Inget wordfeud, syster min är upptagen av barn och barnbarn. Hoppas hon har trevligt. Tror det är så. Med sällskap av vår andra syster och barn och barnbarn. Huset där på Lugnet är fullt av glada ättlingar till våra föräldrar, svenska arbetare i Avesta Jernverk och på Stadshotellet, en turkisk fd målare som blev investerare och flyttade tillbaka till Turkiet och nu kanske vill till Sverige igen,  en serbisk man och filosof,  som arbetade hela livet här i Sverige på Ulleråker och nu är död, en svensk man med sydamerikanskt liv mitt i det svenska, och de barn som de här relationerna skapat, och barnbarn, som nu möts utanför Tierp, på en plats kallad Lugnet. Fint.

Förlåt om jag slirat här och där i historieskrivningen ovan. Kontentan är att ni allihop är där och att jag tycker det är fint! Ni gläder mig. Livet är förunderligt. Inte för underligt.

Och inget i vår (systrar med familjer) historia kunde ha förutsett att jag sitter i en hyrd liten lägenhet i Puerto de la Cruz på Teneriffa, just nu. Det fanns inte ens i fantasin hos någon av oss. Visar bara hur begränsade våra fantasier var. Det mesta är möjligt, om man/jag/du bara kan föreställa dig det. Om det kan finnas i fantasin, kan det också finnas i det som kallas verklighet. Om hälsa och ekonomi tillåter det – just nu har jag värme i stället för kyla och snö, ensamhet som är densamma som hemma, ett hav som definitivt inte finns därhemma. Ett hav som ena dagen är hotfullt starkt och dödar människor som kommer för nära vågorna. Nästa dag är det lugnt och stilla, och vaggar en till frid.

Hav längtar jag alltid till, här på Teneriffa, hemma där sjön Addarn och möjligen Östersjön är det närmaste jag kommer. För länge sedan i Kalifornien, minnen som börjar bli otydliga.  Oavsett så vet jag att hav är viktigt, vatten är viktigt, kraft, vågor, vind. Så länge jag kan vill jag se till att jag får vad jag behöver av hav.

En gång ville jag bo all tid nära hav, så är det inte nu och så blir det inte nån gång. Men jag kan fortfarande se till att leva nära havet åtminstone en del av min tid, besöka det så ofta jag kan. Hitta den frid som vågor och hav och kraft ger.

Konstigt, hur farliga vågor kan skänka frid, samtidigt som hjärnan vet att de är farliga, och alltför starka.

Datorn säger nu att det är 15 grader och mestadels klart, ute. Stämmer nog, jag mår bra i min poncho, i soffan.

Vi seglade ju förr, Jan och jag. Han var nog modigare än jag, men jag gillade att vara på sjön. Någon gång fick jag reva seglen i för hård vind, och ha en tamp i munnen medan jag gjorde fast en annan. Vi lyckades klara oss från farligheter, men var inte sådär genuint medfött duktiga seglande människor. Jag tittade på sjöbotten efter grynnor och sten, Jan kollade instrument – och ibland blev det fel. I Infredel en gång, en liten samling grynnor och några ställen där en segelbåt kan lägga till. Vackert. Där tyckte Jan att vi skulle gå si när vi skulle därifrån, och jag kollade all sten och sa, ”nej, så”. Vi kom därifrån utan att fastna, men det berodde inte på instrumenten. Enbart på att jag såg var stenarna fanns, och att vi var fel ute.

Ändå var det fint att segla, friheten i att använda vinden som kraft, och ibland motorn. Som inte alltid var med på användandet. Till exempel inte en gång långt ute i Stockholms skärgård, Rödlöga, med sällskap – tack och lov. Sällskapet bidrog med att fixa den packning som gick sönder, genom att helt enkelt ta en kartongbit och göra en ny packning. Möjligen var det fördelaktigt att vår båts förra ägare var med i sällskapet. Han kunde sin båt. Vädret var sådant att alla båtar var täckta av blad och annat från de träd som fanns nära, ingen kunde gå upprätt. Vi band ihop båtarna för att ligga något så när säkert. Och vår motor ville inte gå igång över huvud taget när vi skulle därifrån. Förrän den fick en ny packning av papper… Liv. Minnen. Tacksamhet.

Tacksam också att jag faktiskt inte måste se på Netflix, eller SVTplay eller något annat liknande. Vill inte, hittar inget som fängslar mig, kan bero på att jag inte vet vad jag letar efter.

Så nu sitter jag här igen och skriver ändå. Klockan är snart tio här och det är okej att jag går till sängs snart, okej i mina ögon, ingen annans.