Kväll, en tisdag i februari. Med Sofia, på restaurant Merlin, alldeles nära lägenheten. Vi åt olika rätter – Sofia en fisk som återstår att identifiera, hade en mängd små vassa tänder i det huvud som också serverades – resten var gott. Och jag åt en mängd olika skaldjur och ett par bitar torsk, gott det också. Varsitt glas vin, mitt torrt, Sofias ”afrutado”, sötare. Nu pratar Sofia i telefon med en kompis, nere på plazan – jag har bytt till morgonrocken, tvättat händerna efter gambas-rensandet och sitter skönt vid bordet i vardagsrummet.

Sofias pappa Mats var här i trakterna och fiskade merlin, och Sofia har ärvt det merlin-huvud som hemfördes efter en sådan resa. Väl konserverat. Vi pratar minnen av vår son och hennes pappa, tills jag behöver säga ”kan vi prata om något annat nu”. Det blir tungt ibland, av alla möjliga skäl. Ett är förstås att han är död sedan tio år, och ändå finns så levande hos oss, hos många. Han är saknad.

Har i kväll, innan vi gick ner till krogen, pratat med yngste sonen. Han är fortfarande sjuk och hostig, har ordnat med läkarintyg, men verkar inte just ha fått något besked om varför han hostar så. Sjukskriven veckan ut.

Sofia kommer upp, kackerlackorna verkar ha tagit över plazan. Och hon gillar dem inte, det gör inte jag heller. Men hittills har de inte fått fart på mig. Jag har torkat ur skåp och lådor, har skymtat dem – små – men försöker se till att de inte får fotfäste. Lämnar inte något ätbart öppet är ett exempel.

Nu går min fina sondotter ut en vända igen, förmodligen för att röka och jaga kackerlackor, och få prata i mobilen i fred. Utan åhörare, hur dåliga öron den möjliga åhöraren än har. Det är bra, vi har inga problem att anpassa oss till varandra, det är en glädje att hon är här och att jag också är det.

Ett dokument på datorn – att fylla med ord och tankar. Om jag kan. Kvällen är svart utanför fönstren, sondottern är ute på plazan en stund till, jag är hemma i morgonrock vid datorn. Ett fat med – inte chips, men sådana där fluffiga saker som jag minns att man fick på kinakrogen – vad de nu kan heta. Inte mitt inköp. Jag äter några och förundras över intigheten i det jag tuggar i mig.

Kanske ett tidens tecken, intighet.

När det inte handlar om krig och hot och galna presidenter både i öst och i väst, och däremellan. Fast då heter de inte alltid presidenter, kanske statsminister, kanske något annat på tillämpligt språk. Galna verkar flera av dem vara, makthungriga, män. Framför allt män. Finns förmodligen maktsugna kvinnor också, men de hörs inte lika högt. Gäller kvinnor i gemen. Vi hörs inte, även om vi sjöng ”Vi måste höja våra röster”… på 70-talet. Vi hörs fortfarande inte, just. Drygt femtio år senare.

Hur jag nu kom tillbaka dit. Ibland blir jag förvånad över hur mina ord skriver sig på skärmen. Vet inte alltid om jag är involverad. Fingrarna är medskyldiga.

När jag tittar på vad människor läser på min blogg – så är Eeva Kilpi och hennes en dikt ur Sånger om kärlek hela tiden läst. Hennes dikter påminner mig om Bodil Malmsten, starka känslor klädda i lakoniska ord, enkla ord. Men de går rakt in i mig, och tydligen också i andra. De står sig.

Ovanstående var igår. Nu är det onsdag, solen lyser och det är 19 grader halv tio. Sofia är ute och tränar innan hon sätter sig att plugga. Jag har gjort artrosprogrammet före frukost. Har ett lätt motstånd, men är nöjd när jag väl gjort övningarna. Det är kroppen som inte riktigt vill, hade lite ont i knäna i natt men sov gott ändå. Är väldigt stel på morgonen, och då känns det motigt att börja med bäckenlyft etcetera. Nu är frukosten avklarad, jag har löst wordle och sudoku, kollat nätet. Nyheterna om Ukraina och Trump/Putin är motsägelsefulla.

Här pratar jag (eller håller åtminstone i tidens telefon) på Arlas informationsavdelning, 50 år sedan