Torsdagsmorgon, 17 grader klockan åtta. Blir runt 20, kanske regnskurar i eftermiddag. Halvklart nu. Jag har ätit min frukost, te, macka med ost, en avocado och havregrynsgröt med mjölk och äppelmos. Artrostränat dessförinnan. Nöjd så här långt.

Går upp till lilla butiken och köper två femliters dunkar vatten. Pratar en stund med Palmyra. Casa C stängt även idag. Liksom fiket vid kyrkan. Det får bli strandcaféet för en cortado, tar min linnerock på mig. Det var lite kyligt, men solen värmer.

Det gjorde den rejält, och jag var hemma igen redan kvart över tolv, gick ut strax efter nio. 8 250 steg idag, plus uppför backen och ner med vattnet i morse utan stegräknare. Känns i benen, de var trötta redan när jag började gå. Nu ska jag bara ta det lugnt, har middagen färdig sedan igår. Behöver inte göra någonting. Diskade gjorde jag i morse. Återstår att frosta av frysen, så får den duga tills jag åker hem. Klart, tog en stund.

Det här med att ha för mycket tid – och samtidigt veta att min framtid (vilket bokstavligt ord) är kortare än någonsin tillförne (vackert, oanvänt ord). Knepigt. Inte kan jag påstå att jag använder min tid till något konstruktivt, samhällsvänligt, viktigt för världen, eller för mig. Det gör jag inte, låter bara som hittills tiden gå som den gör, uträttar något litet här och där, bloggar… Min värld krymper, samtidigt som den har utvidgats till att omfatta Teneriffa och Puerto de la Cruz. Livet är spännande, ovisst, än så länge tämligen friskt och definitivt värt att leva.

Slänger tomma plastdunkar i därför avsedd container, även om jag då får gå uppför backen till ett stängt Casa C. Lägger som nyss en kofta jag inte behöver ta med mig hem – men som är okej – i påse bredvid sopcontainern närmare plazan. Kanske någon vill ha den. Min utslitna, fd svarta, långa linneklänning får följa med hem, jag kan inte skiljas från den (även om jag inte kan visa mig utanför väggarna i den heller).

Så här håller jag på.

Hela tiden ser jag på havet, noterar att vågorna är höga idag, har oklara begrepp om varför. Lite vind är det, kanske bidrar, eller tide? Borde ha tagit reda på mera om hur Atlanten här beter sig, men eftersom jag inte badar, så har jag inte brytt mig. Och när jag väl är hemma vid Addarn får jag bearbeta förvaltaren så att badstegen kommer i sjön, tidigt. Där är vågorna hanterliga även för mig.

Just nu sitter en metare på klipporna, där han undgår att bli blöt. Och mannen med färggranna sneakers och krog som inte är öppen, pysslar med sina bord. Målar, torkar av.  Gör dem färdiga för den turistsäsong som är på gång.

Ser en bild på Facebook av min vän Rose-Marie, som dog för femton år sedan. Hon var mig nära, dagmamma åt mina barn, granne och vän. Så fick hon ett nytt liv i Norrland, och flyttade. Levde och fick två döttrar, och dog. 2010 – då jag var så självupptagen av min egen ände på det liv jag kände till. Men jag fick fortsätta leva, hon fick det inte. Och bilden idag gick rakt in i mitt hjärta. Nu fick jag kontakt med hennes dotter Greta, och vi ska höra av varandra när jag är hemma igen. Tack Greta. Tack Rose-Marie. Tack till hela din familj. Du är stark i mitt minne.

Idag är det fredag, 16 grader vid åttatiden, halvklart. Jag kör en tvättmaskin och hoppas på torkväder. Rena lakan behöver torka på terrassen, får inte plats på torkställningen för småtvätt.

Putin säger nej till Trumps förslag. Vad händer nu?

Solen försöker ta sig igenom morgonens moln över bergen