Snö/hagel, sol, och isande nordlig vind som nästan blåste bilen av vägen när jag for hemåt – men det är maj, och det är vår. Björkar och andra träd har slagit ut, bryr sig inte om att det är kallt. Gullvivorna som har både blivit flera och vuxit till sig, huttrar i vinden. Och i ån syns bara anddrakarna, ådorna ligger på ägg någonstans där det är hyfsat skyddat (hoppas jag). Nu tycker jag det är mycket skönt att inte behöva gå ut mera idag. Soptunnorna, som inte tömdes när det var första maj, har jag dragit innanför grindhålet.

Tvättar gör jag kanske i morgon, när jag vet om det är möjligt att hänga utomhus. Middag i kväll blir sniglar fyllda med vitlökssmör och persilja, djupfrysta från Lidl. Har köpt dem förr, de har varit bra. Och jag har ätit så rikligt och bra hos mina systrar, att jag inte behöver någon stor middag. Men än är klockan bara fyra, så middagen dröjer. En efterlängtad Dry Martini dröjer däremot inte, helgen har hittills varit helt alkoholfri hos syrrorna.

Den tredje maj fyllde mannen min år. Han fortsätter fylla år, också när han är död. Jag pratar med honom, gratulerar, berättar vad jag gör – inte för att jag får någon respons, men för att han på så sätt fortfarande finns. Åtminstone för mig. Saknar honom oftast, kanske inte varje dag, men oftast. En del dagar är jag glad att jag bara har mig själv. Andra dagar är det tomt. I sängen är det alltid tomt, där är jag ensam. Och det är om inte annat tråkigt.

Mitt brännsår ”artar sig” – varifrån kommer det uttrycket. För mig just nu betyder det att jag ser hur huden läker, utan problem. Kollar. Hittar inte något besked om ursprung, men min användning för något som blir bättre verkar okej.

Jag fick en fantastisk blå, tung, hellång jerseyklänning av syster K – dubbla vida lager av tyg. En klänning att dansa dervischdans i. Inga fickor, men ingång till klänningen under den översta. Och jag känner mig vacker i den – har just tagit den på mig, och då ringer syrran. Så att jag kan tala om hur glad jag är över hennes klänning. På min bild syns bara färgen, och kanske hur glad jag är. Ni skulle se hela mig! Men det är jag inte kapabel att fotografera. Gillar hur tyget rör vid fötterna när jag går – men undrar förstås hur jag ska kunna gå med den på utomhus. Klänningsfållen lär bli lika smutsig som sådana blev för hundra år sedan (även om gator och liknande är renare numera). Ett senare problem, just nu sitter jag glad och vacker vid mitt köksbord, inomhus. Och golven är rena nog för en lite väl lång klänning.

Så här gick det till – jag vågade tala om att jag sett klänningen hänga utanpå hennes garderobsdörr. Och att jag tyckte om den. Min syster blev glad, den har hängt oanvänd länge. Jag har lovat att lämna tillbaka den om jag inte vill ha den längre, jag ska inte sälja den. Just nu vill jag ha den, jag fick den och jag är tacksam. Livet är fullt av generösa människor – syrrorna, sonen och andra – och en del av det hela handlar om att våga berätta vad man/jag vill, eller önskar. Utan att intala sig att det är omöjligt, olämpligt (vilket trist ord), fel. Om min syster hade sagt att hon hade andra planer för klänningen som hängde där, hade jag inte blivit tillintetgjord. Men jag är tacksam att hon inte hade det. Och glad att jag har nått ett stadium i livet, där jag vågar tala om vad jag önskar och vill. Också om jag inte får det. Tack syster.

Och tack syster B, som har hjälpt mig köpa tyg och som ska sy en klänning åt mig, som den jag använt slut på. Hon gör det när hon har tid, det är ingen som helst brådska – vilka fantastiska systrar jag har!

Nu sitter jag här och mår. Bra. Om en stund ska jag sätta på ugnen. Och ännu lite senare ska jag äta mina sniglar – Ulf och jag skördade egna sniglar däruppe i Sala-trakten, men det är för omständligt för min del numera, även om rätt sniglar finns också här. Jag får hålla mig till de djupfrysta. Har någon gång hittat sniglar på burk, men minns inte att det var någon höjdare. Våra egna var bäst, där och då. De här är okej.

Syster K bakar sitt bröd med rågsikt, vetemjöl och valnötter, och det var gott. Ska nog försöka komma igång med att göra detsamma. Hennes döttrar använder inga svårdiskade hushållsmaskiner, de drar degen, om och om igen. Ska testa. Är less på trist och dyrt köpebröd. Och less på att diska apparater. Har en i skåpet som jag just inte använt bara därför.

Syrenhäcken svajar, men den är mycket grönare än när jag åkte till systrarna i Uppsala. Samma under varje år, samma förundran.

Jag bryter bort en vissnande pelargonblomma. Minns hur jag lärde en vän att inte klippa bort det som skulle bort, blommor eller blad.

Beställde och betalade i april Birkenstock flipflops, leverans från Kina. Kreditering senare i april från San Fransisco i USA, Scott Properties, som jag inte begrep, men inser är samma summa som gick från mitt kort till skobetalning. Kollar leveransen som sägs ha levererats till mig via Postnord – som förstås inte hittar referensen. Vilken soppa, tacksam för krediteringen, även om jag inte begriper vad fastighetsbolaget har med saken att göra. Nu beställer jag samma skor från Birkenstocks hemsida, något jag uppenbarligen inte gjorde i april.

Måndagsmorgonen har levererat den försändelse jag väntat på, härliga mjuka läderpärmar med snodd runt, till anteckningspapper, handgjort i Wien. Dyrt och vackert. Soligt, lite blåsigt fortfarande, kändes kallt när jag gick ut på trappen för att kvittera leveransen.

Nu ska jag slå in böcker.