beskrivarblogg

Tisdag, klockan är kvart i tio (här) och det är 23 grader varmt ute. Kan möjligen komma lite regn i eftermiddag. Allt enligt mobilen.

Jag har fyllt på mitt te, tagit mitt piller och ska klä på mig om en stund. Shorts och T-tröja. Har inget program idag, men klockan fem är det möte i skrivkursen för att analysera olika texter. Så jag kommer att ta en lång promenad, vara nere vid havet och bara sitta och glo. Ett favorittillstånd där. Kanske möter jag Martti, kanske går jag en annan sväng. Han sitter vid ”sitt” bord mest varje dag.

Tar nog med mig laptopen idag, har annars lämnat den hemma. Även om datorn är lätt, blir min kasse full av allt jag behöver ha med mig ut – vattenflaska, glasögon, en extra kasse om jag ska handla, pengar, solhatt, solskydd, pappersnäsdukar.

Har kollat nätet, läser om Migrationsverkets förskräckliga regler och förklaringar. Och om ett gäng som arbetar tillsammans på ett demensboende. En viktig person i gruppen har flyktingstatus från Syrien, men är nu rädd att han ska tvingas tillbaka efter nya regler. Framöver ska man tjäna mer än någon anställd inom kommunal vård gör ”på golvet”. Hans kollegor vill avstå från lönehöjningar för att öka hans lön, och kanske få ha honom kvar. De försöker få besked om vad som kommer att gälla just för honom, men får bara blabla tillbaka. Och det först sedan pressen uppmärksammat det hela. Dessförinnan ingenting.

Det är tortyr, det är omänskligt att människor ska tvingas leva under hot om utvisning – som i flera fall kan innebära döden i hemlandet. Den här personen har lärt sig svenska, varit här i tio år och har fast anställning, betalar skatt – men kan inte fatta några beslut om sin framtid i Sverige. Och är hela tiden rädd för vilka konsekvenser en utvisning kan få.

Det är inte upplyftande att hålla kontakt med Sverige via pressen. Ingen rubrik idag gjorde mig glad, eller imponerad, eller lättad. Jag blev bara arg, ledsen, rädd för vad mitt land förvandlas till. Den regering vi nu har, med sidoinflytande som är stort och skamligt, måste bort. Tyvärr känns inte alternativen lockande inför nästa års val.

Dagens politiska drapa. Nu går jag ut. Och sätter mig på en enpersons bänk nere i muelle. Skönt att inte trängas med män som röker cigarr och pratar mycket och högt. För det är mest infödda män på bänkarna, här och där några trötta turister om de hinner dit före de män som brukar sitta där. Tror många har ”sina” bänkar här, som gamla tiders ”ljugarbänkar” därhemma. Har en härlig tidningsbild av morfar, hans bror Daniel och vännen Gunnar plus någon till på en bänk på torget i Avesta. För länge sedan.

I hamnen lastar en man sin båt full med pick och pack, medan kvinnan sakta kör bort bilen för att parkera. Långsam färd, eftersom en omedveten turist går långsamt längs hamnkanten åt samma håll. Mannen med hundarna är här, en annan man med bara en hund också. Lek i vattnet.

Flockar med turister passerar, i täten en guide med flagga. Många låter sig fotograferas vid statyn av en kvinna med ett fat med färsk fisk på huvudet – alltihop i brons eller så. Några spanska gubbar som fiskat lite längre ut vid hamnen, går förbi med sina spön och hinkar. Det framgår inte om de fått någon fisk. Ytterligare två fiskare går förbi, den ena med en våg i handen. Den andre drar en stor hink efter sig i ett rep.

Kvinnan har parkerat bilen och är tillbaka för att bistå med packningen. Båda har nu på sig våtdräkter. Nyss hade mannen en blå solhatt på huvudet, den har nu kvinnan medan mannen står på stranden med armarna i kors. Han tycks vänta på att få börja lasta ner det som ligger på backen. Tre män med dyktuber och annan utrustning ansluter sig. Båten är en lång gummibåt, som tydligen ska rymma både människor och packning.

Varubilar med allt från öl till gas kör förbi framför fötterna på mig. En lekfull labrador jagar en duva. Ett familjedrama? Mannen slänger vatten och vattenflaska och kliver upp från hamnkanten med arga, hårda steg. Kvinnan står kvar på stranden och ringer, honom eller någon annan. Hon såg inte ut att begripa varför han var arg, och försvann. Bara står där, barfota och med en plastkasse och en mobil. Efter en stund kommer en äldre kvinna snabbt gående, med mobilen tryckt mot örat. De gör sällskap bort längs piren.

En äldre man kör sitt gymnastikprogram innan han går ner i vattnet via en stege.

Människor överallt.

Min vattenflaska visade sig vara ”con gas” när jag öppnade den och fick en lätt dusch. Tur att jag lagt undan laptopen. Nu sitter jag bakom kommunala polisstationen, ett par män fiskar, en ung mamma går sakta med sovande baby i bärsele. Det ser tungt ut. En man sitter en bit ifrån mig och pillar på sin mobil. Parkerade bilar, jag och några till. Ett par fiskare, en man med en liten hund, en man med långt lockigt grått hår och dito skägg, hans kvinna går före. Jag får ett leende när han går förbi.

Jag drack en cortado på café vid Charco, nu är klockan tolv och jag börjar vilja ha något att äta. Men jag väntar en stund.

T-tröja och shorts har torkat. Lago Martianez ligger här, på andra sidan den lilla bukten. För att komma dit måste man passera alla turistfällorna längs stranden – restauranger, butiker av många slag, någonstans där köpte jag min gröna klänning för några år sedan. Det år jag bodde i La Caleta och var här på besök.

Nu på en bänk med armstöd och rätt höjd i Lago Martianez. I skuggan, mitt emot en hög och relativt ny hotellbyggnad. Här verkar finnas det mesta någon kan behöva, inklusive det lilla tåget till Loro Parque. Dit vill jag inte igen, har varit där en gång, dyrt inträde och deprimerande att se alla fångna fåglar och annat som hör faunan till. Lejonen är bara ett exempel. Jag gick en sväng och tog mig sedan ut därifrån, eftersom jag kunde.

