Fredag halv tio när frukost och internet är avklarat. Förbluffad, glad och lite rädd inför gensvaret på min blogg igår. ”Låtsas att du kan, och skriv!” Råd från god vän. En annan vän skickar långt mejl med en enda uppmaning – ”skapa ditt livsdokument”. Oj, det känns som om jag petat i en myrstack med en pinne – myrorna/minnesfragmenten kutar fram och omkring, gjorde det innan jag somnade igår och medan jag sov. Fortsätter nu när jag tror att jag är vaken.

Ena syrran manar också till fortsatt skrivande på temat, och vinkar för att hon och min andra syster nog kan komma att ifrågasätta en del av mina ”minnen”. Det lär finnas forskning som reder ut hur lite av det vi kallar minnen, som faktiskt är det. Det mesta är en blandning av allt möjligt. Spelar ingen roll, varken för mig eller de mina, många är dessutom döda nu.

Men nu ska jag gå ut i dagens verklighet en stund. Behöver köpa bröd, och kanske bära hem ännu en dunk vatten. Förra årets Spanien-vistelse gav mig vatten från kranen, huset hade eget reningsverk. Nu bär jag vatten igen. De första åren på landet, utan vatten indraget, bar jag vattnet i två hinkar med ett ok på axlarna.

Så småningom fick vi råd att borra brunn, en välsignelse att inte längre behöva gå hela backen upp till huset med vattnet. En fungerande tvättmaskin var ett ännu senare tillskott till huset. Dessförinnan hade Sonia (granne) och jag en handvevad apparat som förmodades tvätta rent – tveksam till påståendet, men med tre barn och mycket tvätt också sommartid, så jobbade vi på.

Ut var det jag skulle. Men så här kommer det nog att fortsätta, en skvätt här och en där.

Kvart i ett är jag hemma igen, som vanligt svettig. Har gått fram och tillbaka till gamla hamnen i Puerto. Kvinnan som motionerar på plazan härutanför heter Palmira, har bott i England och pratar bra engelska. Har tre söner, sju barnbarn och jag vet inte hur många barnbarnsbarn, alla bor här i närheten. Hon har gått så här, en timme på förmiddagen och en på eftermiddagen i ett halvår, gått ner 13 kg och tänker fortsätta motionera. Ett bra föredöme, och kul att prata med. Vi enades om att engelska turister är väldigt tystlåtna, säger t ex inte ”good morning” tillbaka, när hon hälsar på dem. Jag kunde berätta att vi svenskar nog är lite så också…

8 000 steg idag, gick relativt lätt, inte ont någonstans. Återstår att köra igenom artrosprogrammet, idag eller i morgon. Köpte bröd och cortado, men vattnet får vänta, har nyss öppnade fem liter.

Har sett en liten ödla, aningen större än de vanliga, som klättrade upp i ett träd. Och en fiskebåt utanför ”la casa amarilla”, mi casa, det gula huset där jag bor. Första båten i havet sedan jag kom hit. På stranden nedanför mitt kök ägnar sig ett par åt att täcka/smeka/tvätta varandra med den svarta sanden. Nu är de borta, och ägnar sig förmodligen åt något annat. Stranden var i morse täckt av hundspår (?), måste ha varit flera än en. Eller en ensam jycke med mycket spring i benen.

Har nu gjort ”äppelmos” till gröt eller pannkakor, har inte bestämt vad som blir dagens middag. Här fanns till och med en stomp, välförsett kök.

Minnena tar en paus, jag med. Fikar hemma med något som ser ut som mormors munkar, degen är nog densamma – men de här är tyvärr sockerglaserade. Skrapar bort så mycket jag kan, och äter dem ändå.

Och där dyker minnet av mormors munkar upp, ingen kunde göra dem lika bra som hon. De kokades i isterflott, och var färdiga att läggas på hushållspapper för att rinna av, när de flöt upp till ytan. Mamma försökte, moster försökte – de hade ju receptet. Deras blev hårda (för mycket mjöl, för mycket knådande?). Mormor hade något annat i fingrarna, något som inte stod i receptet. Jag har försökt för många år sedan, men gav upp. Och vet inte om jag har kvar något recept någonstans. Men aldrig någon glasyr på. Porösa, godast när de precis kallnat lagom mycket för att jag skulle kunna äta en eller två.

Pappa var bra på att laga mat, känner fortfarande smaken av hans dillkött med såsen och den inlagda dillen. Hans kalops. Kallt rimmat stekt fläsk på mackan (var nog bara han och jag som gillade det). Mjölkstuvade makaroner, ingen snabbvariant om den än fanns då. God stekt falukorv till. Och hur god maten än var, så fick vi se till att det fanns något till nästa arbetsdag och matlådan. Pölsa var syster K´s favorit, hon fick nog gärna min portion också. Har aldrig klarat att äta pölsa. Isterband om de var stekta med lök och potatis, inte i korvform. Abborre, filead på ett sätt som måste ha gått i arv till mina äldsta söner. Antagligen tjuvfiskad i Lillsjön, eller kanske Hallaren (med fiskekort, tror jag). Minns att pappa och jag pimplade på Lillsjön en vinter. Tack vare pappa fick jag vara med på flera pimpeltävlingar, och vann ibland något, typ äggklocka. Gillade att pimpla, och meta. Saknar det numera.

Senare i pappas liv, när vi döttrar flyttat hemifrån, och mamma också var pensionär, fiskade de tillsammans. Historien om hur mamma fick ett drag i näsan, i stället för den gös de hoppades på, hör till familjeberättelserna. Pappa lyckades fixa det också.

Han fick inte många år som pensionär, dog 67 år gammal 1978. En dag efter att hans yngre bror avlidit under arbetsresa i Norrland. Jag har alltid menat att han dog av sorg, av brustet hjärta. En gång när de var barn hade han räddat lillebror Holger från att drunkna. Tacksam att pappa och jag fick ett sista samtal kvällen innan mamma vaknade och han var död.

Några av brödernas andranamn väcker min nyfikenhet. De var fem – Karl Hilmer Hellevi Fällman var äldst. Därefter kom (tror jag) Helge Napoleon, Henning Alexis (pappa), Klas Holger, och yngst John Mauritz. Hilmer och Holger var aktiva inom fackföreningsrörelsen i Avesta. De och pappa jobbade i järnverket. Varifrån kom namnet Hellevi? Googlar och inser att det är ett vanligt finskt namn. Napoleon då, och Alexis. Kejsare och ryss? Klas vet jag heller inget om, men Mauritz var möjligen bror till farfar Karl Helmer Fällman, och svåger till farmor Olga (Olivia), född Spolander. Det här kan syrran B mera om, hon har släktforskat.

Farfar dog 1946, och då var pappa alltså 35 år. Han och farmor bodde också i Avesta. Minns honom inte, men kommer ihåg hur jag var ledsen över att han var död när jag var på kollo i Leksboda, någon sommar. Varför det var speciellt sorgligt där och då vet jag inte.

Fundersam och svettig, ute på stan