A day of fallen Night – hur i all världen kom författaren på den titeln? Och vad betyder den, egentligen? Jag läser boken – vacklar mellan att tycka den är seg, tjatig, hoppar mellan geografi/liv/karaktärer och händelser – ena kapitlet de här och nästa kapitel de där. Inget grepp jag gillar. Men ändå fascineras jag av påhittigheten, detaljerna (utan att jag förmår kolla alla), författandet. Samantha Shannon är författare till denna tjocka fantasybok, som jag kanske läser ut, det här är del 2. Just nu är ”kanske” starkt. Wähä´s Testamente vinner.

Avundsjuk är jag dock. Önskar att jag kunde, önskar att jag ville tillräckligt starkt för att slåss med min egen seghet, mitt uppskjutande, som om jag har hela livet framför mig. Har knappast det vid 83 års ålder, och vill fortfarande skriva. Jag gör det i den här formen, inte i tjocka böcker.

Det där var igår kväll, nu är det solig torsdagsmorgon. Med ganska mycket moln, och 8 grader när klockan är halv nio. Mischa jobbar med fönstren på det tomma huset på andra sidan vägen, tar bort dem, målar/kittar och sätter dit dem igen. Gluggen täcks under tiden med en skiva. Det stora samlingshuset vid ån ska få nytt staket, byggnadsställning uppsatt sedan någon vecka. Min ”gräsmatta” klipps igen.

Jag har löst wordle och sudoku. Syrran leder förstås i wordfeud, med 18 poäng när det är hennes tur. Nu frukostdisk.

Därefter använde jag ett par timmar till att registrera böcker på Bokbörsen, från vännens kassar. Det blir några över som redan finns i stort antal på Bokbörsen, jag får fundera på om jag ska lägga in dem för en tia per styck, eller ta med på loppis (om jag kommer iväg) i sommar.

Middagen idag står svärdotter Lotta för – kycklingsalladen med god sås räcker även i kväll.

Trodde ett tag att jag skulle sitta ute i solen, men molnen tog över. Jag är kvar inomhus, har bara varit ut och flyttat in de tömda soptunnorna. Har även flyttat min trötta lilla kaktus till ett annat fönster, får se om den blir piggare där. Den var spänstig när jag tog hem den för en månad sedan efter ett halvår hos sonen med familj – nu är den tillbaka till att se nedslagen ut. Och den piggnar inte till vare sig jag låter bli att vattna eller vattnar försiktigt. Plantera om? Det blåser även idag, känns inte som ”sköna maj”. Men mina icke omplanterade pelargoner är fina i både köks- och sovrumsfönster i fula plastkrukor. Får ta upp riktiga krukor från källaren när det blir läge att plantera om dem.

Tror att den där ”barkbiten” jag fick med mig från svärdottern häromdagen – och som hon fått efter äldste sonens resa till Seychellerna, tillsammans med kryddor – tror att den kan vara något som heter Cassia, bark som används i indisk matlagning, ger lite sötma om jag fattade rätt. Bör silas bort från rätten man använt den i. Inget man ska äta alltså.

Nätet är fantastiskt, också.

Tiden går fort, ibland för fort. Det är redan torsdag, veckan är snart slut – jag hänger inte med. Blir dagvill – ett utomordentligt väl beskrivande ord för min oförmåga att hålla reda på vilken dag det är, idag och andra dagar. Kollar ofta tid och datum längst ner till höger på skärmen. Tacksam för den hjälpen.

Hittade något jag skrev för snart tio år sedan. Gäller fortfarande.

Min är varken ”århundradets kärlekssaga” eller något kärlekskrig. Det är ingenting, just nu bokstavligt ingenting.

”Den jag tyckte om är död” sade en vän för ett par år sedan, nu säger jag detsamma. Han är död. Jag är fattigare. Han var inte mitt ”raison d´être” då när han levde. Nu när han inte finns längre känns saknaden större än kärleken ibland gjorde. Någon har skrivit något om detta, jag minns inte vem.  Det som fattas blir större än det som var… (Julian Barnes´ Livslägen?)

Ett enda liv är för kort för kärlek och död. Ändå är det ibland för långvarigt för många. Jag borde naturligtvis inte gny. Det gör jag ändå.

Blåmesens fjädrar rufsar till sig i vinden, nötväckan får skägg. Mitt hår står på ända när jag tar min korta promenad ner till sjön och hem igen. Kall vind, men plusgrader. Molnigt, ensamt. Det här var då. I maj 2016, när hans liv slutade. Vårt liv slutade.

Du med en silvershaker för våra Dry Martinis, i Rålambshovsparken