Klockan är ett. Nyss ett ögonblick av ömhet mellan en man och en kvinna, hon med rullator och ett hårt lindat ben, båda lite drygt fyrtio. Han kysste henne med så uppenbar kärlek, snabbt. Mera en puss. Det var fint att se.

Fick för mig att äta en hamburgare på Mango nere vid hamnen. Fick vänta orimligt länge på servering och in kommer en hamburgare med ägg och pommes, väldigt lite ost – vilket jag beställt. Jag sade det på spanska, kanske de hävda att de inte förstod den. ”Hamburguesa con queso” borde inte vara svårt att begripa. Nu blev jag lurad att äta något jag inte ville ha. Note to self: Ät inte där igen. Kunde ha sagt nej när den kom in, gjorde det inte. Hur dyrt det här blev vet jag ännu inte, men kan inte äta upp. Fick säga till om salt och peppar, inget ölunderlägg. Rekommenderas inte. Kostade 7,30 Euro, mindre än jag trodde. Blev inte bättre för det.

Jag har tydligen svårt att välja rätt ställe för mina måltider. Någon gång snart ska jag gå tillbaka till den indiska krogen, där kände jag mig åtminstone välkommen, även om jag inte visste vad jag åt.

Duolingo och så direkt på textpratandet i skrivkursen. Intressant, den första texten som jag tyckte var full av krångliga ord och gammaldags ton var skriven av Lena Andersson (minns nu inte vilken av hennes böcker). Jag behöver inte läsa mera av henne.

Fogelströms Stockholms-skildring däremot är ljuvligt fylld av miljö – hans sätt att skriva flyttar mig direkt dit där Henning kommer till stan. Och den fjärde (vi hoppade över nr 3) var av en amerikansk författare, Therese Widenfjord, som debuterade med Med bergens andetag.

Tre väldigt olika böcker och författare, med miljöbilder som både luktade och smakade, en del hördes, andra kändes i kroppen. Spännande. Nu kvällsvila, lite strötittande på nätet, kanske någon film.

Ville att min bild skulle visa att det idag var lite kalima, men det blev mest bil…

Går ut igen när klockan är halv ett. Vill sitta vid havet en stund, innan jag är inomhus för gott idag. Med vatten, solhatt och bok att läsa. Fortfarande fantasy.

Hemma igen och lär mig att Alt och 0248 skapar ett danskt ö, men jag får inte till det ändå… Det är förmodligen inte ofta jag behöver den bokstaven, så jag lämnar det lilla problemet.

8 200 steg totalt idag, eftersom jag gick ner till strandcaféet och drack en caña, Martti var upptagen när jag gick förbi, men jag satte mig en stund senare och pratade lite med honom. Läste lite på en bänk, och gick hemåt. Klockan fem (här tror jag) är det skrivkursträff. Nu är klockan snart tre på eftermiddagen, jag har bytt till min Yasuragi-rock – och välsignar min sondotters mamma och make som gett mig den (och en till som är hemma). Det bästa att ha på sig i värmen här.

Nu Duolingo, innan jag får bannor. Gjort.

Strax efter halv fem (här) tror jag att jag är inne på Zoom för kvällens möte. Det börjar klockan fem. Jag är alltid lite virrig när det gäller tid – här och där – men det visar sig ju om jag är fel ute. Har läst mera fantasy, och känner mig mätt på den sortens litteratur för ögonblicket. Har inte skrivit något idag. Möjligen funderat, utan att veta vad jag kommit fram till. Om något.

Mina frågor fick nog inte svar som jag begrep på dagens möte i skrivkursen… Nu struntar jag i det för ögonblicket, ids inte backa och fota och skicka in det som gjort mig förvirrad. I alla fall inte nu. Kanske i morgon. Hela alltihop känns överväldigande, kurser är inte tillgängliga förrän om 262 dagar – varför, jag tänker inte plocka dem i otid, men vill veta – det går tydligen inte. Och mötena – det som avhandlas är inget som jag behöver, inte just nu i alla fall. Så vad behöver jag, vad saknar jag? Antagligen bra frågor. Jag är inte nöjd, jag är inte glad åt kursen – som jag var när jag betalade för den.

Nyss trodde jag att jag skulle gå igenom vad som kanske var användbart i mina gamla texter. Har tittat in i arkivet på bloggen – jag började skriva 2009, tror jag – och det är omöjligt att hitta några guldkorn där. Jag får börja från början, den fiktiva Agnes får vara så icke-levande som hon är. Nu är det min historia som gäller, exklusive en del privata detaljer. Men jisses…

Får nog försöka göra en sorts synopsis, för att hålla reda på diverse trådar. Men all lust har just nu försvunnit. Hoppas hitta den igen. Nu tänker jag läsa ut min fantasybok, och göra mig en liten Dry Martini. Dricker den med något som sägs vara pepparkakor, men inte är det, inte ens med lite irländskt smör på. Har också ätit den thairätt jag köpte igår, spaghetti med grönsaker och kyckling (!), ätbart men inte just mer.

Så jag göder mitt missnöje, tycker lite synd om mig, läser och tröttnar och vill skriva och vill inte. Hoppas jag sover bort den här ledan, den är inte bra för någonting. Men, eftersom klockan bara är sju så kan jag inte gå till sängs än.

Kanske är det så enkelt som att jag inte ska delta i gruppmöten – jag låter mig störas och förstummas av de dummaste anledningar. Och har inte lust att lära mig mera om mig själv i det sammanhanget, även om det säkert finns en hel del där.

Något som var bra idag, jag hittade gott bröd. Och pratade lite med Martti, som vinkade åt mig där han satt vid ”sitt” bord när jag kom och inte fick/ville ta plats. Och jag gick många steg.

