På väg ner till sjön för dagens dopp, pratar jag med förvaltaren. Han berättar att stora hustet (och andra hus) är uthyrda nästa vecka, gästerna kommer i morgon. Bra, då vet jag att jag inte går ner till det privata badhuset och badar. Uthyrningen förklarar allt putsande de senaste veckorna, husmålning, staketlagning möteshuset, klippta häckar och gräsytor. Vilka som hyrt vet jag inte, förvaltaren är bra på att inte skvallra. Fick också klart för mig det jag misstänkt, mitt telefonnummer till bommen fungerar bara för mig. Koden kan jag ge till de mina som ska in. Övriga får ringa telefonnumret på stolpen.

Påminde om mitt trasiga altanräcke, och om syrenhäcken som ska klippas… Inser att Mischas jobbande på helgdagar nog inte har med hans semester att göra, men mera med uthyrning och att här ska vara fint. Tur att ingen ska inspektera mitt hus.

Såg nyss ett godispapper på fönsterbrädan i köksfönstret. Det var en fd halv fransk nougat, inte enbart papperet, härligt smält och kletig, som tur var lätt borttorkat. Så kan det gå när jag inte vill äta två bitar choklad på kvällen, och lägger en i fönstret, där det då är svalt…

Det var skönt med ett snabbt bad, men vinden låg på så att vågorna plaskade över mig när jag ville in till stegen. Nu hänger handduk och baddräkt (det stod en främmande bil nere vid badhuset, så det blev baddräkt på) på tork utanför ytterdörren.

Mobilen säger 28 grader just nu. Kan nog stämma, det var ju 19 grader redan klockan åtta i morse. Nu är klockan halv två.

Det blir en laxbit med stekt potatis och dito champinjoner, plus pepparrotsfärskost, till middag idag. Galia-melon efter. Kanske ett glas rosé till, köpte sådan till midsommar, Mulderbosch, BiB. Hoppas det är bra även i år.

Det här med att sköta om sina fötter blir allt besvärligare, kroppen är stel och vill inte. Tror jag får försöka få en tid hos fotterapeuten här i Norrtälje, efter midsommar. I Puerto har jag hittat en perfekt kvinna, hon sköter om både fötter och fingrar i samma sittning. Och blir varje gång lika förvånad över att jag inte vill ha färg på fingernaglarna. Här verkar den här samtidigheten inte vara möjlig.

Vinden tilltar, snart dags att fälla ner parasollet. Då blir det tyvärr också dags för mig att gå inomhus, solen blir för stark. Jag kan gå ut igen efter klockan tre, då solen smiter runt hörnet på huset. I kväll får jag komma ihåg att vattna blommorna.

Brödet jag bakade i morse kunde ha stått i ugnen lite längre än de gjorde. Nu satte jag in dem igen efter ett par timmar (och när jag delat en ”limpa” och insett att den nog varit lite för lite i ugnen). En kvart till i 200 grader, nu verkar de lättare. Kom inte ihåg tidigare att ”väga” bröden i handen, känns de tunga är de inte färdiga. Jag lär mig, ibland sådant jag lärt mig och glömt.

Vinden är inte konstant, just nu ingen vind alls. Jag vinklar soffan jag sitter i – och bordet – så att jag har skugga från parasollet. Så kommer en vindpust, eller lite längre och kraftigare (vad kan det heta?). Parasollet fladdrar, eftersom jag tagit ner vindfånget lite. Det står på snedden igen, men det står än så länge. Ett annat parasoll, jag har bara foten kvar, stod inte kvar – det for över altanräcket och gick väldigt sönder.

Vet vad jag borde göra, i stället för det jag gör. Översätta några sidor i min bok. Har ingen lust, men ska jag vänta på den så lär det inte bli mycket gjort. Kanske i morgon dock.

Ena syrran sade häromsistens att skrynkliga armar var det värsta med åldrandet. Jag kan tillägga att skrynkliga ben inte är roligare, liksom konstiga fläckar framför allt på benen. Huden, liksom resten, är inte riktigt skapat att hänga med så här länge (83 år). En del går att laga än så länge, tänder t ex, annat är som det är. Då behöver man prata förstånd med sig själv, säga sig att det som är jag idag är kontentan av alla mina tidigare jag – och jag lever. Skrynklig och obegriplig emellanåt, även för mig själv. Fast det har jag nog alltid varit. I alla fall har jag alltid haft ett behov av att förstå mig själv mera och bättre, inte lyckats särskilt väl. Kanske är det meningen med livet, att här och där överraska sig själv. Ibland goda överraskningar, ibland den andra sorten. Här har det varit ”blandu”.

för ögonblicket stillsamt parasoll