Vart tar vi vägen om natten, i drömmen, alla vi som bara har oss själva att prata med?

När natten kommer och du småningom somnar, så har du ingen annan än dig att hålla om. Och när du vaknar, alldeles för tidigt och samtidigt nästan för sent för att somna om, är du också ensam. Den spanska natten försvinner vid åttatiden om morgonen, du ligger där och du vet att du ”borde” kliva ur sängen. Men du undrar, varför då?

Vilja får dig att kliva ur sängen. Vilja får dig att duscha och tvätta håret, inte varje dag som förr, men tillräckligt ofta. Vilja får dig att gå ut, får dig att fundera över vad som behöver handlas för att du ska kunna laga middag. Vilja får dig att göra en dry Martini lite för tidigt på eftermiddagen, medan du lagar den där middagen.

Den här vistelsen i en urbanisazión (bostadsområde) i Spanien som är avsedd för turister, för pensionärer med god ekonomi – den gör mig melankolisk. Jag ser många gamla som går hand i hand och ser belåtna ut. Jag blir avundsjuk. Jag ser också många ensamma, som jag. Och väldigt många hundar som forslas runt i hundvagnar av ensamma kvinnor. Finns det en man med i hundsällskapet går hunden också på egna ben.

Det är inte en miljö som får mig att uppskatta min ensamhet. Samtidigt kan jag inte tänka mig att sitta vid ett långbord i Torrevieja och se tacksam ut för att få äta bredvid andra ensamma gamla människor. Inte äta tillsammans. Bredvid.

Hemma har jag en miljö och en natur som kan glädja mig i min ensamhet – inte vintertid, men annars. Inte många människor där heller, men grönska, träd, diverse djur emellanåt, en sjö att bada i från tidig vår till sen höst. Hemlängtan, ja kanske lite, just nu.

Miljön här är så steril, även om här finns blommor som inte finns därhemma så här års. Här finns sol och värme. Men, ingen natur. Parken härnedanför är inte natur, den är okända barrträd och barmark därunder, torr barmark. Några bänkar. Stentäckta gångar i ett en gång tänkt mönster. Hundskit, som överallt annars.

Jag rör mig inte mycket eller långt utanför närområdet, det ska medges. Och det är säkert annorlunda annanstans. Tar ibland bussen in till Torrevieja och knallar runt, tittar på utomhuskonst och människor. Havet, där och här i La Zenia, inga bad ännu annat än för fötterna. Inga våtdräktsklädda vadare heller, som i Juan les Pins i fjol.