Så i kväll andas jag, och sippar på min drink. Och läser ut boken, samtidigt som jag undrar vad jag ska läsa härnäst. 645 sidor lästa. I morgon får jag gå på bokjakt, jag har bröd ett par dagar.

Det där var igår. Idag har jag sovit av mig irritationen och vill skriva. Innan jag somnade fantiserade jag om att låta bloggen vila åtminstone några månader. Jag vill få till ett manus som inte enbart är hopplockade bloggtexter. Och det är svårt att skilja på vad som är blogg och vad som är annat.

Kanske kan jag referera till bloggens arkiv och min bok Free Spin för den som vill ha mera bakgrund, mera information om min historia, mitt förflutna. (Igår, halvsovande, tyckte jag ”förflutet” var ett både konstigt och fult ord. Kollar Akademins ordbok, och ser att ordet använts mycket långt tillbaka genom seklerna.)

Jag skulle slippa upprepa och skriva igen om allt det som gjort mig till den jag är idag – mitt spelmissbruk, vår sons död, min särbos död, ex-makens demens och död, och livet före allt det här. Kanske kan jag därmed ägna mig åt mig. Nu. Börja om. Visar sig vad som är möjligt.

En sådan bokhandel skulle jag vilja hitta!

Kass på att läsa kartor, men hittade till brödbutiken, fick en cortado vid hamnen och köpte vatten på Alteza. Hemma igen vid tolvtiden, 4 800 steg…

Måndag morgon klockan tio har jag druckit upp mitt te. Kollar temperaturen på mobilen, 22 grader och molnigt, kanske regn till kvällen. Blir bra för en promenad runt i stan. Men först ska jag klä på mig. Ska försöka hitta ätbart bröd någonstans, vill inte ha de baguetter som finns, eller ”fabriksbakat” skivat svampigt bröd. Blir inte bättre av att rostas. Tidigare har jag hittat matbröd av ”tysk” typ, men där finns numera enbart tårtor och söta kaffebröd. Igår åtminstone.

Gick upp till Casa Canaria i Punta Brava. Och hälsades välkommen av mi camarera så att människorna runt mig log. Jag också. Hon värmde mitt hjärta, och jag fick min cortado. Glädje. Såg inte till Palmyra, jag var för sent ute, det får bli flera promenader dit. 9 100 steg totalt idag, lite för många säger kroppen.

Nu är klockan halv tre, jag är hemma och äter några snurriga oststänger och crab sticks till lunch. Har druckit en caña ute, nu vatten.

Är trött, försöker inse att jag kanske skulle skriva något annat än detta – men varför i all världen? Jag vill ju berätta om den glädje jag kände idag, när jag blev igenkänd och välkomnad på Casa Canaria. Inclusion (tillhörighet) är livsviktigt för alla, handlar om att leva, att finnas till, att bli sedd av andra, att inkludera sig själv i livet – och idag blev jag sedd. Jag finns.

Hittade hårt Wasa-bröd på Super-Cor, en fin avocado, en citron och något skivat bröd som kanske blir bättre än det ser ut, om jag rostar det. Får kanske vänja mig vid brödfria frukostar. Vet att det förstås finns bra bagerier också i Puerto – men har ännu bara hittat till de som fanns tidigare, och inte finns nu. Många serveringar verkar också ha försvunnit, eller har kanske bara semester efter en hektisk säsong.

Kollar på nätet och hittar La Casa del Panadero på Calle Hoya, ungefär 10 minuters promenad från min lägenhet – dit ska jag i morgon, de öppnar klockan 8.

Vinkade åt Martti, när han passerade – jag satt på en bänk utanför strandcaféet och läste King´s On writing. Bänkar här är väldigt låga, går väl an att komma ner, svårare att komma upp, inga armstöd. Hittills har jag klarat både det ena och det andra.

På eftermiddagen tittar jag på andra veckans filmer om utgivning, pilotkurs på nätet av Ewa Åkerlind, Oberoende förlag. Bra frågor, som får igång både huvud och fingrar. ”Hur ser jag på mig själv som författare, vilken röst har jag” och ”Vem är din ideala läsare – hur ser hen ut, heter, bor, vill läsa, gillar/ogillar” etcetera. Det blev några ord. Och några ostpinnar till, med salsa. Middagen idag blir det allra sista av potatissallad och lite kyckling, kanske en wienerkorv till. Senare.

Halv sju var det dags för middagen, och den gick ner. Nöjd att kycklingen är uppäten, synd att butiken inte sålda halvor. Jag läser lite i fantasyboken, men det är ett vådligt stridande och dödande just nu. Det blir bara ett par sidor i taget. Orkar inte riktigt ta mig tillbaka till mitt eget skrivande just nu. Funderade bara för en stund sedan på vad jag skulle ta mig till, om jag inte hade en fungerande dator att skriva på. När den här kraschade innan jag åkte, hade jag ju min gamla dator, och kunde fortsätta med mina ord. Det handlar inte om att det jag skriver är så himla viktigt. Bara om att det är mitt sätt att prata med mig själv, att skapa världen omkring mig, så att den blir begriplig (i alla fall för det mesta).

Här kommer jag att tänka på den danske författaren Nörretrender (ber om ursäkt, men jag får inte till något danskt ö) – och lär mig att han just skrivit en bok som på min svenska från danska heter Äldreupproret. En uppmaning till ”goda, äldre människor att bekämpa förfallet i natur och samhälle”. Låter som en mycket behövd bok just nu, nyligen utkommen. Tror den enbart finns på danska.

19 grader och växlande molnighet enligt väderbeskrivarna. Jag ser bara att det är svart utanför fönstret nu när klockan är halv åtta, här. Dags att diska.

Har nog skrivit ungefär 1 800 ord idag, i olika dokument. Kommer jag att använda några av dem i något sammanhang? Kanske. De i det här dokumentet blir blogginlägg, postat i morgon under frukosten. Med något tillagt, eller något struket.

