Nu ska jag skriva en stund med comic sans font (här blir det den vanliga, i manus comic sans) , som sägs underlätta skrivandet och göra skrivaren mera kreativ. Kanske stämmer det, en författande vän har testat och hävdar att det är så. Hon har just skrivit nio delar i en serie, ungefär en miljon ord, projekt påbörjat för ett år sedan. Handlar nog inte enbart om vilken stil orden skapas i, disciplin och research också. Tack för tips, Katarina.

Jag har inga sådana aspirationer, vill bara skriva. Något.

Har just varit upp till Casa C och fått en cortado. Köpte vatten med mig hem. Satt en stund på en bänk på plazan. Blev trött i benen. Nu uppe i lägenheten där jag har internet. Gillar faktiskt den här stilen. Ett tag i alla fall. Den är lite härligt vinglig, inte anspråksfull och stilig. Möjligen inspirerande, eller befriande eller något.

Min ex-make skulle förmodligen inte gilla den, grafiskt bildad och yrkesmässigt Monotype-anknuten som han var. Tur att han inte behöver ha någon uppfattning. Är det respektlöst att skriva så om den som är död? Tror han skulle skratta lite torrt åt mitt sätt att uttrycka mig, och mitt val av font just nu. Helen säger bara ”neejjj”, när jag nämner det för henne. Hon är estet. Jag har förstått att stilen inte är ”comme il faut”.

Det blir inga applåder från stegräknaren idag, 1 600 steg var allt jag mäktade. Och artrosprogrammet ligger också efter, men än hinner jag två träningsvändor den här veckan. I morgon och på fredag.

Här i beskrivarblogg.wordpress.com skriver jag om min vardag, inte varje vardag, men de flesta. Just nu tillbringar jag vintern på Teneriffa. En sorts dagbok kanske bloggen kan kallas.

Om jag skulle skriva mera om min inre vardag, hur skulle det se ut? Lite kryper ur mig i bloggen emellanåt, som nyss tankar om död och döende. Sådana tankar är inte allenarådande, de tränger sig inte på varje ögonblick – men ligger som en bakgrund och en botten för resten av mitt varande. Inte särskilt märkligt eftersom jag fyller 83 om ett par, nej, drygt en månad.

Ålder, åldrande, skrynklor – till och med örsnibbarna är rynkiga. Närmast döv utan hörapparater, som jag dessutom just nu tror behöver justeras. Och synen blev just inte bättre med specialslipade progressiva glasögon. Dem kan jag bara använda när jag kör bil, och det gör jag inte här. Om jag vill se något på långt håll är det lika dubbelt som före operation och nya brillor. Ytterligare något som behöver hanteras när jag är hemma igen i april.

Tänderna är okej ett tag till efter akut insats av Yana här i Puerto de la Cruz. Men visst behöver jag kontakta tandhygienist och tandläkare också, väl hemma.

Knäna fungerar bättre än väntat, cortisonsprutan i vänster knä har nog gjort sitt nu efter tre månader, men tack vare trogen träning kan jag gå utan att ha ont. Blir trött, men gnyr inte. (Annat än just nu på grund av utstådd magsjuka måndag-tisdag.)

Och vad ska den här uppräkningen leda till? Handlar just inte om mitt inre.

Kan fortsätta med att jag längtar efter kärlek och smek, beröring, närhet. Att ligga sked med en man jag vill ligga så med. Att vakna och kunna röra vid mannen bredvid mig, och veta att vi båda vill det. Att få en klapp i förbifarten när vi passerar varandra. Små, viktiga saker som varit självklara – och som nu fattas mig.

Sex – vad är det? Åtta år sedan Ulf dog, det känns som om min sexualitet också dog då. Orgasm för egen hand är inget för mig, enbart jobbigt och otillfredsställande. Sexleksaker har jag testat, inte hittat rätt. Slängt de jag inhandlat. De vi hade slängde väl de som städade ut Ulf ur lägenheten efter hans död. Hoppas de kunde le åt sin nyfikna pappa. Så just nu vet jag nog inte vad sex är, eller hur det någonsin gick till att bli intim med en främmande man. För de var ju främlingar en gång, även de män jag älskat. Med, eller älskat.

Det är inte synd om mig, bara ibland. Jag har en trygg ekonomi numera, jag är friskare än många i min ålder, såvitt jag vet. Är jag det inte, vill jag inte veta. Jag är inte spelmissbrukare längre, och jag är inte alkoholist heller, även om jag gillar min Dry Martini, ibland en whisky och ett gott vin. Eller en caña längs stranden efter svettig promenad. Drar ibland ner på alkohol, men ger inte upp helt.

Och jag hänger förmodligen alldeles för många timmar på internet, ibland för att det faktiskt är roligt och informativt, ofta bara av slentrian. Nu t ex ska jag läsa lite i en Kindle-bok, fantasy. Gillar sådant också. Och vill helst läsa på laptopen, mobilen är lite för liten läsyta.

Häromdagen kom jag inte ihåg vad ”helvete” heter på spanska. Det är ibland svårt att skilja på ”f” och ”v”, men nu kan jag kolla, infierno. Invierno betyder vinter. Apropå ingenting. Eller faktiskt, någon i en bok hade ”a daughter from hell”.

Klockan är halv tolv, och jag sover inte. Har just tassat ut på toan, försiktigt för att inte väcka mina vänner. Klipper för långa naglar, filar så gott det går. I morgon får det bli hårtvätt, och kanske lakanstvätt. Det blir sol och ”kanske något varmare än idag” i morgon, så tvätten kan torka på terassen. Har kanske med mitt inre välbefinnande att göra.

Torsdag. Hårtvätt blev det, lakanen får vänta. Gick ut för att känna av hur långt jag skulle klara att gå, tog mig ner till stan och gick runt lite, åt en glass med två kulor, amarone och vanilj à 3,90 Euro. Gick hemåt längs stranden och blev rejält trött innan jag kunde sätta nyckeln i låset.

När jag väl kom in efter den lite för långa promenaden (9 200 steg), står en kastrull och en tallrik på bordet – och en lapp. Riset var lagom avsvalnat, vad jag åt vet jag inte, men gott var det, med lök, vitlök, koriander och något som i alla fall liknade kycklingbitar, paprika, både röd och grön. Goda vänner! De bästa någon kan ha.

Sol och 23 grader när klockan är tre på eftermiddagen.