Så vill jag skriva igen, utan att veta vad eller varför. Havet rör sig opåverkat av mina hugskott. Himlen gömmer sig i dis, bergen syns inte alls, det är som om ingenting finns ovanför stranden och de närmaste husen i Puerto. Jag vet att jag finns här innanför fönstren i min lägenhet två trappor upp i det gula huset nr 17 på Plaza Manuel Ballesteros i Puerto de la Cruz, Tenerife. Undrar vem han var, den där Manuel B?

Är inte tillräckligt intresserad för att googla. Han får fortsätta vara okänd.

Det är måndagskväll, kvart i sex, i slutet av januari detta nya år 2025. Om några dagar fyller jag år. Mileah, barnbarnsbarn, fyllde 2 år idag, jag fyller 83 år den 3 februari. En skillnad i år jag inte förmår omfatta. Min mormor, och min svärmor, blev äldre än jag är nu. Några kusiner är det också. Lars Lerin suckar över att bli 70, och en annan kändis erkänner att hon fixat sina hängande ögonlock, och att ”folk blir förvånade när hon berättar att hon är 80”. Jaha. Med eyeliner runt ögonen och lyftade ögonlock kanske jag också skulle förvåna någon. Låter nog bli.

På onsdag är det dags att gå till Skandinaviska turistkyrkan här, undvika morgonbönen, men lämna tillbaka böcker – och kanske hitta någon läsvärd att ta med hem. Möjligen äta en våffla med grädde i lugn och ro, utan predikant. Jag är en oreligiös lånare av böcker ur deras bokhylla. Resten får andra ägna sig åt.

Tisdagen går jag ut tidigt, och är hemma vid halv två. 8 350 steg idag, bra. En cortado på vägen ut, och en caña med Martti i bekväm nästan tystnad på caféet vid havet. Idag ser jag bergen igen, men det är fortfarande moln där uppe. Och nu på eftermiddagen ungefär 22 grader och sol härnere. I morse var första gången jag använde min lite tjockare skjorta över klänningen, och den behövdes. Lite längre fram på förmiddagen förpassades den till ryggsäcken.

Jag har just lyckats byta gastub, för första gången i livet. Och det verkar fungera. Naturligtvis tar gasen slut när man lagar mat, och jag hade precis börjat förbereda stekning av lök och champinjoner. Nu är det klart, en god currysås med kyckling därtill. Pasta kokas senare. Fick dessutom med mig den tomma tunga tuben ut i trappen, transporterad på en tidning. Säger till Asia i morgon, om hon inte uppmärksammar det på sin gasmätare därnere.

Klockan är tre. I morgon blir det nog pannkakor till middag. Med socker på om jag skulle vilja.

I morse när jag skulle duscha och tvätta håret försvann varmvattnet, när jag väl klivit in under vattnet. Det blev ingen hårtvätt och nätt och jämnt något annat heller, nu väntar jag till i morgon.

Vinden driver vågorna långt upp på stranden. Och alla turister tycks nöja sig med solbad idag. Klokt. Badvakterna vakar och visslar skarpt om någon verkar vara på väg ut i vattnet.

Vännen Jack lägger ett gott ord för min bok, Free Spin, som fortfarande går att lyssna på (även om jag menar att boken förtjänar att läsas). Jag lade in en kommentar om köp av boken för 200 kr inklusive frakt, när jag väl är hemma igen i april.

Samtidigt visade Facebook ett citat som tillskrivs den japanske författaren Haruki Murakami. Min ”point of no return” var när jag äntligen fick modet att bekänna för min sambo och man hur jag spelat bort allt jag ägde på internetcasinon, hur jag ljugit och svikit mig själv och honom. Han friade och jag sade nej – vilket förstås krävde en förklaring, och fick konsekvenser… Och det enda jag då kunde göra var precis det som Murakami beskriver – ”quietly accept the fact. That is how we survive”. Jag kan bara säga att jag vet att det är så. Att acceptera, och skriva min bok, det var mitt sätt att överleva det kaos jag skapat.