Varken tillägg eller strykningar, har ätit frukost och nu ska jag ut och leta bröd. 20 grader och övervägande molnigt, passar mig bra. Kan bli upp emot 23 grader längre fram på dagen.

Lånad bild, inte mitt bröd – än

Söndag – jag går ut vid elvatiden, och är hemma igen halv tre. Tog mitt piller i morse.Trött och svettig, och mätt. Har ätit en arepa, friterat majsbröd med fyllning av pulled pork och ost. Gott, mättande. Det blev en caña till maten, tidigare drack jag en cortado på strandcaféet, njöt av att se havet och pratade lite med Martti. 23-24 grader, lätt vind, luftfuktighet 87 procent…

Antal steg idag 5 700. Tillräckligt.

WordPress, där jag har min blogg, ger mig oktobers statistik. Nära 800 besökare (en ökning med 68 procent, jämfört med vad vet jag inte). Besökarna bidrog till att antalet views blev drygt 2 300, en ökning med 9 procent. Arkivet – där man har tillgång till alla inlägg – var det som lockade mest, därefter kom Döden är ingenting. Döden lockar till läsning nästan hela tiden.

(Engelskt original: Death is nothing at all (Canon Henry Scott-Holland, 1847-1918, Canon of St Paul’s Cathedral). Lästes 1910 vid Edvard VII´s (son till drottning Victoria) bår i Westminster Abbey.

Den får vara din också.)

Jag lade in den dikten för drygt nio år sedan. Ulf, min sambo, särbo, lekkamrat, vän och älskade, dog i maj 2016. Mitt liv fortsatte med att jag flyttade ihop – igen – med Jan, fd make och alltid älskad vän. Hans begynnande demens gjorde att han behövde hjälp, jag var fri att göra det jag kunde. Tills han hade levt färdigt, döden påskyndades av covid och han dog i december 2020. Jag var då tröttare än jag visste att jag kunde bli.

Och nu sitter jag i en soffa i Puerto de la Cruz på Teneriffa, och tar igen mig. Jag lever. Äter, dricker, läser, skriver. Är ensam för det mesta, gammal hela tiden. Livet är fint, också när det som kan kallas framtid är väldigt mycket kortare än det hittills levda livet.

Jag förundras över det som sker i mitt liv, gläds ofta, även om jag sällan storskrattar. Tacksam, för det som är nu. Och tacksam för det som nu är historia, människorna, åren av spelmissbruk som fick mig att skriva, annat som hänt. Tacksam att Ulf fick en snabb död, tacksam att Jan slapp ur det som inte längre var ett gott liv.

Jag kommer aldrig att vara tacksam över att vår son dog som han gjorde, och hans dotter förlorade sin pappa. Jag är stolt över vår sondotter och glad att hon finns i mitt liv, och kanske kommer hit i vinter.

Nu får det bli läspaus, fantasy med overkliga inslag är vad jag behöver just nu. Jag läste, jag trixade i ett par timmar med att ta mig in i skrivkursens olika ställen, skrev om min irritation över för lite utrymme när det skulle kommenteras något, det inlägget hamnade på fel ställe. Irriterad också över kommentarer och diskussioner som är 3-4 år gamla. Får väl se om Jeanette hittar mitt sura inlägg. Att det är krångligt och emellanåt obegripligt minskar min ömtåliga skrivglädje.

Nu har jag ätit kycklingrester, en halv fantastisk avocado och potatissallad från igår. Mätt igen. En svag Dry Martini (mest därför att vermouthen är för kryddig) efter maten. Klockan är sju, här.

Wordfeud förlorar jag så snart min kära syster sagt sitt, jag har en bokstav kvar, och ligger efter med 50-60 poäng – har inte brytt mig om att räkna ordentligt. Fortfarande är det kul. Laddar hörlurarna via datorn, som därför behöver vara igång. Min mobilladdare har ingen löstagbar eluttagskontakt, som min gamla hade. Det är ibland opraktiskt.

Just nu kan jag tycka att det var dumt att jag aldrig kategoriserat mina bloggtexter. Hade varit lättare att hitta sådant jag vill läsa igen, när jag funderar på manuset som jag tror att jag ska skriva i skrivkursen. Mycket kanske och tveksamhet och problem i de här få raderna, är nog så att jag är tveksam och virrig inför det jag ska göra.

Hörlurarna lyser grönt, jag kan stänga av laptopen för idag. Gör det. Och fortsätter läsa.

Lördag, klockan är redan tolv när jag är klar att gå ut i sol och 24 graders värme. Det blir ingen visit i det engelska biblioteket idag, det stänger klockan 13. En annan gång. Solhatt och vatten i kassen, solskydd på näsan (och resten av det som exponeras).

Hemma igen vid tretiden, efter en vilsam stund med Martti vid havet. Satt och läste en halvtimme på den stora kyrkogården, och gick sedan till HiperDino och köpte bland annat en färdiggrillad kyckling, halva den blir middag idag med sallad. 4 700 steg, de sista på hemvägen med två tunga kassar.

Nu är det skönt att bara sitta i soffan, läsa, kanske skriva. Ska duscha också. Det är fortfarande 24 grader ute.

Så kommer jag på att det kanske vore gott med lite potatissallad till kycklingen. Kokar några små kanariska rödflammiga potatisar och låter kallna, schalottenlök och vitlök, cornichoner och syltlök till, plus kanske lite majonnäs (har inget att spä med, så det får bli lite). Svartpeppar. Blir nog bra.

Min kära syster B säger att jag ska skriva om mig, inte försöka hitta på en historia om Agnes. Tror hon har rätt – men kanske kan jag ändå få heta Agnes. Har alltid tyckt att Margareta känns väldigt långt, och ibland inte riktigt som jag. Får se hur det går. Om jag skriver om mig blir valet av genre och hylla enklare, också för mig. Heter kanske biografi, också om det inte är om någon känd människa.

Just nu kallnar små potatisar för att skalas och blandas med det jag hackat och rört ihop med lite majonnäs, svartpeppar och en aning chutney. Blir nog en aldrig tillförne skådad potatissallad. Den färdiga kycklingen ska delas, och värmas i mikron. Senare, än är klockan bara kvart i fem.

