Söndag morgon, sonen sover fortfarande, jag har ätit frukost och klockan har hunnit bli kvart i åtta. Ännu en varm dag väntar, det är redan 21 grader. Jag sitter på altanen. Har lyckats rädda (?) en liten svart gräshoppa ut genom köksfönstret, jag skrämde den upp i gardinen och kunde så skaka ut den. Försökte igår också, men då hoppade den raskt undan och försvann.

Har redan lätt värmehuvudvärk. Igår var jag helt slut efter vår lilla utflykt. Skönt att ha sjön nära. Känner mig nästan som en människa efter ett dopp. Snart igen. Jag är förmodligen inte ensam om att ha svårt att sova när det är varmt. Fönstret är öppet, sovtröjan åker av, täcket likaså – ändå är det knepigt. Vaknade slutligt vid halv sju, och insåg att det inte skulle bli mera sömn.

Idag lär jag inte klä mig i annat än min tunna morgonrock förrän det är dags att köra sonen till bussen i Norrtälje. Han stannar hela dagen idag, vill nog bada igen.

Han tar en lätt frukost, vaknade nyss. Och går ner till sjön. Vi äter något vid tvåtiden, så får han några timmar vid badet. Jag gick ner mot badhuset (jag badar bara där stegen finns), men där stod en bil, så jag vände. Vet inte vilken bil, kollar senare om där är tomt. Nu fika på altanen i stället.

Skönt i skuggan under parasollet. Har hörapparaterna i öronen för att kunna prata med sonen. Och då hör jag även svalornas svirrande läte när de flyger förbi. 27 grader klockan elva enligt mobilen.

Kollade bloggens statistik, 3 337 inlägg sedan starten i mars 2009, före kraschen. Varierande längd förstås, många av texterna har jag inte läst sedan de lades ut. En massa ord, en del med någon sorts mening åtminstone för mig själv. Ibland undrar jag om jag behöver katastrofer, elände eller annat sorgligt för att skriva så att det når in i andra människors hjärtan. Hoppas det inte är så.

Vill inte ha mera av det ledsamma. Vill fortsätta glädjas t ex åt ett bi som just hittar in i en pelargonblomma. Hoppas biet hittar det det söker. Glädjas åt svensk sommar, också när jag suckar över värmen. Glädjas åt att ha en vuxen son som gillar att umgås med sin gamla morsa, åt att få bo som jag gör mitt i naturen med en badvänlig sjö nära. Att numera ha en ekonomi som tillåter mig att lämna snö och vinter och fara till behagligare klimat, så länge jag och min kropp pallar. Att faktiskt inte bekymra mig över hövan (konstigt uttryck, ska googla) om min allt närmare förestående död. Än är den inte akut, än kan jag en hel del av det jag kunnat sedan jag blev någotsånär vuxen. Namn glömmer jag lätt, men de brukar dyka upp under natten. Häromsistens var det Sven Delblanc som gömde sig, apropå ett samtal med sonen om Hedeby-borna respektive Hemsö-borna.

Googlar – hövan är fornnordiskt, relaterat till hov, höft – och betyder det som passar eller behövs. Över hövan – alltför mycket, över måttet. Och här kommer jag på ordet övermåttan, ovir mato (fornsv.), över måttet, i högsta grad. En släkting. Ord är kul.

Sammantaget, livet är en gåva att uppskatta och leva så gott man kan så länge som möjligt. Här, just nu, känns det möjligt.

Himlen blir lite molnigare, men inte regnmolnig. Jag går och kollar om bilen vid badhuset är borta. Två dopp vid tomt badhus, så skönt. Sonen vandrade vidare bort till stranden. Där kan han ligga och läsa och bada som han vill, utan morsa.

Han kom tillbaka och vi delade på en stor pizza, med sallad och extra mozzarella på pizzan, som hade ovanligt god botten, krispig. Nu har jag glömt vilket märke det var men har en till i frysen, så jag kan kolla. Någon gång.

Så småningom rakade sonen av sig skägget, duschade och tvättade sitt färggranna hår. Och ännu mera småningom hade jag diskat och han packat, och vi for in till Norrtälje. Jag var hemma igen strax före sju, svettig. In och bytte om till min tunna morgonrock, tog en handduk och for ner till sjön, orkade inte gå.

Där var lommen, första gången jag såg den i år, hörde inte för hörapparaterna åkte ur därhemma. På något melankoliskt sätt förknippar jag lommen med höst, antagligen för att den låter som den gör. Badet var ljuvligt, jag plaskade runt och fick lommen att dra ännu längre ut på sjön, skäggdoppingarna höll sig lite lagom långt borta. De har kanske vant sig. Det har sädesärlorna absolut gjort, de flyttar knappt på sig när jag kommer.

Sitter nu på altanen, känner mig fräsch, har lagt klänningen i tvättkorgen och hängt lakanstvätten, som var klar när jag kom hem. Två paraguayos och ett glas vatten, och en Dry Martini på bordet framför mig. Har faktiskt varit återhållsam när sonen varit här, men nu ville jag ha min drink. Syrran vann förstås wordfeud, vi har börjat en ny omgång. Efter två drag leder jag med några poäng, fem eller så!

Livet är gott!