Vad är det jag skriver? Dagbok?

Kan jag blanda in fantasier i det som mera är fakta, uppräknande av det som sker varje dag? Klart det är möjligt, så jobbar väl de flesta författare – blandar det de berättar med inslag från de egna liven. Men här blir det mera av det egna livet, och färre inslag av fantasi. Och vilken sorts fantasi vill jag stoppa in (om någon)?

Jag äter min mandarin och klär av den alla trådar, som Helmer i den holländska boken the TWIN gjorde åt sin gamla pappa. Den boken har väldigt lite dialog, Helmer är tyst och inåtvänd, pappan är nog likadan, och befinner sig hur som helst på övervåningen. Han ropar enstaviga ord när han vill något.

Det som skildras är yttre miljö, och Helmers tankar. Att han målar om på nedervåningen, när han burit pappan uppför trappen och monterat ihop hans säng i rummet däruppe. Det rum som var den döde tvillingbroderns. Längre än så har jag inte läst. Men det är mycket innehåll i de få kapitlen.

Kanske jag skriver något liknande. Helt annan miljö förstås, men väldigt lite dialog, en huvudperson med mycket tankar och funderande (jag och Helmer är nog lite lika). Två ensamma människor. Av bokens baksidestext förstår jag att Helmer och hans pappa får sällskap av den döde broderns partner, med son. Här hos mig kommer inget sådant att hända. Men kanske något annat?

Varför försöker jag hela tiden vara så verklighetstrogen? Det är inte nödvändigt, det blir förmodligen väldigt onödigt detaljerat och tråkigt. Ingen kan säga att något inte stämmer, jag är ensam om mina upplevelser här. Martti är med på ett hörn här och där, men lär aldrig läsa något jag skrivit. Personal på diverse caféer och matställen är lika ovetande, och lär inte bry sig. Ingen kan protestera, vad jag än berättar härifrån. Tänker på dokumentären i teve om Jocke Lundell, där sanningshalten i hans minnen nu debatteras.

Ändå har jag svårt att kliva ur mig själv. Kan inte låta någon annan, något annat, ta sig in i min berättelse och spela någon sorts roll. Förändra något, kanske förvärra, eller bara titta in ett ögonblick och försvinna. Eller stanna för gott. Vad som helst kan ju få ske, när det bara är fantasier. När det inte är verkligt, inte händer på riktigt.

Det får nog även fortsättningsvis vara miljösnuttar, matglimtar, hav, drinkar, cañas, cortados, Martti, ingen Palmyra, Casa Canaría, antal steg. Duolingo, wordle, sudoku, wordfeud, en syrra eller två, en son eller två. Kanske längtan, kanske sorg och saknad, och oro inför en framtid som ännu inte existerar. Framtid gör ju inte det. Den finns inte förrän den är något annat.

Så varför oroa sig inför det som inte finns? Min oro är inte överväldigande, men den ligger där och tickar i huvudet. Kräver just nu inte att jag gör något, jag behöver inte hantera någonting. Inte härifrån, inte nu. Men…

Fundersam