Köpte inhemsk, vit vermouth till mina Dry Martinis idag – men den är så kraftigt kryddad med jag vet inte vad, att det inte smakar bra. Den italienska Extra Dry är nog ändå den jag tycker är bäst, här. Hemma är det Marezzo, som inte finns här.

Nu står det som kanske kan kallas potatissallad i kylen (hoppas skålen inte står för nära frysfacket och fryser). Kycklingen väntar på att klyvas. Jag är glad för den stora och välslipade kniven som finns här, tillsammans med en närmast oanvändbar brödkniv, och en liten ganska vass. Den stora är vass och bra till det mesta.

Gillar skynket som ligger på sittdynorna i soffan, blåvitt zigzag-mönster, känns som bomull. Behagligt både att se och sitta på. Och soffan är dessutom bra att sitta och skriva i, stolarna är för hårda. Jag äter det mesta vid bordet, det lilla runda ”soffbordet” är för litet för att rymma tallrik etc. Funderar allvarligt på att köpa en vit tallrik någonstans, klarar inte riktigt av att äta på orange, röda, gröna och andra illigt färgade tallrikar. Det finns en vit assiett, den väljer jag till frukostbrödet. Och när jag tittade noga i ”porslinsskåpet/diskställningen” i ett skåp, hittade jag en vit tallrik. Bra.

Och jag har nästan varje dag anledning att välsigna mosters ”lilla gröna mojäng”, den som gör att jag får locket av burkar. Om jag inte hade den med mig, skulle de burkar jag köper förbli oöppnade. Mina fingrar och händer är inte lika starka som de varit. Det mesta är inte som det varit.

Nu när klockan är kvart i sju har jag ätit och diskat. Nöjd och belåten, och har mat i morgon också. Bra att jag köpte några plastburkar häromdagen, den som fanns här räcker inte långt.

Mina ljus lyser i kvällsmörkret. Mormor och morfar, och moster – se ovan – är med mig här, i form av saker. Övriga döda finns i mig, utan form. Som ibland starka och plågsamma, ofta mera snälla och välmenande, minnen och glimtar av situationer och sammanhang. Tacksam för både det ena och det andra.

Just nu påminner jag mig att jag behöver smörja in händerna, efter disken. Så det gör jag. Och häller ut resten av Dry Martinin.

Jag försöker förstå, att jag faktiskt just nu är tacksam över mitt liv, hittills. Det sista ordet är kanske bra att tillägga. Jag är tacksam över de galenskaper jag själv gjort, tacksam för andra sorgliga erfarenheter, tacksam för glädje och trams och lekar och god mat och god dryck. Tacksam för närhet. Saknar det mesta av ovanstående idag, utom mina egna galenskaper. Kommer inte att göra om dem, i alla fall inte i den form de hittills haft. Och jag vill inte vara utan dem.

Dricker just nu ett glas av en cava, som är så krispigt aningen söt att den bara går att avnjuta i små klunkar. Eller är den enbart torr? Svårt att avgöra, men gott efter middagen. Har vacuumkork medförd hemifrån, saknade min specialtång när jag skulle öppna flaskan. Tången fick stanna hemma, den är ganska tung och jag vägde tillräckligt mycket ändå. Jag klarade att få ur korken, vickade och vaggade.

Är det det här som syster B menar, när hon säger ”skriv om ditt eget liv”? Kanske, då är det kanske bloggen jag ska plocka texter ur? Och se till att Agnes är med, och är jag. Nu ska jag läsa Queen of Shadows en stund igen. En väldigt annorlunda värld, jämfört med min. Tacksam för det också.

Sitter i soffan och pustar av lättnad. Lyckades få en av gardinstängerna att släppa på ena sidan, när jag försökte hänga galgen med min tvättade gröna klänning där. Hur skulle jag få upp stången igen? För högt att nå från golvet, någon stege finns inte. Men en stol, drog undan dynan, gjorde mig av med klänningen på stången bredvid, klev ur skorna och tog mig upp på stolen. Därifrån kunde jag få upp stången igen, till rätt läge, och jag kom ner från stolen utan att bryta vare sig ben eller annat. Fast jag borde inte… Alternativ? Knacka på hos Martti och be honom klättra? Nej, nu gick det tack och lov utan att jag behövde det. Men det illustrerar hur hjälplös jag kan bli ibland, fort.

Mosters lilla gröna

Skrivhive – konstigt ord, men det handlar om skrivande och många ord.

Idag har jag bara varit ut till Alteza för att handla bröd och vatten, sallad och tomater. Så tillbaka ”hem”, och en stunds skrivande. Ännu ingen lång promenad idag, ingen caña med Martti. Men det här är ju inte Agnes-jag, enbart jag-jag.

Hur få liv i Agnes? Hur kliva ur mig själv och in i en kvinna, som är ungefär lika gammal som jag, men som inte heter Margareta? Hon har levt länge, upplevt kärlek och glädje, sorg, sjukdomar och död – och hon har inte tappat sin lust att leva.

Är hon lika skrynklig som jag? När jag sprattlar och gör övningarna i artrosprogrammet, i sängen tidigt om morgonen – så ser jag hur både armar och ben är skrynkliga. Jag har tappat fem kilo genom att inte dricka lika många Dry Martinis som tidigare, skinnet hänger lite löst. Trist.

Ett av många åldersfenomen som hon vill att också en yngre kvinna ska lära sig något om. Varför vill hon det? Vad ska den unga kvinnan, kanske hennes sondotter som är runt 25, göra med den vetskapen? Tror hon att det ska ändra på något i det unga livet? Hur skulle hon själv ha reagerat om någon äldre kvinna en gång försökt få henne att begripa hur det kan vara att vara gammal? Hon skulle nog ha tyckt att det var väldigt ointressant, och stängt av lyssnandet.

