18 grader klockan nio på onsdagsmorgonen. Kanske åskväder längre fram på dagen, ”ta med ett paraply”. Vi får se.

Trump har benådat 1500 fångar, bland andra de som var inblandade i attacken på Capitolium, någon lär ha suttit på hedersplats under installationen. Liksom tre av USAs miljardärer. Världen lär inte bli bättre av Trumps beslut, de redan fattade och de framtida. USA går ur WHO och Paris-avtalet är andra exempel på Trumps beslutsfattande.

5 100 steg i hotande åskväder. Himlen är mörk. Varken cortado eller caña längs min väg. Vännerna har åkt för att bestiga Teide, hoppas dimman och molnen inte skymmer sikten. Nu regnar det här, glad jag hann hem. Mörkt i lägenheten, jag tänder taklampan medan jag laddar datorn, bara ett uttag nära i väggen.

Pratat med Asia om mina danska vänners besök – det som jag trodde Miguel informerat henne om. När de saknade mina andra vänner och såg dessa, så blev hon lite fundersam. Nu är det uppklarat.

Jag tittar på statistiken över bloggen, vad har mina besökare tittat på, vilka rubriker i arkivet har lockat. En sådan rubrik igår var Nödvändiga drömmar. Jag skrev inlägget 2015, och jag kan ta mig tillbaka till känslan i orden då. Mina drömmar är nog ungefär desamma, jag har större ekonomisk frihet nu än då, och saknar den gemenskap jag ändå hade då – medan ”båda mina män” levde. Nu är de döda. Jag skulle gärna vilja veta vad i rubriken som lockade någon, och om läsningen infriade de eventuella förväntningarna. Men inte alla som besöker bloggen kommenterar.

Och så kommer en hjärtevärmande kommentar från Gösta, som inte bryr sig så mycket om antalet steg varje dag, men – ” … du spelar roll för mig, det är nog det jag vill skriva och att du ska veta”. Tack Gösta.

Kanske borde jag gå igenom mitt arkiv i WordPress – sedan 2009 – och plocka ut sådant jag själv tycker är bra. Kanske hitta temata och tankegångar som fortfarande är mina, och som tål att upprepas, kanske översättas, kanske publiceras på t ex substack. Det blev många kanske…

Regnet vräker ner därute. Och då blir det svalt i lägenheten, också när fönstren är stängda. Jag tar på mig min hittills oanvända fleece.

Jag läser i Ann Linn Palm Hansens bok Cirkel for cirkel, hur hon skriver upp namnen på alla sina vänner, alla hon kommer ihåg, från hela livet och från Facebook. Och hon ser mönster i hur hon minns dem, i vilka grupperingar de hamnar när hon skriver namnet. Fascinerande tankar om vad som gör att vi minns, vad som kanske spelar en omedveten roll. Denna författare är så innehållsrik, så utmanande och spännande att jag faktiskt bara orkar läsa några sidor i taget. Orden kräver att jag tar dem till mig, låter dem landa i mig, låter dem göra något med mig.

Kopplar av efter en stund genom att läsa lite i den sega Solvarg, boken om rosornas krig i England. Kontrasterna kunde inte vara större. Min hjärna vilar i det sega. Har del 4 också, den kan vara bra att ha i reserv om annat läsande inte finns. Nu är i alla fall den här andra delen avslutad.

Regnet är borta, men oj, vad det forsade vatten ur muren nedanför köksfönstret rakt ut i havet, och från ett ställe som såg ut att ligga alldeles under ett ”lock”. Några kommunanställda var här och kollade något här nedanför, vattenkvaliteten? Det jag såg av tillflöde till havet fick inte min badlust att öka. Usch. Duvorna vet inte bättre, de går och pickar i sig ”mat” där vattnet nyss rann.

Och det kom en kraftig regnskur igen, samtidigt som jag från köket kunde fotografera en fin regnbåge. Stänger fönstren. Stengolven är visserligen lätta att torka, men blir också farligt hala av blötan från öppna fönster.

Vännerna har bokat bord till kvällen på närliggande restaurang. Har regnjacka, och det ligger även ett ”regnfodral” i lådan under teven.

Försöker läsa lite i Lewis resa av P O Enquist. Har börjat läsa för flera veckor sedan, och är annars förtrollad av författarens språk och tankar. Men den här boken gör motstånd, eller jag gör det. Kanske är det temat, frikyrkligheten, som också var författarens bakgrund en gång, som hindrar mig från att ta boken till mig. Den får hänga med ett tag, kanske följa med hem – någon gång är det möjligen dags även för mig att läsa den. P O Enquists Ett annat liv är den bok som jag läst och läst om flera gånger. En av de böcker jag inte försöker sälja på Bokbörsen därhemma.