Skriv – allt om mina mål – eller vad, hörde inte, begrep inte, skiter i det här, vill vara med, kan inte vara med, jag hör för dåligt och blir dum.

Behöver bestämma mig för vad som ska vara kvar och vad som ska bort i mitt manus – hur intressant är det t ex för någon annan med mina antal steg varje dag?

Hur kul är det att få en tafflig måltidspresentation mest varje dag, dessutom utan vackra matbilder?

Hur spännande är det att få läsa om min ensamhet, om min längtan, om min sorg – den som hela tiden finns bakom orden. När är jag där, när kan jag inte kan klara mig själv längre? Är mina borttappade ord och namn första tecknen på demens? Hur ska jag stå ut med att inte få bestämma själv om jag vill vara vaken, om jag vill sova, om jag vill äta eller låta bli, vill skriva och inte kunna.

Det är min stora rädsla. Hittills har demens för min del handlat om andra människor, om Jan, och andra både bekanta och kändisar – nu börjar jag närma mig mig själv och min, om inte demens, så den tid i livet, när jag inte klarar att leva ensam längre. Och det är jag rädd för.

Så är min ambition med manuset att JAG ska lära mig mera om ålder och ålderdom? Inte alla andra som jag hittills hävdat?

Kanske både och. Jag och andra i min ålder, på samma väg mot döden – för det är ju den som väntar där borta, ännu inte riktigt omfattad, ännu inte min – eller din. Läser du det här är du inte där.

Döden är ännu bara något obegripligt, något som rört vid mig genom älskade människor som dött, men än har den aldrig varit min. Jag har hittills inte varit så nära döden som jag är nu.

Och samtidigt kanske inte varit lika levande. Eller vad jag nu är, det ser ut som om jag lever i alla fall. Vissa delar av mig känns ganska avsomnade – sexlivet är borta, ett minne blott och knappt det. En tacksamt naturlig utveckling när bristen på partner är så absolut. Kanske är det bara bra att lusten också försvinner. För vad ska den annars ta sig till – vibratorer i all ära, men trist blir det. Just nu har jag ingen vibrator heller.

Tror nog att mitt skrivande även den här gången har som första och största ambition att lära mig mera om mig själv – och kanske förpacka det så att andra vill läsa, också.

Mina knän blir varma av laptopen. Jag dricker ännu en kopp te, har en banan på soffbordet, glasögonen behöver diskas. Men inte nu. Inser att vår skrivcoach inte förklarat – eller har jag inte hört? – vad pomodoro är. Jag vet eftersom jag googlade, och Karin i Danmark har metoden med i sin bok, så hon vet också.

Flera ambitioner med manuset? Hur göra det läsbart?

Tappar farten, vet inte vad jag skriver eller kanske vill skriva – kanske t o m borde skriva.

Skriv ändå, låt fingrarna göra det de ska, skapa orden. Hjärnan får väl hänga på om den kan. Men den är ovillig, fingrarna vill, men inte huvudet. Okej, LÄRA MIG mera om min ålderdom som kanske också är lik andras; ambition nummer ett.

Nummer två? Skriva om detta så att läsare vill läsa, media vill recensera, bokköpare vill köpa. Förlag vill ge ut, det kanske kommer före resten…

Nummer tre? Formulera följebrev och bokbaksida.

Jag tar slut före tiden.

Jag vill att någon ska tycka att det jag skriver är bra, tala om att de vill läsa, tala om för mig att jag finns fortfarande. Även om jag är gammal och fyller 84 i morgon. Vill finnas, vill vara den jag är och ibland kanske den jag varit. Inte bara vara ingen.

Eller kanske lära mig att vara den jag är idag, utan gnissel. Jag känner mig fysiskt kortare, har inte kollat, men har nog krympt även i den dimensionen. Män ser mig inte numera, och jag ser för all del inte heller så många ”tänkbara” män – vill inte närma mig någon av de många män jag ser här. Vilka är fortfarande män, kan de älska – mentalt och fysiskt? Eller är de också bara gamla? Kan jag älska en främling igen? Vet varken det ena eller det andra.