Eller vill hon att andra gamla kvinnor ska se och känna igen? Ta till sig att de inte är ensamma, att vi alla lever också i det här skedet av våra liv, inombords är vi varken skrynkliga eller urgamla. Viktigast, vi kan göra det vi vill och förmår, med det liv vi har nu. Så länge vi är tillräckligt friska, så länge inte demensen slår till. För det gör den ju, runt omkring Agnes också. Det är inte enbart hennes döde ex-make det handlar om.

Hon har inte klart för sig om det faktiskt är så att antalet människor som drabbas av olika demenssjukdomar har ökat – eller om förklaringen kanske är att vi nu blir allt äldre, och därmed allt sjukare. Vi ska ju ”snart” dö, även om hundraåringar finns.

Kanske är det helt enkelt så att Agnes vill rota runt i sina egna tankar, sina rädslor, sin dödsångest. För den finns där, även om den ännu inte gör henne andlös av rädsla. Någonstans innerst inne har hon kvar en gnutta av den där orimliga tron på odödlighet som var stark så länge. Den har blivit svagare de senaste tio åren.

Hur får jag/Agnes/alla ett fortsatt levande liv, när de vi älskat är döda? När ensamheten är det som starkast kan förknippas med livet nu. Även om Agnes är på Teneriffa, och njuter av värme och sol. Hon slipper novemberledan och resten av vinter och snö i Sverige. Hon försöker hitta bra mat också här och sköta om kroppen med artrosträning och långa promenader.  

Hon tar en öl med Martti emellanåt, och de pratar lite, eller är tysta. Efter en stund går Agnes hemåt, han sitter kvar. Båda är ensamma, båda vill vara ensamma. Men inte hela tiden. Och de här stunderna av gemenskap räcker för dem båda. Att hon får i sig en liten caña är ett pris hon gärna betalar. 2 Euro räknat i pengar.

Det här med att leva och vara gammal är något som ingen kan lära sig förrän man är mitt i det livet. Det går ju inte att undvika, om man är frisk och får leva. Enda sättet att slippa bli gammal är att dö. Och det vill Agnes inte, inte än. Inte på länge.

(Mitt i skrivandet bestämmer jag mig för att ta en promenad när den här lektionen är klar. Behöver se något annat än väggarna här.)

Hon glider mig ur händerna, Agnes. Hon kanske inte alls vill bli levandegjord av mig, i en bok. För det är väl en bok jag skriver – även om den kanske enbart finns i min fantasi. Om den ska bli ljudbok, vem ska läsa in? Jag? Kanske. En mycket senare fråga.

Jag har en huvudkaraktär i mitt manus, som lätt gör sig suddig och svår att få en tydlig bild av. En som kanske protesterar mot mitt intrång i hennes liv och hennes historia, genom att göra sig vag. Är hon gråhårig eller färgar hon håret? Är hon smal eller tjock? Hur rör hon sig? Går hon fort, eller åldrat långsamt?

Klädsel? Tantig eller opersonligt hopplockad lite hur som helst? Tror hon skulle vilja skicka tydliga budskap med sina kläder, vilja ha fantastiska färger och material, sådant som inte många kan bära. Men hon är för feg, för osäker, törs inte riktigt låta den lusten visa sig. Så det blir mycket svart, hon har en enda neongrön kort klänning som hon tvättar om och om igen, och gärna bär här. Och hon skulle behöva flera.

I bakhuvudet har hon bilden av Iris Apfel, amerikansk modeikon med maximalistiska kläder och smycken, numera död, tror hon hann fylla 100. Hon önskar sig lite av hennes mod och självkänsla.

Smycken? Inga tjocka guldkedjor i alla fall, inte halsband överhuvudtaget. Ringar, ja, hon har ett par lite stora och häftiga, hon har sin ”kamratring” i vitt guld (som hon inte använder) och ett par andra enkla ringar hon också fått av sin döda särbo. Ett billigt och vackert armband från Marocko, från samma källa. De gamla vigselringarna ligger undanstoppade. Ett silverarmband från Ray Urban är borta, stulet en gång vid inbrott i lägenheten. Inga örhängen, öronen får numera ge plats åt hörapparater eller hörlurar.

Glasögon använder hon också, för att skriva och läsa. Ett annat par för att köra bil, vilket hon inte gör här. Hon ser inte bra utan glasögon när hon är ute, men det får gå. När hon väl är hemma i Sverige igen måste hon kolla synen.

Hudhunger – ett ord som fastnat i henne. Hon längtar efter beröring, måste nog se till att få en rejäl massage någon dag. Kanske kan hon hitta tillbaka till stället där hon varit tidigare. Calle Lomo någonting, hon känner nog igen stället om hon hittar gatan – och den finns i närheten.

Nu är hon hemma igen, hon hittade massagestället. Och åt middag, spaghetti med seafood (väldigt lite av det senare) på en krog hon inte behöver gå tillbaka till. Slappar och läser i soffan, med en liten Dry Martini. Ser Meester Cheng, film som tilldrar sig i Finland och som hon sett tidigare, på Netflix. En rar film. Somnar sent (och vaknar sent lördag morgon).

Bin.

Kvart i ett väntar jag på att frågestunden på ”bli utgiven” ska börja. Jag var snabbt ner till Alteza och köpte vatten, bröd, sallad och tomater. Det här mötet pågår i en timme, och en halvtimme senare är det dags för skrivhive, med Jeanette Niemi. Tätt på given. Det blir nog ingen lång promenad idag heller.

Jag har inga speciella frågor till Ewa Å, tänker försöka höra vad som sägs och vilka svar hon ger. Hörlurarna fungerade, men jag begrep aldrig hur jag skulle få dit den här handen som talar om att jag vill prata… Gjorde inget. Hade inget viktigare att säga än att frågorna – och min mångordiga presentation – fick mig att tänka att det var för mycket elände. Att jag behöver begränsa för att alls få något ur mig.

