God middag. Blir lunch i morgon, med resten av den gula paprikan till. Dock utan lax.

 Läser att Meta Welander och Marianne Bernadotte, båda 100 år gamla, har dött. Jag vill veta mera om hur deras liv var de sista åren – eller jag vill kanske inte veta, men behöver det ändå på något obegripligt sätt. För hur skulle jag använda vetskapen? Vad skulle den ändra?

Inte vet jag, det heller… Men jag vill förstå hur det kan vara att få/tvingas bli så gammal. Och om jag som nu är 83 år, kanske inte vill leva så länge – vad skulle jag kunna göra åt det? Hur ta sitt liv på ett sätt som är uthärdligt för mig själv, och för de mina? Jag är inte där – bli inte oroliga ni som läser. Än lever jag, än värderar jag mitt liv högt och vill göra vad jag kan för att fortsätta leva.

Men sedan? När jag kanske inte vill längre, men ändå lever? I Sverige finns inget alternativ – fortsätt leva, som grönsak eller något annat, men lev på. Överlev icke-fungerande så kallad äldrevård.

Det gillar inte jag. Jag vill faktiskt bestämma också över mitt sista liv, min död. Om jag inte vill leva längre, ska ingen stackars hjälpsam läkare (sådana finns) behöva straffas för att hen hört min bön. Och jag vill inte lägga mina sista kronor på en död i Schweiz. De pengarna kan jag ha roligare för, dessförinnan.

Här hamnade jag efter att ha sett rubrikerna om hur två kända kvinnor dött vid 100 års ålder.

Det här säger väl det om mig, att jag faktiskt börjar begripa att jag är gammal. Gammal nog att dö. Idag, när jag ville gratulera kompisen Vidar på födelsedagen – så skickade jag ett SMS. Visste ju att han varit mycket sjuk, visste inte om han levde. Vågade inte ringa. Så kan det vara att bli gammal, vänner är kanske alltför sjuka för att riktigt hålla kontakten, och de/jag som är friskare vågar inte kolla hur det är.

Ibland gör jag livet krångligare än det behöver vara. Ovanstående är ett exempel. Jag har tänkt på Vidar den senaste tiden, undrat hur han har det, och hur han och hans hustru mår efter hans sjukdom och allt den fört med sig. Jag har inte frågat. Varför? Antagligen för att jag varit rädd för svaren – handlar alltså om att beskydda mig själv. Jag vill inte hantera en svår vetskap, vill inte veta om någon jag tycker om och värderar som vän är alltför sjuk, kanske döende. Handlar inte om vännen, handlar om mig. Bra att inse, kanske blir jag modigare hädanefter. Tror jag tacksamt lärde mig något, när jag fick hans SMS med tack för gratulation och lite frågor om hur jag hade det.

Nu springer en blöt hare över tomten och vägen. Hoppas han har ett bra ställe att tillbringa natten på. Jag äter en bit rabarberkaka som efterrätt. Vaniljsåsen är slut (och den var inte så särdeles god, Arlas variant, nästa gång blir det glass till i stället).

Klockan sju petar jag i mig det sista av rabarberkakan, en efter-efterrätt. Nu behöver jag mera rabarber. I morgon får det bli bullbak. Tar fram smör så att det ska fara rumsvarmt i morgon. Och få mig att baka.

”Räkna med att måndag blir nästa soliga dag”, säger mobilen. Okej, får väl göra det då. Lär väl överleva en mulen söndag också (hoppas jag, det lät lite övermodigt).

Söndagsmorgonen är solig, men mobilen är full av moln lite längre fram på dagen. Jag äter min havregrynsgröt – de här havregrynen får jag tugga i mig, trots kok, gröten är sig inte lik. Nyköpta, på Ica, 2 kg för lägre pris – har de bytt leverantör. Känns som om det är väl mycket ”kli” iblandat. Nyttigt kanske, men inte gott. Med vita jordgubbar, några hallon och blåbär gick den ändå ner.

Smöret väntar på mig och bullbak. Om en stund, ska tömma temuggen först. Och kanske byta sängkläder.

utsikt från mitt köksfönster, vissna påskliljor i förgrunden