Fredag morgon, sol, svalt, 14 grader vid sjutiden. Pratade med yngste sonen igår, de har det bra på Resarö. Vildsvinen hade bökat upp längs vägen till sjön igår, i natt har de varit i farten på fältet utanför köksfönstret. På andra sidan vägen, tacksam att de inte gett sig på ”min” gräsmatta.

Jag äter mitt gårdagsbröd till frukost, segt och gott. Rostar en skiva, det går också bra. Känner inte för yoghurt idag.

8 augusti och Resarö väcker minnen. För sextiosex år sedan möttes Jan och jag där, på dansbanan. Han 24 år och jag 17. Nu är Jan död och en av våra söner också, hela livet har gått dag för dag. Tid är obegripligt. Jag kör igenom artrosprogrammet, löser wordle och sudoku. Lever.

Himlen är molnig, blir kanske regn längre fram på dagen. Det blåser inte, i alla fall inte just nu. Duolingo och spanska några lektioner, fortfarande ganska lätt. Nytt ord som jag inte kunde, ”disculpe” – ursäkta… Har lyckats få mikrofonen att fungera, men får inte till ”ut-ljudet” även om hörlurarna är anslutna och på.

Ett skönt dopp i sjön, och hårtvätt härhemma. 22 grader enligt mobilen. Sitter nu på altanen i vind som än så länge tillåter parasoll för solen. Fikar. Har avslutat rimningen av laxbiten till middag, ska koka några potatisar lite senare och så stuva med dill. Klockan är tolv.

I morgon fyller min kära vän i Danmark år, hoppas du har hämtat dig efter sommarens flyttbestyr och mår bra, Karin. Grattis i förväg! Massor av goda tankar och kramar, i andanom.

Letar förgäves efter något som kan återställa ljudet i datorn. Nu är den kokta potatisen lätt stuvad och smakar ljuvligt av dill, laxen är perfekt salt – men än ska jag vänta med middagen ett par timmar. Lättlagat härefter, bara att skära laxbiten i tunna skivor. Lite svartpeppar till.

Molnen kommer och går, ungefär som jag – ut på altanen med pick och pack, in från altanen med dito. Nu behöver jag inte fälla upp parasollet, solen är runt hörnet. Och vinden är lite byig, men jag ska nog ut en vända igen.  

Läs- och skrivlusten är minimala, den fantasy jag började på häromdagen lär jag inte läsa ut. Alternativen är inte direkt lockande. Varken de lånade böckerna eller de jag inte läst av mina egna. Borde förstås läsa igen och korra A-Lotts och min drapa om Finlandsbåtar, äldre kvinnor på vift mm. Men den lusten infinner sig inte heller just nu. Så jag gör som så ofta, skriver ändå. Kanske dyker något upp, datorn får följa med ut.

Jag tog fel, solen har inte hunnit runt hörnet ännu, och det är svårt att se vad jag skriver. Spelar ingen större roll. Ser de stora gröna oliverna, och mitt glas med vitt vin, Fumée Blanc, BiB. Har köpt det på flaska också, men inte uppfattat någon skillnad. Är det så att flaskvinet är ”bättre” än det i BiB? Jag vet inte. Tycker att det är skönt när ett moln passerar solen (eller tvärtom?). Tror molnen rör sig snabbare än solen. Det är mycket jag inte vet just någonting om. Tänker ibland på all kunskap, alla tankar och erfarenheter som försvinner, när en människa dör.

Kärnorna i de här italienska oliverna är så stora att det nog inte går att bita i dem av misstag. Det är mera som att äta ett äpple. Och de är goda, inlagda i saltlake. Syrran leder wordfeud med 65 p. Nog sagt.

Testar att ta flera selfies, med leende enligt min kära lillasysters preferens. Och jag ser bara min sneda framtand, ett minne från en betongtrappa i Duvan 14, Avesta. Ungefär sjuttiofem år sedan. För det mesta har den tanden inte bekymrat mig, men just nu ser jag bara den… Därav bilder utan leende, åtminstone inte på nära håll. Märkligt hur jag kan strunta i alla skrynklor och andra ålderstecken.

Ett äldre par passerar, en äldre man kommer småspringande efter att ha avverkat hela rundan. Jag avundas ofta de som har en partner, och lika ofta är jag tacksam över att ha mitt liv för mig själv. För det mesta är jag nöjd därmed. Återfall i längtan efter gemenskap och samhörighet förekommer.

Systemfel på Avanza, mitt innehav kan inte hämtas. Läskigt att se en nolla där annars flera siffror brukar stå…

Himlen just nu är mera moln än himmel, det blåser lätt. Lite ovädersstämning. Jag ställer in det jag inte behöver ute, på fönsterbrädan bakom mig. Vattenglas, mobil och serviett får vara kvar tills jag också går in, igen.

Min solenergilampa kommer att lysa även i kväll. Jag ser den inifrån när jag har rullgardinen aningen uppdragen. Orkar sällan vara vaken tills det blir mörkt nog ute. Det var annat förr, men då fanns å andra sidan inte de här lamporna. Jag minns fotogenlyktorna som sotade och luktade illa, och lyste upp augustikvällarna. Kunde aldrig riktigt sätta mig in i hur det måste ha varit att ha dem som enda ljuskälla i små mörka rum. Eller alternativen dessförinnan.

Några få regnstänk jagar in mig i köket. Jag värmer min stuvade potatis, skär laxen och tar fram svartpepparen. Vinglaset räcker till middagen också. Så himla gott, och enkelt. En fryst bit från ett sådant där paket med flera skinnfria bitar, 2 msk socker och 1,5 dl salt, riven citron och dill. Gnid in laxen, låt ligga i rumstemperatur till salt/socker smält, i påse med dill och allt,  in i kylen. 1-2 dagar beroende på hur salt du vill ha laxen, jag tog 1,5 dagar, hällde av spadet och lät laxbiten vänta i kylen tills det blev middag. Den rivna citronen tror jag inte jag märkte mycket av, kan uteslutas för min del.

Lite stuvad potatis kvar i grytan, blir bra i morgon till en wienerkorv. Nästa gång ska jag skära den kokta potatisen i lite mindre bitar, idag var jag lite för rädd att de skulle mosa sönder. Om det går att välja, ta en fast sort. Just nu kallas allt ”färsk”, tvättad eller otvättad.