Insåg också nu att det där med ”vilken hylla i bokhandeln” – vilken genre – är viktigare än jag kanske förstått. Tydlighet där gör införsäljningen av boken enklare för förlaget. Så vad gör jag som inte trillar automatiskt in i någon genre (vad jag vet)? Och hur hitta testläsare – vilka i min krets av läsande människor kan tänkas läsa mitt manus och ge ärlig feedback? Inga goda vänner eller släktingar. Tre-fyra stycken.

Om en halvtimme börjar nästa kurs. Med Jeanette och flera av de som också var med hos Ewa.

Nu ska det skrivas en timme ungefär, efter att med papper och penna ha skrivit ”nöjd med under veckan som gått”…

Jag skrev, ungefär som i NaNoWriMo, utan riktning. Och vi/de andra pratade lite därefter. Jag behöver städa i mina texter, plocka bort och lägga till. Var ska jag börja? När denna den andra kursen idag var klar, och mina öron kunde vila från hörlurar och uppmärksamt lyssnande, så satte jag i hörapparaterna och gick ut.

Kan konstatera att Puerto på kvällen är något väldigt annat än under dagen.

Hittade så småningom till en restaurang, El Pescador, och beställde spaghetti con seafood. Pastan var inte het så det störde, ”seafood” var tre gambas, ett par musslor, lite vitlök i oljan som det hela kokats i. Ingen parmesan eller annan riven ost. Jag blev mätt, på spaghettin. Fick be om svartpepparkvarn, efter att ha avböjt det pepparkar som stod på bordet. Ett glas kanariskt rödvin till, bröd som jag borde ha tackat nej till och en flaska vatten, dito. Det hela kostade mer än det smakade, 23,91 Euro. Går inte dit igen.

Nu hemma efter att ha tittat in på Alteza igen – grov fransk senap, och riven ost saknades i mitt kök. Jag ska nu njuta av en liten Dry Martini och läsa min fantasy. Vinkade åt mannen som inte förstår något av mig talat språk, vi åkte hiss tillsammans häromsistens. Han var på väg ut, såg nyduschad och fräsch ut, och sa något. Jag vet inte vad. 6 700 steg blev det idag, trots att jag suttit inne mest hela dagen. Stjärnregn igen, gränsen går tydligen vid 6 000 steg. Jag är nöjd.

Somnade om p lördagsmorgonen, så nu är klockan tio. Frukosten avklarad, dagen återstår.

Efter regnet

Klockan ett torsdag regnar det fortfarande. 21 grader varmt. Jag stannar inne, gör kanske pannkakor till middag idag. Måste inte handla mat. Promenerandet får vänta. Har gjort Duolingo, bloggat, funderat. Nu wordle etc. Tar slut för fort.

Borde är ett ord jag inte gillar. Jag borde nu jobba med texten om Agnes – efter hennes spelmissbruk, sonens död, särbons död, ex-makens demens och död. Men det är för mycket död. Tror jag hoppar över alla döda, minns och sörjer dem, men orkar inte skriva deras historia nu. Och spelmissbruket är också historia. Så vad är kvar? En gammal kvinna i en studio i Puerto de la Crux, Teneriffa. Inne eftersom det regnar fortfarande. Igår lät jag Agnes vara irriterad efter en digital skrivträff. Undrar vad hon är på för humör idag, när hon inte kan gå sig trött? Eller se något annat än väggarna.

Hon är ensam med sig själv – ett ganska vant tillstånd. Ibland leder det till många ord och levande skrivande, ofta blir det enbart omtugg.

Skriver gör hon ändå. Fingrarna behöver gymnastiken, och ibland är hjärnan med. Hon dricker mycket vatten, också när hon inte är ute i värmen.

Jag gick ut när regnet upphört, varmt och fuktigt. Spår (nerfallna löv och frukter från träden) av stormen i natt överallt. Och poliser, brandbil, ambulans efter vägen till stranden, nära den italienska krogen som jag inte minns namnet på – något hade hänt där. Jag gick runt några kvarter för att gå vidare till stranden. Vände när jag såg att caféet inte var öppet, det blev bara 3 800 steg idag. Handlade frukt, en slät avocado och lite annat på Super Cor (nära Alteza, som jag försöker undvika). Det var nog där jag köpte den avocado som var så bra häromdagen.

Kanske blir det en croque Monsieur i kväll, har nu ingredienserna. Mina avocados får mogna i lugn och ro. Har gurka och paprika till.

Den salsa jag köpte var mild, såg mig inte för. Kanske är den bra ändå, oststänger blev det också. Jag gör mig en drink nu när klockan snart är fem, och läser en stund.

De snurriga ostpinnarna till den milda salsan var gott. Just nu känns det inte som om jag behöver någon middag, men det kan ändra sig.

Det ändrade sig, en croque Monsieur var god. Hade ingen riven ost, så jag tog en skiva emmenthaler, inte lika bra som med riven ost. Men gott ändå. Förstår inte att jag aldrig lärt mig göra detta tidigare. Har diskat, utan propp.

Pratar med yngste sonen, och vi är överens om att vi båda är ”bra med ord”. Han hade inga problem efter vaccineringarna i lördags. Var nöjd att han fått dem.

Klockan är drygt sju, det är mörkt därute, och om det regnar eller stormar så vet jag inte det. Varken hör eller ser. Men jag såg vågorna, som kom in i muelle idag, de var ibland förskräckande stora och våldsamma. Tror människor har förstått att det är farligt, såg ingen knalla omkring på murarna runt den gamla fiskehamnen idag. Såg också mannen som jobbar på caféet ovanför hamnen, han som hoppade i sjön och hjälpte några av de som svepts iväg av vågen. Hoppas han får något för sitt mod (eller det kan kanske kallas dumdristighet), han hann nog inte tänka, bara gjorde. Han kom springande till caféet när jag passerade, så han verkar i alla fall ha bra kondition. En vardagshjälte. Det vet i alla fall han, och de han räddade.

