Tar fram ett tomt dokument. Varför? Vill skriva, men har inga ord annat än de gamla och alltför välanvända.

Gammal, ensam, med en kropp som signalerar någonting jag inte vill veta av. Ögonen fungerar hyfsat med läsglas för skrivande och läsning, specialslipade för bilkörning, och om jag vill se på långt håll utan dubbelseende. Helst utan glasögon utomhus.

Åker iväg till Teneriffa och Puerto de la Cruz den första oktober, har bokat boende till sista mars, men ingen returresa. Vad ska jag göra där?

Knalla omkring, bada vid den lilla stranden alldeles nedanför huset där jag bor i Punta Brava. Gå lite längre till Lago Martianez och bada i de inbyggda saltvattenspoolerna där, ingen risk att överraskas av starka vågor. Få massage på det ställe där jag fick det för tre år sedan, förutsatt att det finns kvar. Köpa grönsaker på vägen hem från gamla stan med alla väggmålningar. Dricka varm choklad och äta churros vid gamla hamnen, där människor också badar. Förmodligen köpa mig en ”dramaten” för inköp i någon av de större matvarubutikerna, orkar inte bära. Ta med mig min lätta laptop och sätta mig på serveringen på den större stranden nära huset. Titta på människor, fundera, glädjas och förundras.

Hela tiden ser jag till att ha kontanter till hyresinbetalningen varje månad, så vill min värdinna ha det.

Kanske kommer jag tillbaka till senvinter/vår i Sverige och har skrivit något, kanske inte. Eller, något har jag säkert skrivit – frågan är om det tål att delas med andra.

Jag tänker på en artikel av Birgitta Backlund, FB-vän och författare till boken Blondie. Hon skriver om hur skrivandet fick henne att hitta sin självkänsla igen efter svåra erfarenheter. Hur det var en läkande terapi att skriva. Jag kan bara hålla med. Utan att skriva, både min bok Free Spin och på bloggen beskrivarblogg.com, hade jag inte varit den jag är idag. De självförvållade och svåra åren uppvägs av det ljus jag ändå idag kan se och glädjas åt (även om jag är nog så svart i sinnet emellanåt).

Jag har ett antal exemplar av min bok liggande i kartong under gästsängen, och smugglar in en bok ibland till bibliotekets omloppshylla. Den är alltid borta när jag kommer nästa gång, kanske läser någon boken, kanske städar bibliotekets personal bort den. Jag vet tacksamt nog inte.

Nu regnar det rejält, jag tog in tvätten för färdigtorkning inomhus precis före regnet. Liten glädje, men dock. Middagen väntar i kylen, kalvfilé, potatis att steka, champinjoner och lök i grädde. Rester från igår, kalvfilé med kort datum, dyr nog – två fina bitar för 58 kronor.

Läser just nu en bok, Museet för krossade drömmar, av Elizabeth Buchan, Sekwa förlag som ofta ger ut bra böcker. Hittad på ovan nämnda omloppshylla. Jag gillar tanken att ett museum som visar många vitt skilda exempel på krossade drömmar, förväntningar som aldrig blev verklighet, liv som blev annorlunda. Kanske kan det som visas där hjälpa människor med liknande eller alldeles olika erfarenheter – ungefär som jag kanske tänkte (omedvetet) när jag skrev Free Spin. Framför allt hjälpte den mig, med gott stöd av människor omkring mig.