Fredag, gick ut tidigt, halv tio – med nycklar etcetera i väskan som låg i andra väskan. Rustad för att kunna komma in här hemma av egen kraft idag. Satt en stund med Martti och pratade över en caña, gick hemåt när hans tyske vän kom. Ungefär halv två hemma efter 10 500 steg, med mörkt bröd och en bit ostkaka. Och jordgubbar.

Ostkakan har jag nu ätit upp till en kopp kaffe. Nu är det soligare än i morse, 20 grader, fortfarande kanske regn i morgon bitti. Nu ska jag ta hand om brödet, och lägga en del i frysen.

Jag hittade en tjock, förmodligen lättläst, bok på Röda Korsets loppis, 1 Euro. Den kanske räcker medan jag väntar på flygplatsen nästa lördag. The Queen of Babble in the Big City och The Queen of Babble – big mouth, big heart, big problems, författare Meg Cabot. Alternativ till Hiasen.

En vän på FB kunde berätta att den där pinalen jag inte kunde komma ihåg namnet på, nog var en karbinhake. Så sant, borde ha kunnat det efter åratals seglande. Men ordet gömde sig bland alla andra i min hjärna. Nu vet jag, och ska skaffa ett par sådana till ryggsäcken (om jag bara kommer på hur det kan fungera). Har skrivit in det i min hela tiden reviderade lista på sådant jag vill ha med mig nästa gång (och sådant jag inte behöver ta med mig).

Wordle och sudoku avklarade för idag. Och jag leder wordfeud. Ett tag i alla fall. Middag blir resten av det jag kallade crèpes igår.

Har gett Avast feedback kring deras tjatiga ”varningar” om hur hotad min dator är – jag är nöjd med deras gratisprogram, har haft och betalat mycket för deras andra program, men gillade dem inte. Har bara ett kvar nu, till i höst. Får se om jag kan slippa deras störande, och aggressiva försäljningsförsök.

Har också noterat hur Philadelphia-ost promotas av olika kedjor i Sverige, och Yes diskmedel av Hemköp, bara för att ta några exempel på produkter med USA-ursprung, som just nu bojkottas av många, däribland av mig. Så gott jag begriper. Även om annonser tar tid på sig att planeras och skapas, tycker jag nog att annonsörerna och deras byråer kunde ha lite mera känslighet för vad som rör sig i världen, just nu. Hemköp och Antonia A-J delar också ut rekordvinst för närvarande till sina aktieägare – det är rent av korkat. Vår totalt okänsliga finansminister eller regeringen som helhet ser också till att Rut-avdraget ska öka till 50 procent – jag har aldrig haft råd att använda mig av Rut, men det är förstås inte sådana som mig man vill blidka.

Och Vardaga, fd Carema med dåligt rykte redan för tio år sedan. Nu har en äldre dement kvinna inte fått den vård hon behövde, de ansvariga vägrar medge att de handlat fel, ingen Lex Maria-anmälan har gjorts, kvinnans sår på ben och fötter var förfärliga. Den sk vården på Silverparken sägs ledas av läkare och utbildad personal – läkaren verkar sällan vara fysiskt närvarande vid sina ronder, och personalen hinner inte det de kanske vill och kan. Den här kvinnan har en dotter som till slut fick sin mamma till sjukhus och adekvat vård, och ett annat boende. Hur kan det här få hända om och om igen? De som bor på sådana här institutioner betalar för att få det de behöver under det som ofta är deras sista år i livet.

Världen är galen, och Sverige med. Låt oss skapa en värld där människor har lika värde, där alla kan hitta sin plats, oavsett bakgrund, ålder, kön, etnicitet, status som asylsökande eller immigrant av andra skäl. Sverige behöver människor som vill någonting, i stället utvisas utbildade personer av skäl som bara den av regler besatta tjänstemannen kan svälja. Detta ofta efter många år i Sverige. Ibland inga år i det land de utvisas till, och förpassningen sker för det mesta i smyg, för att i görligaste mån slippa kritik från media och andra.

Nu ska jag läsa lite ”skräplitteratur” för att balansera sinnesintrycken. Det gjorde jag, men blev just inte vare sig gladare eller lugnare. Jag är förstås rädd för egen del också, min upprördhet handlar inte enbart om det enstaka fall som just rapporterats.

Om jag blir dement och behöver tas om hand, må någon högre makt se till att jag hamnar på något som åtminstone inte har med Vardaga att göra. Jag försökte orientera mig i den här världen under Jans sista år, tyckte mig inte hitta något som gjorde ett gott intryck. (Definitivt en mycket amatörmässig genomgång, inte heltäckande.)

Minns fortfarande det danska demensboende som skildrades på teve för ett antal år sedan, det drevs av unga välutbildade människor med stor kärlek och professionalitet, och med respekt. Privat regi, men inte dyrare för de boende än den kommunala vården. Hoppas det finns kvar. Även Nederländerna lär ha vård som fungerar. Kanske dags att emigrera?

Hoppar över bild idag…