Sol och vind, fyra grader ute, söndag – känns fint, även om söndagar inte längre skiljer sig från alla andra dagar. Har just vägt mig och det jag ska ha med mig i kabinen – klarar viktgränsen nätt och jämnt, också om jag måste klämma ner den här laptopen i ryggsäcken. Helst vill jag ju lämna den hos sonen. Beror på hur griniga de är. Undrar vart min tanke på ”mindre bagage nästa gång” tog vägen…

Testar nypon-te, ser inte gott ut. Grumligt och mörkt, men kaffet är slut och kamomillen är lite för mesig. Mitt Earl Gray räcker precis i morgon bitti. Så. Nu är det flera timmar sedan jag åt frukost, och dags för påfyllning. Plus en mazarin utan äcklig glasyr.

Plockar, lägger undan, kollar i kylen vad som kan stå kvar och vad som inte kan. Äter Bollnäs-fil med hjortronsylt (det sista) till lunch. Filen räcker till frukost i morgon också. Middag blir pitabröd med tunt skuret revbensspjäll och mosad potatis. Någon sås, kanske med gräddfil, som annars inte kommer till användning.

Det här är en lång dag, en dag som bara känns som väntan. Det är vackert därute, och kallt. Har känt efter, men ska strax ta en promenad till brevlådorna och se till att min är tom. Det var den.

Ogillar att jag får mejl från Norwegian, där det verkar som om jag inte får ha något handbagage till bagagehyllan, enbart under sätet framför – och den incheckade väskan. Det känns som om de vill oroa, och få mig att betala för något jag redan betalt… Försöker att inte bry mig, och förlitar mig på den information mina resehandlingar ger.

Har pratat med äldste sonen som åtar sig att fixa vindrutespaken på något sätt, och se till att bilen också besiktigas. Han är en pärla. Yngste sonen har varit ledig idag, och var på väg att handla något till middag när han ringde. Han verkar lite gladare, och gillar sin nya säng, trots att den inte har några ben än. Han skulle behöva ett par bokhyllor till, för alla böcker som nu ligger i kassar bakom huvudänden på sängen. En senare fråga. Jag kan inte göra något nu.

Begriper inte att det ska kännas så mycket längre att vara borta i sex månader, jämfört med fyra. Men det gör det. Jag kommer förstås att sakna alla. Men vi kan ju prata per ”whatsapp” eller vanliga mobilen, de kan läsa min blogg och se vad jag har för mig. Facebook är också bra i det här sammanhanget. Och när syrran dröjer för länge med att wordfeuda med mig, måste jag ju ringa och kolla att hon mår bra. I morgon kommer andra syrran tillbaka hem från London och döttrarna där. Hoppas hon mår bra, att det inte varit alltför jobbigt med storstad och allt vad därtill hör.

Pitabröd blir inte roliga när de legat i frysen, smular och går sönder. Men jag fick tillräckligt med mat i mig för att bli mätt. Har en rostbrödskiva och ett rutbröd kvar till frukost i morgon. Bra tajmat med åtgång av en del i alla fall.

Nu ett glas viño verde. Och flugjakt, den enda lilla är plötsligt åtminstone tre små. Klockan är halv sex. Diskar.

Not my wine, not my glass