accepterat att de mina som jag wordfeudar med har annat för sig, rimligt nog. Kollat Facebook så mycket jag orkar, läst de mejl som inte direkt åkt i papperskorgen, svarat på ett som var viktigt, från en vän.

Den här internetvärlden är på gott och ont, tror jag begriper det. Men jag uppskattar verkligen att kunna ha den här sortens kontakt med människor jag inte kan träffa ”på riktigt”. Kända och mindre kända, vänner sedan länge och mera nyliga.

Mosters kakskrin passar fint tillsammans med konst som Philippe Auriol, Paris, har skapat, allt ovanför min vedkorg hemma i köket