Lördag, klockan är redan tolv när jag är klar att gå ut i sol och 24 graders värme. Det blir ingen visit i det engelska biblioteket idag, det stänger klockan 13. En annan gång. Solhatt och vatten i kassen, solskydd på näsan (och resten av det som exponeras).

Hemma igen vid tretiden, efter en vilsam stund med Martti vid havet. Satt och läste en halvtimme på den stora kyrkogården, och gick sedan till HiperDino och köpte bland annat en färdiggrillad kyckling, halva den blir middag idag med sallad. 4 700 steg, de sista på hemvägen med två tunga kassar.

Nu är det skönt att bara sitta i soffan, läsa, kanske skriva. Ska duscha också. Det är fortfarande 24 grader ute.

Så kommer jag på att det kanske vore gott med lite potatissallad till kycklingen. Kokar några små kanariska rödflammiga potatisar och låter kallna, schalottenlök och vitlök, cornichoner och syltlök till, plus kanske lite majonnäs (har inget att spä med, så det får bli lite). Svartpeppar. Blir nog bra.

Min kära syster B säger att jag ska skriva om mig, inte försöka hitta på en historia om Agnes. Tror hon har rätt – men kanske kan jag ändå få heta Agnes. Har alltid tyckt att Margareta känns väldigt långt, och ibland inte riktigt som jag. Får se hur det går. Om jag skriver om mig blir valet av genre och hylla enklare, också för mig. Heter kanske biografi, också om det inte är om någon känd människa.

Just nu kallnar små potatisar för att skalas och blandas med det jag hackat och rört ihop med lite majonnäs, svartpeppar och en aning chutney. Blir nog en aldrig tillförne skådad potatissallad. Den färdiga kycklingen ska delas, och värmas i mikron. Senare, än är klockan bara kvart i fem.

Köpte inhemsk, vit vermouth till mina Dry Martinis idag – men den är så kraftigt kryddad med jag vet inte vad, att det inte smakar bra. Den italienska Extra Dry är nog ändå den jag tycker är bäst, här. Hemma är det Marezzo, som inte finns här.

Nu står det som kanske kan kallas potatissallad i kylen (hoppas skålen inte står för nära frysfacket och fryser). Kycklingen väntar på att klyvas. Jag är glad för den stora och välslipade kniven som finns här, tillsammans med en närmast oanvändbar brödkniv, och en liten ganska vass. Den stora är vass och bra till det mesta.

Gillar skynket som ligger på sittdynorna i soffan, blåvitt zigzag-mönster, känns som bomull. Behagligt både att se och sitta på. Och soffan är dessutom bra att sitta och skriva i, stolarna är för hårda. Jag äter det mesta vid bordet, det lilla runda ”soffbordet” är för litet för att rymma tallrik etc. Funderar allvarligt på att köpa en vit tallrik någonstans, klarar inte riktigt av att äta på orange, röda, gröna och andra illigt färgade tallrikar. Det finns en vit assiett, den väljer jag till frukostbrödet. Och när jag tittade noga i ”porslinsskåpet/diskställningen” i ett skåp, hittade jag en vit tallrik. Bra.

Och jag har nästan varje dag anledning att välsigna mosters ”lilla gröna mojäng”, den som gör att jag får locket av burkar. Om jag inte hade den med mig, skulle de burkar jag köper förbli oöppnade. Mina fingrar och händer är inte lika starka som de varit. Det mesta är inte som det varit.

Nu när klockan är kvart i sju har jag ätit och diskat. Nöjd och belåten, och har mat i morgon också. Bra att jag köpte några plastburkar häromdagen, den som fanns här räcker inte långt.

Mina ljus lyser i kvällsmörkret. Mormor och morfar, och moster – se ovan – är med mig här, i form av saker. Övriga döda finns i mig, utan form. Som ibland starka och plågsamma, ofta mera snälla och välmenande, minnen och glimtar av situationer och sammanhang. Tacksam för både det ena och det andra.

Just nu påminner jag mig att jag behöver smörja in händerna, efter disken. Så det gör jag. Och häller ut resten av Dry Martinin.

Jag försöker förstå, att jag faktiskt just nu är tacksam över mitt liv, hittills. Det sista ordet är kanske bra att tillägga. Jag är tacksam över de galenskaper jag själv gjort, tacksam för andra sorgliga erfarenheter, tacksam för glädje och trams och lekar och god mat och god dryck. Tacksam för närhet. Saknar det mesta av ovanstående idag, utom mina egna galenskaper. Kommer inte att göra om dem, i alla fall inte i den form de hittills haft. Och jag vill inte vara utan dem.

Dricker just nu ett glas av en cava, som är så krispigt aningen söt att den bara går att avnjuta i små klunkar. Eller är den enbart torr? Svårt att avgöra, men gott efter middagen. Har vacuumkork medförd hemifrån, saknade min specialtång när jag skulle öppna flaskan. Tången fick stanna hemma, den är ganska tung och jag vägde tillräckligt mycket ändå. Jag klarade att få ur korken, vickade och vaggade.

Är det det här som syster B menar, när hon säger ”skriv om ditt eget liv”? Kanske, då är det kanske bloggen jag ska plocka texter ur? Och se till att Agnes är med, och är jag. Nu ska jag läsa Queen of Shadows en stund igen. En väldigt annorlunda värld, jämfört med min. Tacksam för det också.

Sitter i soffan och pustar av lättnad. Lyckades få en av gardinstängerna att släppa på ena sidan, när jag försökte hänga galgen med min tvättade gröna klänning där. Hur skulle jag få upp stången igen? För högt att nå från golvet, någon stege finns inte. Men en stol, drog undan dynan, gjorde mig av med klänningen på stången bredvid, klev ur skorna och tog mig upp på stolen. Därifrån kunde jag få upp stången igen, till rätt läge, och jag kom ner från stolen utan att bryta vare sig ben eller annat. Fast jag borde inte… Alternativ? Knacka på hos Martti och be honom klättra? Nej, nu gick det tack och lov utan att jag behövde det. Men det illustrerar hur hjälplös jag kan bli ibland, fort.

Mosters lilla gröna