Solig och sval måndagsmorgon, ”bara” 14 grader strax före sju.

Betalar mäklararvodet för Punta Brava – borde betala min vän Helen i stället som jagat mäklaren både mycket och länge… Nu börjar jag se fram emot min vinterresa, men börjar inte packa ännu. Ska förmodligen skaffa Alewaldhs tredelade gåstavar, dyra men antagligen mera värda pengarna än de teleskopvarianter jag hade med mig i fjol (numera skänkta till Stadsmissionen).

Vinden är lite för sval, jag går in från altanen till köket och datorn. Tittar in på Facebook och konstaterar igen att jag inte fastnar just någonstans – vill inte se flera bilder på oigenkännligt åldrade skådisar, eller småbarn då och trettio år senare, eller annonser för datorer (eftersom jag letar laptop). Trist. Pratar med ena syrran, som försöker lära andra syrran virka (igår). Hon behöver inte lära mig.

Går ut en stund igen, och in, när solen går i moln och vinden ökar. Plockar lite nerblåsta kvistar och lägger på högen utanför syrenhäcken. Borde klippa bort det allt större lilla träd av okänd sort som slagit rot i det som en gång var en rabatt. Och hala upp den nerfallna grova grenen i häcken bakom huset, så att ”någon” kan hämta den. Ser just nu att vildsvinen varit alldeles nära huset, men på andra sidan vägen, och bökat i natt.

Funderar på dejtingappar, och utan egen erfarenhet säger jag ”bevare mig väl”! Det jag lär mig av andras erfarenheter får mig att vara glad över att jag aldrig ens närmat mig en sådan.

Att vara ensam resten av livet kan vara skrämmande. Jag blir ibland rädd, och mantrar mig ur den lurande ångesten. Minns min mosters ord ”jag vet inte hur det ska bli” när hon satt på en stol i köket på äldreboendet. Ledsen och liten, och ensam, trots besökare och bekanta.

Jag vill inte heller riktigt på allvar inse att jag nog kommer att vara ensam resten av livet. Och samtidigt vet jag att jag inte vill bo tillsammans med någon på heltid.

Vill ha kakan, och äta den – träffa en älskansvärd man med massor av goda egenskaper och inga dåliga. Som gillar att laga mat åt mig, tycker om att resa, inte är politiskt intresserad av ”fel” politik (som den nuvarande för att bara ta ett exempel). Han får gärna gilla att läsa annat än thrillers och spänningslitteratur, men måste inte skriva egna dikter. Och han får inte vara tjock och ovårdad, utan klä sig hyfsat snyggt utan att bli för elegant (inga loafers med tofsar), gärna ha hår kvar på huvudet, bra tänder och varma smeksamma händer. Han ska stå ut med min försvinnande midja och trötta bröst, mina åldersfläckar här och där, mina hårstrån som jag släpper överallt och skäggstråna på hakan, artrosknän som gör bergsbestigning otänkbar. Vi ska kunna prata med varandra om det mesta. Tulipanaros.

Aldrig någonsin äktenskap igen. Helst inte alltför många bonusbarn eller dito barnbarn heller.

Eftersom jag inte gör det minsta för att träffa någon man, eller nya människor av alla sorter, så lär den där tulipanarosen förbli oplockad. Och jag ensam. Gillar oftast min ensamhet när jag väljer den, men inte alltid. Inte all tid.

Kanske en porslinsblomma, kanske inte – men det var svårt att hitta bild på tulipanaros…