Tisdag, somnade om och vaknade först halv nio. Då är det lite svårt att orientera sig i världen, en stund, innan frukosten landat och jag börjar tro att jag är vaken. De där sista timmarna tung sömn är inte välgörande. Borde ha stigit upp kvart över sex, gjorde det inte.

Solen lyser, dimman har försvunnit – den var tät i morse, inte tjock. Nu har jag ätit tre rostade brödskivor med god ost, druckit en stor mugg te, tagit mitt piller. Ska till och med klä på mig idag, och åka in med en bok samt besöka biblioteket. Behöver läspåfyllning.

Hittar bland annat i omloppshyllan en bok av Nan Östman, Ett slags sällskap. Så bra. Googlar och lär mig att författaren dog för ett tiotal år sedan, 92 år gammal och har skrivit många barn- och ungdomsböcker, och ett par för vuxna läsare. Den här boken är fin, och jag läser snart ut den. Rekommenderas.

När jag kom hem från Norrtälje plockade jag bara undan och gick ner till sjön. Två dopp på samma vända, det kändes lite kallare än igår, men var skönt. Jag piggnade till, känner mig annars trött idag. Lär kunna vara en biverkning av blodtrycksmedicinen – jag har bara ätit den i två veckor än. Kroppen har nog inte vant sig.

Eftersom varken Anders eller Lotta vill ha surströmming, så öppnar jag burken (utomhus, med stängda fönster) idag. Har mjukt tunnbröd, finhackad rödlök, alkoholfri öl och ingen nubbe. De jag har får stå kvar i kylen idag. Kokt, egen potatis, gräddfil om jag vill ha det. Blir middag ute på altanen vid halv fem.

Och, jodå det går att äta surströmmingsklämma ensam, utan nubbe – men det var nog både första och sista gången jag gjorde det. Godare i sällskap, som ostron. Mätt blev jag i alla fall och de filéer som blev över spolade jag ner i toaletten. Burken är ordentligt diskad, och hamnar i ”metallförpackningar” i morgon. Ingen otrevlig lukt någonstans inomhus, och inte så otrevlig ute heller. Minns doften som betydligt mera påträngande.