Halv sex har jag ätit min tonfiskröra med två aningen övermogna avocados. Tja. Resten av röran får ätas i morgon, med rostat bröd. Har också hunnit läsa lite i boken jag trodde jag skulle ha som trygghetsläsning på flygplatsen. Tror inte det, den är för tramsig – hamnar nog i en påse bredvid soptunnorna, den med.

Kanske tillsammans med regnjackan, som jag kanske behöver under veckan. Bok och jacka får vänta på deportation. Otäckt ord, varför använder jag det – kanske för att jag sett det flera gånger nyligen än någonsin hittills, Trump´s vansinniga deportering av människor som är tatuerade och ser ut som om de kommer från Venezuela. En galen president i USA, makthavare har nog varit mer eller mindre galna förr – men denne utgör ett hot mot hela världen.

Kristersson och Sverige är små i jämförelse, men galenskaperna hör hemma i samma härad – maktmissbruk, pengar, ett självförhärligande som saknar sin like (tacksamt nog). Låt oss och resten av världen snart slippa dessa despoter.

En vän menade att jag nog inte skulle behöva bekymra mig om bojkott av stora matkedjor när jag kommer hem – apropå att jag frågat i bloggen om alternativ i Norrtälje. Jag har nog inte tänkt avsluta vare sig bojkotten av USA-produkter eller matjättar som skor sig på sina vinster, samtidigt som konsumenter inte har råd att äta. Min bojkott kan fortsätta så länge den behövs, och så gott jag begriper. Den lär inte sätta stora spår, men den kommer att göra mig nöjd med min markering. Jag kommer att bli en mera medveten konsument.

Finns det andra butiker i Norrtälje än Coop, ICA (flera butiker), Willys? Tips tas tacksamt emot. Annars kanske det finns altär ernativ på nätet?

Sofia lämnade en energidryck i min kyl. Nu har jag druckit upp den, och kommit fram till att jag aldrig behöver köpa en sådan. Liksom inte heller den ”body wash” hon lämnade, med lätt peeling i form av små korn som känns som om de sitter kvar, hur väl du än duschar efteråt. Vi gamla och de unga har inte riktigt samma behov. Däremot tänker jag försöka hitta den där foundation´en (ursäkta) jag fotade, Naked någonting. Den verkar kunna fungera även för mig. Det jag lämnar kvar här i skåp och badrum, gör Asia vad hon vill med.

Himlen är nu lite blåsvart, innan det blir helmörkt. Molnigt. Vackert. Havet gör det det gör, rör sig, skvätter, skräms med sin kraft, samlar ihop sig till vågor. Och lägger sig till ro för en ny vända av kraft. Ständigt igen, om och om igen.

Jag tänker på mina döda. Nåja, på mina levande också. Men ibland tränger sig de döda fram, de tar plats och vill inte låta sig tystas, eller förflyttas. Inte så att de plågar mig, men de finns där någonstans i ett intet som jag inte kan benämna. Vet inte vad det skulle kallas. Vet bara att det finns. De är för det mesta vänliga, de jag saknar. Hittills har ingen krävt någonting av mig som jag inte skulle finna rimligt. Tror att de enbart vill bli ihågkomna, vill bli fortsatt älskade och viktiga, vill att jag inte ska glömma. Som om det vore möjligt. Kanske finns det människor som kan glömma de de har älskat. Inte jag. Och de jag älskat vet nog det, även som döda. Minns hur jag frågade Ulf, när han precis dött – ”vet du om att du är död”? Inte fick jag något svar, jag fick bestämma att det visste han nog, redan innan han dog. Och han lever ännu, i mig. Liksom Mats, och Jan. Och föräldrar, svärmor och svärfar. Mormor och morfar, moster. Syster Christina. Andra. Alla de som en gång funnits, finns så länge jag finns och minns – och förstås så länge andra som minns dem, finns. Tacksam tanke att inte allt och alla försvinner i döden. Mycket, men inte allt.

Ser att Målle Lindberg också är död, 95 år. En gång Sveriges Billy Graham. Hoppas han får frid nu.

95 år – det är tolv år längre än jag hittills levat. Vill jag bli 95, eller till och med äldre än så? Tveksam, samtidigt som jag inte vill dö, inte nu, inte än. Någon/något lär svara på den frågan utan min inblandning.

Jag må vara nöjd så länge jag kan göra det jag gjort nu i ett halvår – tillbringa vintern i varmare klimat. Tycka att det är okej att betala hyra på två ställen (tacksam för att det ena är låg) – orka resa, vilja resa, kunna ta mig fram också med knackig spanska och kroppsspråk. Nästa resa kanske inte ska vara ett halvår, fyra eller fem månader räcker nog. Just nu vet jag inte. Men jag vet att jag vill detta igen, om jag kan, om jag förmår, om kroppen och ekonomin håller. Och allt annat.

Martti från Frankfurt-trakten i Tyskland vill nog bo här om han kan och har råd, när han blir pensionär om några år. Så långt vill inte jag gå, jag vill fortfarande kalla Sverige hemma, men gärna vara vintertid här. Åtminstone några år till.

Numera har jag en liten broms, som slår till om jag blir alltför års-yvig. Hur länge kan jag faktiskt räkna med att kunna åka som de senaste fyra-fem åren? Bryr mig inte om att skrumpna och förfäras, jag gör det så länge det går och inte allt sammansvärjer sig och säger NEJ!

Är övertygad om att ”mina män” – så döda de än är – gillar vad jag håller på med, och kanske till och med applåderar, sådär lite försynt som döda människor kanske gör. Ulf  säger möjligen det han ofta gjorde när jag var den som körde bilen, ”du kör för fort, du ligger för nära”. Fast kanske inte i det här sammanhanget. Jag bestämmer att jag har deras stöd och gillande.

Och just nu vill jag inte veta mera om världen utanför min bubbla. Jag mår bra, tänker gå till sängs om någon timme. Kanske läsa något dessförinnan, den där tramsiga boken eller Kindle. Visar sig. I morgon är en ny dag.

Och ännu är det söndagskväll. Svart utanför fönstren, lamporna tända inomhus. Här och i husen runt Puerto och upp i bergen.

Kanske blir det regn i morgon. Ibland har mobilens väder rätt, ofta inte. Känns som mera varningar för att ha varnat, ifall att. Något paraply tänker jag inte köpa, har hemma och får ta med nästa resa. Regnjackan duger om det blir regn.

Om några dagar fyller Mats år, det gör inget att han är död. Femtioåtta år. Jag har svårt att förstå att jag för så många år sedan födde honom, minns att morfar Erik samtidigt låg på sjukhus. Minns inte om det var då han dog. Vet att Mats är död, hos mig fyller han fortfarande år.

Här är Mats när jag fyllde sextio – 23 år sefan