Fredagskväll, sol fortfarande när klockan är kvart över sex. 21 grader, i morgon kanske lite varmare än idag. Det ser väldigt disigt ut över bergen, kanske inslag av calima, sand från Sahara? Eller bara vanligt soldis, inga varningar. Jo, en väderstation har en kraftig varning, kvaliteten i Puerto är riktigt dålig i kväll. Den andra stationen säger inget om detta…

Just nu är jag så nöjd med mina fötter, som orkat gå med mig idag, och som fick sin belöning i form av pedikyr. Av en trevligt omtänksam kvinna dessutom.

Har insett att det nog är lite sent i livet att göra något åt mitt närmast obefintliga kollagen i kroppen. Det verkar vara orsaken till alla fula ”blåmärken” så fort jag kränger av mig ryggsäcken lite slarvigt, eller stöter emot något. Minns att hudläkaren som senast frysbehandlade solskador på min näsa också påtalade att det var tunt med kollagen…

Läser om alla olika typer av kollagen som finns, i kroppen och i kosttillskott. Dyra sådana, ett norskt får högsta betyg av skribent som förmodligen lever på att framhäva än den ena, än den andra dunderkuren för allehanda behov, verkliga eller inbillade.

Så, mina blåmärken är fula och de får nog dö med mig. Min mångkunniga pedikyrist idag sade åt mig att se till att smörja in även armarna med solkräm, inte enbart ansiktet. Där har jag nog slarvat. Och det är på armarna jag får blåmärkena.

Jag fascineras av hur jag pratar med människor och hur de pratar med mig. Ingen av oss kan den andras språk mer än ”väldigt lite”, och ändå kan vi kommunicera så att vi blir nöjda. Vi tror oss förstå, och för det mesta gör vi det också. Hos pedikyristen idag till exempel. Och med Palmyra, som berättade idag när jag kom hem, hur hon fortfarande var bedövad efter tandutdragning, hur dyrt det är och att hon ska dit igen nästa vecka. För vad vet jag inte, men får kanske veta.

Det mörknar så sakteliga. Himlen är rosa och grå, vacker. Havet stillsamt, men aldrig stilla.

Tror jag börjar komma till ro kring vänskapsslutet i början av veckan. Det där med att acceptera det som sker, också när jag inte förstår hur, känns som om det fungerar. Som om kropp och hjärna bestämmer sig, innan det jag kallar ”jag”, gör det. Tacksam.

Inser att ”sakteliga” är ett vackert, och mycket bokstavligt, ord. Jag riktigt känner hur långsamt mörkret kommer, så länge det är sakteliga. Sedan går det blixtsnabbt. Svart. Men än några skumma minuter. Klockan är sju. Hänger lite tvätt igen, i sovrummet på ställningen. Småtvätt som får plats. Bäddar sängen med rena lakan.

Nu är det svartare än skumt därute. Kolsvart, förutom där lampor lyser över Puerto. I hus och längs vägar. Jag tänder mitt batteriljus, och bordslampan bakom ryggen.

I morgon ska jag handla champinjoner (eller de där andra, ostronskivling heter de), och göra min variant på paella, med gambas, lite pulpos, lök, vitlök, behöver köpa färsk paprika också, grön eller röd. Har ris, har viño verde. Ska kanske köpa smör också.

Jag bryr mig inte om att dra iväg till någon loppis högst uppe i backen i morgon lördag. Och jag vet inte om det är någon i Taoro, deras info är tveksam. Att sätta upp lappar om inställt, samma dag som det skulle vara loppis senast, är inte tillräckligt. Jag tänker på mannen med bilen full av grönsaker, hoppas han ändå kunde sälja något inne i Puerto, när nu loppisen blev inställd.

Gillar mina ovanligt korta fingernaglar. Och om jag känner att jag behöver det innan jag åker hem, så besöker jag Salón 72 igen, telefon 922 38 83 99, Calle Mequinez 72, ”local bajo derecha”, i Puerto de la Cruz. Bra, proffsigt, vänligt, mänskligt. Kolla på nätet. Jag tror vi är många som behöver pedikyr, efter allt promenerande i stan. Och 30 Euro för både pedikyr och manikyr ”normal”, jag nästan skäms.

Intressant att se hur antalet besök i bloggen, och möjligt läsande av inläggen, har ökat kraftigt den här veckan. Öppet för tolkningar.