17 februari 2024 – lördag, just ingen trafik, lite blåsigt och 19 grader, övervägande soligt när klockan är ett. Hoppade över marknaden idag, det kändes för motvindigt. Handlade clementiner och apelsiner på Lidl i stället, spanska där också. Och vitlök, sallad, tomater. 2 300 steg blev det, och en cortado på Paddy´s. 1,5 Euro, priset varierar, dyrast på Al Campo, billigast på Take a Break.

Har fläskkotlett kvar sedan igår, blir därmed middag idag också med en sallad till.

I Ryssland arresteras de som sörjer Navalnyj. Han har bekräftats död.

Mitt liv just nu är precis så som det framstår ovan – fläskkotletter och en mördad regimkritiker, i en osalig blandning. Skrev först att det är ”prosaiskt”, men det kändes inte rätt. Konstigt är det, märkligt på många sätt, och samtidigt gläds jag åt att fortfarande leva. Att än så länge inte behöva frukta för mitt liv, om jag skulle protestera mot regimen i Sverige. Svenskar som protesterar mot Putin och hans krig i Ukraina lär hamna på någon rysk hatlista. Jag vet inget om sådant, och är tacksam därför.

Ser också i media att någon förundras över hur AI skapar videos och bilder utifrån människans ord. Har inte bekantat mig med AI, tror inte jag vill det heller. Nöjer mig med HI (human intelligence) tills jag inte behöver den längre.

Och så ska Gunilla vad hon nu heter ”sjunga” i melodifestivalen, om inte hennes tandflisa ställer till det – vilket märkligt deltagande. Kvalifikationer? Jag tänker inte lyssna, kanske kan hon verkligen sjunga. Jag är tveksam, men någonstans också lite beundrande inför hennes förmåga att utnyttja media. To the bitter end, förmodligen. Där är också något att glädjas åt, jag kommer aldrig att behöva försöka kvala in på melodifestivalen.

Tror jag letar efter glädjeämnen, och ”tacksamheter”, idag. Behöver påminna mig, ofta, om att de finns där jag minst tänker på dem. Nyss såg jag bilder från Thailand där äldste sonen och hans hustru semestrar i två veckor med vänner. Det såg avslappnat och skönt ut, bad i varma källor, besök i tempel. Och igår kväll pratade jag med yngste sonen som är på landet och tar igen sig. Han behöver det, bokstavligt.

Just nu har jag inga stora bekymmer, inget som kan skapa ångest i mig. Har haft, vet hur det känns. Vill aldrig dit igen. Och ändå, i natten när jag vaknar och inte somnar om – kryper den välbekanta känslan fram, är nära att ta mig. Välbekant är ett felaktigt ord i sammanhanget. Tills jag avväpnar känsla och tankar med mitt gamla mantra, det som bistod mig när jag var som mest ångestfylld. Det fungerar fortfarande, om jag får fatt i det i tid.

Och alltid, överallt, finns det människor som Navalnyj.

Som Anneli i Kathmandu med sina dammtrollsungar från sophögarna och mamman med tre små barn, utslängd från sitt hem av mannen. Anneli, och vi som swishar småsummor till henne, har just sett till att mamman fått rätten till sin butik, hon och barnen har någonstans att bo, och mamman kunde le när hon mötte Anneli. Swish +46738462752.

Och Kaisu som är i Indien, och där fått oss att swisha vad vi kan till kanotuthyraren/fiskaren (i ett hav som är utfiskat) så att sonen kan få en tabla, och lära sig spela på den. Swish +46730361815.

Och så jag då, som köper böcker på charity shop´n för 50 c styck, och bär dem tillbaka när de är lästa (eller inte). Tror mina bokinköp bidrar till katter och hundar, inte människor. Tiggarna utanför Consum och Lidl får en slant när jag passerar. Livet. Jag behöver just nu ingen swish. När jag behövde vågade jag inte be/tigga. Ger mig perspektiv på männen som står utanför butikerna med skyltar som förklarar varför. Hoppas jag.

Äter jordnötter, smuttar på min dry Martini. Börjar läsa en häromdagen köpt bok och inser att den har jag just läst… Inte första gången. Har att välja bland.

Och när jag går ut kan jag glädjas åt blomster