Ont i vänster hand, den vill inte knyta sig hårt, är svag och olydig. Svårt att skriva på datorn. 1 april 2024. Känner inte igen, har städat – men inte ansträngt vänster hand vad jag vet. Hoppas det går över, den får vila nu resten av dagen.

Halv fem är båda händerna jämförbara, inte särskilt ont i någon av dem. Stel, men kan knyta även vänsternäven. Vad det än var så är det bättre nu. Har väl artros i fingrarna också, känns mest i höger pekfinger – men bara ibland. Uppdatering tisdag morgon: ett stort blåmärke breder ut sig på handledens insida, fingrarna känns lätt svullna, i natt domnade handen en lång stund. Jag kan ju ha slagit i handleden när jag for omkring och städade igår morse, utan att märka det… Gör inte ont idag, men är lite klumpig.

Har ätit påskmatsrester till middag, prinskorv, köttbullar, champinjoner, stekt lök och stekt potatis. Sallad.

Stått på trappen och så småningom skrämt iväg tre ungar och deras föräldrar från bron över ån. De slängde vad de hittade i vattnet på ena sidan – och jag, liksom föräldrarna förmodligen, visste att pinnarna skulle fastna i gallret under bron. Till slut tröttnade de på mitt blängande. Jag gillar inte föräldrar som inte får sina barn att lyssna när de försöker säga något. Pappan försvann fort bortöver vägen, mamman försökte få barnen att ge upp – men det tog en bra stund.

Syrran och jag wordfeudar lite lamt. Hon vinner. Jag läser en fantasybok, tredje delen av Paul Hoffman´s trilogi The Left Hand of God, boken The Beating of his Wings – hade tänkt skaffa del två på Bokbörsen, men struntar i det och läser nu sista delen. Ganska seg. Del ett fanns på mitt ”bibliotek” i La Zenia.

Har klippt ner tulpanerna.

Det är fortfarande grått ute, men ingen nederbörd, blåser så att grenarna på linden utanför rör sig. Känns väldigt skönt att huset nu är tämligen välstädat, efter fyra månader. Har fortfarande det mesta i skafferiet i plastbackar och andra ”burkar” (för att inte locka möss) – men att ta hand om det får bli en annan dag. Just nu tror jag att jag vet var jag har det jag kanske behöver.

Hittade äntligen min gröna sammetsportmonnä med svenska pengar. Tänker inte tala om var – det gömstället var så bra att det tog mig flera dagar att ta mig dit. Nu är det bara de senaste deklarationerna som gömmer sig, och jag behöver dem inte. Tänker inte leta mera.

Det här blev en hemkomst av att leta mig hem. Intressant, och lärorikt. Nästa gång ska jag skriva upp var jag lägger vad, och ta med mig lappen. Mitt minne är inte att lita på.

Läser Owe Wikströms Den dolda dörren – Om undran inför döden. En god motvikt till allt jag läst de senaste månaderna. Boken handlar inte om palliativ vård, inte om hantering av andras död, inte om krig och elände. Boken har ingenting med bouppteckningar, begravningar, arv att göra.

Den närmar sig min död. Den död de flesta av oss inte befattar oss med förrän vi inte befattar oss med någonting. Hur förhåller jag mig till min egen död? Vad tänker jag om den, medan jag fortfarande kan tänka? Vad hoppas jag, vad vill jag inte? Vad tror jag händer efter min död, om något?

Owe Wikström vet mycket om död och levande liv, men han – liksom alla vi andra – vet ingenting om vad som händer eller inte händer efter döden. Det är fint att läsa om hans tankar och få ta del av hans, och andras, erfarenheter och tankar kring den väldigt personliga döden.

Läser om deltagarna i Hotell Romantik – har inte sett programmet och inser att jag är tacksam att jag inte kom med. Skickade spontant in ansökan, och refuserades. En man i något som möjligen heter ”mankini” har valsat runt i pressen, och talat om vad han vill ha av en kvinna. ”Hon måste vara slank” – han är vältränad, har en kropp som mången 50-åring kunde avundas. Och en kvinnosyn som ingen borde ge uttryck för. I urvalet av kvinnor hittade han enbart en som dög, och runt henne var männen som flugor. Där ville han inte vara en fluga, han också, så han hoppade av programmet. Han skulle nog ha fått mig så arg att jag gjort mig omöjlig i gruppen, om jag varit där. Nej, det programmet har överlevt sig självt, det kanske var kul och nymodigt första vändan, nu verkar det bara trist.