Fortfarande torsdag, nu i trygghet innanför ”mina” dörrar, med nycklarna på rätt ställe i lilla väskan och den i sin tur på soffan. Så att den skriker åt mig om jag försöker gå ut utan den. Flyttar den till dörrhandtaget, där kan jag inte missa den. I morgon, idag ska jag inte ut mera. Maten väntar på att ätas om ett tag, mina crèpes ser nog inte ut som de ska, så jag tänker inte visa någon bild. Tror de är ätbara hur de än ser ut.

Får väl läsa en stund i Hiasen-boken, även om jag tycker den är trist. Om jag hade haft alternativ läsning hade den åkt ut, eller åtminstone i en plastpåse ut till sopstället (när det inte regnar). Fiskeintresserade kanske tycker boken är bra.

Asia försökte öppna min dörr med hjälp av en stor styv röntgenbild i dörrspringan – makens nya höft för några år sedan. Vi utbytte höfterfarenheter en stund. Han sjöng en liten sång som just spelades på radion, medan jag satt där. Den var så vacker, och plötsligt såg jag den romantiker denne äldre, i mina ögon lite stränga man, kanske är. Jag beklagade att jag inte begriper spanska bättre… Asia ville nog göra ungefär som den unge man som hjälpte mig att ta mig in i bilen, därhemma en gång, när jag stängt in både de nycklar jag använde och extranycklarna i den låsta bilen. Nu lyckades inte Asia, men någon gjorde det, kanske med det där lilla myntet? Min fantasi räcker inte till.

Hoppas de inte behövde betala någon, eftersom de vägrade ta emot betalning från mig. Kan kanske smuggla kvar några Euro när jag åker härifrån. För besvär, och för nycklar som försvann när någon stal min börs. ”I huset?” Undrade Asia förskräckt, när jag för jag vet inte vilken gång i ordningen berättade vad som hänt. ”Nej, på gatan” – ordet ”pickpockets” tror jag hon förstod, min spanska hade nog inte tidigare förklarat vad som hänt. Men mitt ”perdido” betyder ”förlorad”, kanske behövdes flera spanska ord. Jag må lära mig mera spanska, det jag minns av den jag fick med mig från gymnasiet för drygt sextio år sedan förslår inte.

Det har slutat regna, men diset hänger kvar. 18 grader och molnigt, i mobilen. I morgon har jag blåbär till frukostgröten, inte fel. Och det är fredag igen, nu går tiden fort. På söndag fyller Jans syster år, därnere i Skåne, hoppas min virriga hjärna inte tar fel på datum. Och jag vet inte hur hans bror i Östersund mår – har bara sporadisk kontakt med dotter och fd hustru (födelsedagar). Jag är dålig på att hålla reda på oss i släkten.

Har i alla fall fått kontakt med systerdotter Petra, som kan berätta att hon och hennes man är mycket på ”landet”, att hon jobbar därifrån och mår bra. Svar på direkt fråga från mig. Hoppas hon inte har ärvt min oduglighet på att kommunicera med oss i släkten, vi som fortfarande finns kvar. Hon berättade för mig om dagsboksskrivandet i Nordiska Museets regi, tack Petra. Saknar dig.

Som jag saknar många idag – levande, och döda. Så blir det väl om en blir tillräckligt gammal. Första gången jag medvetet använder ordet ”en” i stället för ”man”. Känns aningen obekvämt. Lär inte bli en vana, så politiskt korrekt kommer jag aldrig att bli.

Och, även om syrran nu insett att hon vann, om än snålt – och har inbjudit till ny match. Så har hon inte börjat. Kanske har hon ändå något viktigare/trevligare/mera utmanande på gång? Vad vet jag.

Det jag vet är, att när jag sträcker ut armen utanför fönstret, så blir den inte blöt. Det regnar alltså inte just nu. Svag vind, som lyfter gardinen bara så att jag ser att den lyfter. Och havets vågor är som alltid där, lugnare än för några dagar sedan, fortfarande fyllda av kraft. Det kommer jag att sakna. Kanske bara över sommaren och hösten i Sverige, om livet går vidare som jag vill. I november vill jag vara här igen. Om min värdinna vill och mäklaren inte hittar bättre/längre hyresgäst.

Får förslag från Hanna i Eslöv, att hyska kanske är det ord jag söker för den där ryggsäckslåsande-grejen. Men nej, det är det nog inte. Tar gärna emot flera förslag.

Nu blir det middag, klockan är fem. Här. Och mina pannkakor är goda, också i den här formen. Och räcker till lunch i morgon, dessutom.

När ska jag lära mig att laga lagom mycket mat – och inte som om jag fortfarande hade tre hungriga söner och deras kompisar på middag? Förmodligen aldrig, men numera slipper jag ju laga middag igen, om maten räcker flera dagar. Mina föräldrar lärde sig inte, de fortsatte att laga mat som om alla fyra systrarna var hemma – när vi ibland var därhemma, men också när vi var långt därifrån. Ibland kan jag sörja över att vi var så långt borta, så fort. Vi lämnade dem när vi kunde. I alla fall jag. Kanske är det bara så livet är, och ska vara. Historia, som inte går att göra ogjord.