Fredag, in till vårdcentralen kvart i tio, samtal med doktor Calle om kortison i knä. Vi kom överens om att jag inte behöver någon spruta nu, eftersom jag faktiskt inte har ont. Och kortisonet är främst till för att lindra smärta. Så det är bara att gå på. Alla mina lätt förvärvade blåmärken på armar och händer handlar om ålder, minskande collagen som annars dämpar om man slår i någonting. Inget att göra åt, än att vara försiktig. Inte ha bråttom…

Och så berättade han att han i september flyttar till Rimbo. Han behövs säkerligen där, men oj vad jag kommer att sakna honom. Undrade just vad som var på gång när jag såg att jag var listad på vårdcentralen hos en annan läkare. Tråkigt. Hoppas det blir bra för honom, Norrtälje sjukhus har ekonomiska problem. Det lär inte bli bättre för oss som måste vända oss dit.

När jag kom hem efter att ha tömt bilen på allt som skulle till sopstationen – stolen gick ut genom bakdörren, luckan går fortfarande inte att öppna – så var min cykel borta. Jag hoppas därmed att den gläder någon, när jag inte längre kan använda den. Bra, nu kommer jag in i källaren. Såg och klyv som står där får äldste sonen hämta med släp, jag tänker inte försöka flytta på dem, men jag kommer heller inte att använda dem. Behöver jag mera ved vill jag ha den klar.

Vad det är skönt att göra sig av med saker som inte behövs.

Ett nytt problem – när jag tömde tvättmaskinen tyckte jag att det låg en död liten ödla bredvid den. Jag ville ta upp den, men då slank den in under tvättmaskinen. Så nu har mitt duschrum en inneboende som knappast kan må bra där. Kan jag göra något? Den är kvick, och känner sig nog trygg under tvättmaskinen (som jag just inte kan rubba). Vill inte att den ska dö därinne, men hur har den kommit dit? Genom golvbrunnen? Har tagit bort det avloppsfilter jag haft där någon vecka, och lagt brunnen öppen ifall att.

Jag hade inte tänkt köpa mera jordgubbar, men idag hade Ica jordgubbar för 30 kr asken, så jag kom hem med tre kartonger. Har just ätit några till lite glass (lunch), och behöver ta hand om resten. Spar en kartong tills yngste sonen kommer hit i morgon efter min visit hos honom. Resten ska jag lägga i frysen. Lätt sockrade och rensade håller de i ett halvår i frysen. Gjort.

Tittar en stund på Indiana Jones och den försvunna skatten – men det blir för mycket död och elände i mörka tunnlar. Pratar med äldste sonen som med hustru är på landet och målar lite här och där. Han har köpt grannens mindre båt och vill sälja den större han själv har. Bra, säger jag. Inga kantareller därute ännu, det är nog för torrt. Jag talade om (igen) att han får hämta klyv och kap när det passar, här hos mig. Han hade inget användbart råd om ödlors handhavande.

Middag idag blir en sallad med räkor, sådana där fiskbitar som är lätt röda, stavar, och heter något som jag just nu glömt, röd paprika, finhackad gräslök, hårdkokt ägg. Gräddfil och lite crème fraîche, en gnutta sriracha – eller hur det nu stavas – -majonnäs. ”Gnutta” är ett sällan använt ord.

Det var gott i mjukt tunnbröd, med god svensk tomat till. Och det blev en tidig kväll för en trött människa.

Lördag uppe vid halv sju, har morsat på ödlan som anade min närvaro och försvann in under tvättmaskinen igen. Jag kan inte göra något. Frukost inomhus, det har regnat under natten och är blött på altanen. ”Skurar i närheten” säger mobilen, 19 grader.

Idag ska jag åka till Ikea i Barkarby och köpa sängben till yngste sonen, vi ska försöka montera dem när jag kommer hem till honom. Han har klarat sig utan länge, men det blir svårstädat. Han vill laga mat åt mig i kväll, så vi ska handla något. Och jag ska ha med fem kassar med böcker från hans hem, att lägga ut på Bokbörsen.

Jag flinar åt mig själv. Min inloggning på datorn är namnet på en gammal platonisk kärlek, året vi sågs senast och alla de år som gått sedan dess. Jag minns honom, tror han minns mig. Varje dag får jag en påminnelse, delvis god och delvis sorglig. Livet går ibland för fort. Och ofta för långsamt.

Tid blir allt konstigare, ju äldre jag blir. Numera kan jag inte bestämma om jag ska strunta i tiden som var, som går, som kanske fortfarande ligger framför mig – eller inte. Ibland vill jag låtsas att jag inte alls förstår vad tid är. Det gör jag faktiskt inte. Och vad är ”faktiskt” för sorts ord? Som om det förstärker eller gör något annat med det jag vill säga.

Jag vet ju att jag och mannen som lånar ut sitt namn till min internetinloggning aldrig mera kommer att ses. Inte i det här livet åtminstone, och om det finns andra liv så kanske inte ens där och då. Ändå finns han så starkt i mig. Det är inte en önskan om att mötas igen, ett möte nu skulle förmodligen sluta illa. Det är bara en vilja att bekräfta en kärlek som aldrig blev mera än så. Jag hoppas att han har det bra med sin hustru. Faktiskt. Saknar hans harmonika, och hoppas att han fortfarande spelar. Att han lever.

När jag tittar in på bloggen ser jag att någon igår hade läst en text om just den här mannen och hans harmonika, och musik som då fick mig att minnas hans. ”Serendipity” tror jag det heter, sammanträffanden som detta…

Jag och mitt lätta flyttbara bord i skuggan