De bor nog allihop i ett hus där de bott länge, ett hyreshus där lägenheterna ännu inte förvandlats till bostadsrätter. Flera flyttade in när huset var nytt, för ungefär femtio år sedan. De som bor här har just aldrig utvecklat någon gemenskap, annat än att de har samma postadr

Huset börjar bli slitet, stambyte måste ske, värden vill passa på att genomföra andra renoveringar också. Hyrorna som hittills höjts måttligt varje år, kanske nu kommer att bli väsentligt högre. Och kan vi bo kvar under stambytet, det verkar krångligt. Renoveringar behövs inte, standarden duger menar de flesta av oss. Oron växer.

I det här granngänget ryms också jag, med mina ibland sura funderingar, som jag har svårt att låta bli att sprida. Jag är nog äldst, och de yngsta är några just pensionerade ”ungdomar”, som bara bott i huset ett tiotal år.

Undrar hur vi gör när någon av oss dör? För det händer ju emellanåt. Inte alla är med på att samla till en krans, bara några få deltar i begravningshögtiden. Vi är inte så intresserade av att påminnas om vår egen snara hädanfärd. Den skojar vi ibland om, när vi äter gemensamt julbord på krogen längst ner i huset – jo, det finns en krog där. Den besöks ofta av de flesta av oss. Bra mat, och hyfsade priser. Det är nog bara fröken Berg på fyra trappor, som inte sätter sin fot där – varför vet ingen av oss. Hon är aldrig med på något gemensamt. Ingen av oss kan säga att vi känner henne, eller för den delen varandra. Trots att vi varit grannar i så många år.

Någon läser spanska i en gratis kurs på nätet som heter Duolingo, vill kunna beställa mat åtminstone när hon åker till Teneriffa. Andra lär sig spela schack, eller bygga komplicerade Lego-skapelser. De flesta gör någonting för att få tiden att gå. Några bara sitter innanför sin låsta ytterdörr, och verkar vänta på något eller någon. Döden? Eller de där vuxna barnen som sällan kommer?

En del är rörligare än andra, till kroppen, men också i huvudet. Någon misstänker att fru X nog börjar bli lite dement, men pratar inte med någon om det. Hon är med i bridgegruppen som spelar varje tisdag, men det börjar bli ohållbart. De andra ser till att hon på något sätt ändå behövs, hur länge det kan fortgå vet ingen. Någon i bridgegänget har försökt prata med fru X´s söner, som helst inte vill höra talas om några problem. De har ju nyligen ordnat med en ny kyl och frys till henne, och då märkte de inte att hon var annorlunda. ”Hon var ju som vanligt.”

Hum, fnyser jag, hur skulle de se någon skillnad? De träffas inte särskilt ofta. De kommer när fru X själv eller någon nära granne larmar om att någon insats behövs. Annars har de fullt upp med sina egna liv – som de flesta av grannarnas numera mycket vuxna barn tycks ha. De flesta har dessutom barnbarn, några till och med barnbarnsbarn. De är inte heller så ofta på besök hos sina ”äldre” släktingar. Och de gamla är sällan på besök hos de yngre. Det är som om generationerna inte ryms på samma ställe mer än någon sällsynt gång, kanske vid en jämn födelsedag eller storhelg, som jul.

Några använder plattor eller paddor, och kollar både filmer, serier och annat på internet. Andra skriver fortfarande brev för hand, och frankerar med frimärken. Suckar över Postnord och dyrt porto, men skickar både jul- och påskkort till de få vänner som fortfarande lever. Eller till de adresser de har. De får hur som helst inte något besked om att ingen mottagare längre finns. Och sällan några julkort tillbaka.

En granne, högst upp i huset, har just kommit tillbaka från sin sjätte utlandsresa i år. Han tycks inte kunna hålla sig hemma mer än någon månad, innan det är dags för ett nytt resmål. Och det är hela tiden nya länder, nya platser. De som varit hemma hos honom har berättat att han har en stor världskarta i köket, full med nålar som markerar var han har varit. Han kanske är så berest, att han glömmer bort det annars?

julfrid