Lördag 27 april, regn och fyra grader. Snö i Enköping, enligt där boende vän. Det första jag såg när jag tittade ut i morse var en gulärla som viftade på stjärten och kanske hittade något ätbart. Ser vanliga sädesärlor ofta, men den med gult bröst är mera sällsynt. I alla fall för mig.

Nu har jag fixat toaletten som stod och rann. Har löst sudoku och wordle, och tyvärr läst ut den tjocka fantasyboken. Jag har lånat del 4 men inte del 3…

Skrivlusten är inte påtaglig. Men regndropparna hänger i linden utanför köksfönstret. Jag ser dem och gläds åt att även regn kan vara så visuellt vackert. Nu börjar det visst blåsa och då försvinner dropparna fort.

Flyttar pelargonen till andra fönstret i köket, det som inte har ett element under sig. Längtar efter att kunna ta upp den oanvända pallkragen ur källaren, ställa den ovanpå den som redan står nära altanplanket och fylla på med kompost, köpa förgrodda potatisar och peta ner. Och hoppas på åtminstone något kok hemmagjord potatis.

Läser om ”no dig”-odling, där kan mina vattenförstörda flyttkartonger komma till nytta. Igenväxt rabatt har jag redan. Och kompost som visserligen innehåller lite grenar också, men det kan gå att lägga närmast kartongen. Och sedan dit med perenner av valfri sort. Ska det odlas grönsaker så krävs nog extra gödning. Att slippa gräva och ändå kanske byta ut den ovårdade och igenväxta rabatten mot lite blomster – det vore fint. Den sida som nu ger mig påskliljor och pioner, plus några mycket små tulpaner, den kan få vara som den är.

Karin jobbar och skriver i ”sitt” rum, jag sitter och är tämligen okoncenterad och ofokuserad (samma sak?) i köket. Utanför på vägen går just nu en annan gammal kvinna förbi. Jag har för mig att hon är flera år äldre än jag, och hon går mycket sakta med sina stavar. Men hon går. Varje dag, oavsett väder. Än har den här gamla kvinnan/jag enbart gått inomhus idag. Och till soptunnan.

Spisen brinner snällt, knäpper och pratar. Ljud jag har saknat.

Ännu en vän på Facebook har avlidit. Tacksam för att få veta, inte behöva undra – ledsen över att hennes liv nu är slut. Gudrun Allvin delade i diktform med sig av glädje och sorg, jag kommer aldrig att glömma när hon berättade att hennes dotter dött oväntat. Hennes ord då var som en spark rakt i min mage. Nu är också hon borta, och jag hoppas att hennes önskan om att åter få möta sin dotter på outgrundligt sätt infrias. Vila i frid, Gudrun.

Bilden har ingenting med min text att göra – annat än att det är en gammal kvinna som ser ut att glädjas och förundras inför livet