Ögnar igenom Facebook och tidningsrubriker. Blir inte glad över någonting. Epstein i någon form är ständigt närvarande, hittills är möjligen fd prinsen i Storbritannien den enda som kanske får stå för något i sammanhanget. Birgitta Andersson är död, 92 år. En härlig skådespelare. Får mig att fundera över om en är glad att en är död, vid den åldern. Hur eventuell glädje nu skulle konstateras och förmedlas. (Ibland är ”man” omöjligt att skriva, och ”en” nästan lika svårt.)

Jag har också kollat upp det jag glömde notera häromsistens, en boktitel – Margaret Atwood Book of Lives – Memoirs of sorts. Rekommenderad av Jorun. Den vill jag läsa.

Jag är innerligt trött på socialdemokraternas fega inställning till migration, utvisningar och annat aktuellt i politiken. Noll heder, noll visioner, noll socialdemokratiska traditioner. Samarbete med moderaterna – javisst. Skicka ut en 8 månaders liten unge, är ”irrationellt” – inte för jävligt, inte raseri, bara ”irrationellt”. Ett ungefär lika innehållsrikt ord som ”intressant”. Nada. Noll stake. Kanske dags att byta ut Magdalena, men vem är alternativet? Skrämmande. Valet känns redan förlorat.

Går det inte att klona en Palme, eller en Ingvar Carlsson (stavade han med C?), för all del ingen Göran Persson, möjligen en Håkan Juholt, som har vunnit i publika sammanhang på sistone. Övriga kan förbli där de är, döda eller levande, konsulter eller inte. En come-back för Juholt vore rätt kul, tror dessutom att han är klokare än han framstod när det begav sig.

Men vem är jag att morra? En gammal kärring som levt sitt liv nästan till slut, inget inflytande över vare sig egen eller samhällets ekonomi, lagar och förordningar, migration och uppehållstillstånd. Bara någon som inte tycker om det som händer i Sverige nu, som inte vill stödja någonting som har med SD att göra, som inte vill bidra till att människor förpassas till länder de lämnat i flykt från omänskliga villkor. Eller för den delen, aldrig levt i, inte vet någonting om – som de unga som vid fyllda 18 år är ”för gamla för att få bo kvar i Sverige”. Familjen och yngre barn får stanna, barnen åtminstone några år till. Hur går det till? Hur blev det så här? Vad kunde jag ha gjort för att stoppa något av detta?

Och hur ska jag få mig att tro att min röst vid höstens val spelar någon som helst roll? Den frågan borde en seriös partiledare kunna svara på. Finns det någon sådan?

Modlös beskriver mitt politiska sinnestillstånd nu. Inga förhoppningar, noll förväntan på förändring i Sveriges politik. Bara mera av allt det jag tycker illa om, inte vill ha, önskar att ingen någonsin kommit på. Migrationsministrar som den nuvarande orakade vill jag varken se eller höra. Svårt att undvika när den sorten har stöd från så många som också är svenskar, precis som jag. Vad fick dem att bli sådana? Vad fick mig att bli den jag är?

Jag vet när det handlar om mig. Barndom och uppväxt i en liten industristad i Dalarna, med stark socialdemokratisk påverkan kommunalt och i familjen och släkten. Där är jag fortfarande. Idag mera tveksam till nutida S-märkt politik. Och det lämnar mig utanför alltihop, det finns idag inget parti jag kan rösta på med hela mitt hjärta, allt mitt förstånd i den mån det existerar.

Nu till något annat. Gillade (bland annat) en mening i fantasy-manuset jag just jobbläst – ”jag pratar så här mycket och så här fort, annars hinner jag inte med mig” – ingen exakt återgivning, men ungefär som jag minns det. Handlade om att vederbörande passade på att andas fort mellan orden, även om det inte verkade så. Jag tyckte om uttrycket att hon ”inte hann med sig”.

Varför kan man/jag fråga mig? Känner jag igen mig i det där med att inte ”hinna med sig”? Nej, inte medvetet. Pratar sällan mycket och inte så fort – kanske skriver jag för många ord och ibland för fort? Skriva är mitt sätt att prata.

Och för en liten stund fick de här böckerna flytta från bordet in i mitt sovrum – Sofia kommer på söndag, och då ska vi få plats.