Jag kom av mig i skrivandet, när kvällens dramatiska händelser ägde rum. Är innerligt tacksam att jag slapp se ambulanspersonalen komma med döda människor på bårar. Det kunde så lätt ha blivit så. Nu är här lugnt och stilla igen, folk är hemma hos de sina och förmodligen lika tacksamma som jag.

Försöker läsa lite Kindle för att landa. Går inte så bra. De här nästan-drunkningarna fick mig att tänka på vår sons olycka. Han dog. Så fort kan en människas liv ta slut. Och här sitter hans gamla mamma och är omskakad av att ingen dog här idag. Liv är skört, också de liv jag har kärast. Mitt också.

Jag försöker se mig för när jag går över en gata, och jag tycker att spanska bilförare är bra på att släppa fram fotgängare – även om de inte klarar av att köra i rondeller. (Rondeller är relativt nymodiga i Spanien, vilket märks när flera bilar närmar sig en rondell, samtidigt. I La Zenia, nära Torrevieja, var det påtagligt. Här kanske inte finns så många rondeller.)

Häromdagen höll en kvinna på att snubbla över ett trafikhinder, hon var upptagen av att prata med sin kamrat. Som tur var kunde hon stödja sig på den där saken, och slapp trilla i backen. Hon och vännen fick ta mitt cafébord, jag hade druckit min cortado och hon behövde nog samla sig lite. Även om hon, som jag skulle gjort, hävdade att allt var bara bra…

Jag undviker trappor, och om jag måste gå i en trappa ute, så går det ett steg i taget. Mycket långsamt, vilket är bra träning för mig som alltid gått fort och verkat som om jag har bråttom. Det har jag inte längre, och ovanan börjar avta, därtill nödd och tvungen. Tacksam för att ben och fötter ändå klarar att gå som idag, det gjorde de inte när jag kom hit. Dagliga promenader, med korta sådana emellanåt, gör nytta – liksom artrosprogrammet som jag välsignar. Även om jag inte varje morgon kör igenom det. Jag får dåligt samvete om jag låter bli, men ger mig ändå någon morgon emellanåt utan sprattel.

Nu är jag stel efter för många steg, men vet att det går över. Stelheten gör inte ont. Jag kan inte låta bli att undra hur mina knän ser ut, om de röntgades. Nytt brosk blir det inte, och cortisonet i vänster knä är säkert borta nu. Är det faktiskt så att träningen har givit mig muskler runt knäna – och det gör att smärtan från artrosen minskar, kanske försvinner? Får kolla med doktor Calle när jag kommer hem.

Mina fötter är omskötta, naglarna mörkt röda. Händerna är också fixade, men där är naglarna lackade med ofärgat lack. ”Normal” undrade min manikyrist när jag tagit plats på britsen. Jag nickade utan att riktigt begripa, men insåg så att hon undrade om jag skulle ha ”gel” eller vanligt nagellack. Bevare mig väl för gel, det har jag bara haft en gång, i La Zenia. Och det gick att dra bort i stora flak efter ett par dagar. Isch.

Det känns som om jag har väldigt kort hår i nacken. Har inte sett i någon spegel. Inte mig emot, det är där jag blir svettigast när det är varmt. Lucy klippte lite mera än hon gjorde förra gången, men det är bra. Då behöver jag inte kuta till frisörskan i Norrtälje direkt när jag är hemma. Vilket påminner mig om att jag behöver be förvaltaren värma upp mitt hus.