Saknar nog inte sex, men saknar närhet, beröring, varma händer, kramar, klappar, kyssar. Mat som någon annan lagat, samtal, delad vardag.

(Ytterligare 15 minuter pomodoro.)

Är jag som skrivande gammal och tämligen positiv människa bara en stor jäkla bluff? Som öser ur mig ord, som om de kan vara något för andra? Jag är inte alltid så himla glad och lycklig bara för att jag kan vara här i värmen när det är vinter därhemma. Är ungefär lika melankolisk emellanåt som annars, det förändras inte påtagligt av värmen, jag mår bara lite bättre och fryser lite mindre. Välsignar syrrans avlagda poncho och min klokskap att ta den med mig.

Så, att bli gammal har kanske inte förändrat mig så mycket, men kroppen är annorlunda. Och en sak, jag är inte deprimerad längre. Det finns något som kallas åldersdepression, där är jag inte – även om jag ofta är rådlös inför framtiden, orolig att bli ett vårdpaket, rädd att förlora mig själv och ändå behöva fortsätta leva.

Vad kan jag göra åt den skrämmande framtiden? Inte mycket annat än att som just nu låta bli att dricka alkohol, skriva så mycket jag förmår, gå dito, komma ihåg idag att ta en paracetamol innan jag går ut. Se mig omkring, uppskatta det jag ser – och roa mig med att tänka elaka tankar ibland, utan att uttrycka dem. Jag måste inte gilla allt som rör sig.

Jag behöver heller inte tycka om det mesta av maten här, för det gör jag inte. Eller utbudet i butikerna. Det mesta är ”kroketter” med diverse innehåll. Var är ostronen, var är räkorna, var är fisk jag känner igen? Finns, jag vet. Letar väl inte tillräckligt intensivt. Rincon del Mar.

Jag är fulare än nånsin, utom i sällsynta ögonblick då jag faktiskt tycker att jag är riktigt snygg. Vacker har jag nog aldrig varit. Nu är jag skrynklig, inte enbart rynkig. Kroppen är en misär, magen för stor fortfarande, även om den minskat i omfång i takt med att drinkarna försvann. Benen är skrala, smala och fläckiga, armarna alltför magra, händerna stora och ådriga. Brösten sitter på fel ställe. Håret är inte riktigt som jag vill, men okej. Tänderna osäkra, men omskötta och dyra de senaste åren. Ögonen ska vi inte tala om, de behöver kollas och åtgärdas med fungerande glasögon när jag är hemma igen. Öronen också.

Blodtrycket verkar vara okej, men ska kanske kolla det igen innan jag åker hem.

Vad vill jag med min bok? Om jag skjuter över målet, siktar mot stjärnorna – vad vill jag då? Då vill jag att boken blir uppmärksammad i media, att jag intervjuas och framstår som klok – inte enbart som en patetisk gammal kärring. Att jag bidrar till respekt för oss gamla, att vi ses som fortsatt värdefulla.

Avskyr ordet ålderism, men nog regerar det ordet i Sverige. Mera än här. (Såg en krönika häromdagen som beskrev hur stora förlag inte ens kostar på sina välkända författare någon ljudbok, ”eftersom din förra bok inte sålde si eller så”.)

Jag vill göra klart att det jag skriver förstås handlar om mina erfarenheter – men att en del av dem kanske är allas. Mycket av åldrande var obekant för mig första gången, men hade det varit annorlunda om jag vetat mera? Fast det tror jag inte – att ta till sig lärdom om något man dittills inte behövt förhålla sig till, det har aldrig varit enkelt för någon. Inte i någon tid, och definitivt inte nu.

Nu är det de unga som regerar, men inte alla unga. Och det kan jag inte påverka.

Kanske kan jag få några fler gamla människor att synas, att bestämma sig för vad som är möjligt också för en gammal människa. Kanske kan någon ung person inse att hen har en skatt i sina gamla far- eller morföräldrar, grannen eller någon annan ålderstigen människa i närheten. Jag begrep inte att sätta värde på det när jag själv var ung, jag var för självupptagen.

Bild lånad av Pexels.com