På lördag kanske jag ska leta mig fram till det engelska biblioteket. Min läshunger är påtaglig, och jag läser inte på tyska, även om jag kanske skulle klara det. Gillar inte det språket. Och spanskan är fortfarande för klen. Jag lär mig enstaka ord, och kan sätta ihop enkla meningar. That´s all. Not enough.

Har nu sett en Netflix-film, 27 nätter, om en argentinsk kvinna som togs in på mentalsjukhus. Hennes döttrar, eller åtminstone den äldsta, menade att hon gjorde av med den förmögenhet de ville ärva… Kvinnan som skulle låsas in var 83, påstods vara dement, var det inte, men möjligen excentrisk. Bra film. Och spanska talades, parallellt med textad svenska. Klockan har hunnit bli nästan tio, jag inser att film- och tevetittande tar tid. Nu har det fått ta den tid jag är villig att ge. God natt.

Fredag morgon artrosprogram, Duolingo, wordle, sudoku, piller. Nu, klockan är strax tolv, ska jag klä på mig och gå ut. Ingen bild idag.

Onsdag, kvart i två, är jag hemma igen, efter en liten caña vid stranden med Martti. Som varnade mig för att gå ut igen i eftermiddag, det blir regn. Kändes att det kanske var väderförändring på gång, lite vind när jag gick hemåt. 26 grader och varning för kraftig nederbörd senare, enligt mobilen. 5 500 steg drygt, nöjd. Och svettig.

Och jag ska inte gå ut, halv fem är det ”snabbspår” i skrivkursen. Vad det nu är.

Skalar andra halvan av ett stort äpple, min lunch. Middag blir resten av en fläskkotlett med stekta champinjoner och kanske ett par små potatisar. Köpte en avocado idag, men den är inte mogen än. Minns inte var jag köpte den som var så perfekt, den här är av den knottriga sorten.

Alargador, förlängningssladd på spanska. Klarade av att fråga en man i butiken om han jobbade där och kunde hjälpa mig. Har nu inhandlat sladdgrunkan, liksom tre vanliga matskedar (såldes enbart i trepack), och ett litet anteckningsblock som jag kan skriva ”handlarlappar” i. Lyckades också beställa cortado och äppelkaka på café, på spanska. Det går framåt. Inte direkt några längre konversationer, men bra nog.

Har gratulerat Philippe i Paris, på födelsedagen. Och när Martti och jag pratade om franska revolutionen, och fransk nationaldag, lärde jag mig att Martti är född 14 juli. Vilket årtal vet jag inte.

Halv sex (här) har jag tittat på, lyssnat till (i den mån jag hörde) – och framför allt sett en av deltagarna äta middag (?), tugga och svälja, röka därefter (heter kanske svajpa, elektronisk cig) – det vill jag inte ha. Om jag och andra använder en timme av sina liv för att kanske få sig något till del som hjälper till i skrivandet – som alla, även den ätande personen – vill ha och behöver, då ska vi inte behöva se detta. Kursledaren bör kunna säga ifrån, sätta någon sorts regler före mötet och inspelningen (eller efter). Fick mig att totalt gå i stå, vet att det är jag och ingen annan som går i stå, men jag fick onekligen hjälp på vägen. Gillar inte.

Nu värmer jag min egen middagsmat, gör mig en DM till. Låter ingen spela in mitt ätande.

Fick just inget med mig från mötet, än det som alltid gäller – när du kör fast, kör på. Ditt motstånd har något att berätta, där finns något som behöver skrivas – också om det tas bort senare.

Och så fort jag vill se något på SVTplay, så kan det bara ses i Sverige. Nu ville jag se dokumentären om fotografen och hans hustru – som fortfarande älskar varandra – men tvingas se på sig själva och sin relation på ett oprövat sätt när de blir gamla…

Nu är jag sur. Och mätt, har ätit min middag, vita bönor etcetera enligt ovan. Dög.

Känner mig tveksam till skrivkursen – mitt irrande bland alla datorfantastiska möjligheter och ibland hitta rätt, och dagens bottennapp – vad kommer jag att få ut av detta. Överlever att jag betalat pengar som jag inte får tillbaka – men sörjer om jag inte får någonting av det jag hoppades när jag klev in.

Än har kursen knappt börjat. Jag får ge mig till tåls, något jag alltid haft svårt för.

Torsdag säger mobilen att det är lätt regn på förmiddagen, 23 grader. Igår kväll och i natt var det tydligen skyfall och kraftiga vindar. Det blåser nu också, känns genom det lilla fönstret högt uppe. Palmbladen rör sig.

Jag sitter fortfarande i min tunna ”städrock” (så hette den där speciella hemmaklänningen mamma hade) när klockan är halv elva här. Jag byter alltid till min städrock när jag är hemma i lägenheten. Festligt hur ord dyker upp i huvudet. Och därmed minnen.

Byter temuggen mot en med kaffe, och en palmerita. När jag slänger ett öga ut genom köksfönstret ser jag rakt in i en lägenhet snett nedanför. Personen som jag tror städar eller diskar har tack och lov kläder på sig. Nu ska jag definitivt klä på mig, någon kanske ser rakt in i min lägenhet också. Tror det blir långbrallor idag, känns inte som shortsväder.

Det regnar. Fönsterbleck och den lilla innegården där nere är blöta. Så jag sitter där jag sitter. Tacksam att det inte regnar in genom det lilla fönstret. Jag vet inte vad som hindrar det, vet inte ens var eller hur fönstret sitter på husväggen. Vet bara att jag bor två trappor upp.

Igår skrev jag lite om en arg och sur Agnes, inte den väna äldre kvinna hon hittills visat sig som. (Tjusig meningsbyggnad.) Ska kanske låta henne komma till tals lite mera och oftare. Hon har många sidor, Agnes – har utvecklat dem under sitt långa liv. Samlar hennes funderingar i en särskild mapp, allt är inte färdigt att publicera ens i bloggen.

Såg någonstans hur en annan äldre skrivande människa berättade hur hon aldrig fått lära sig hur det går till att leva som gammal. Både jag och Agnes tänkte lite elakt ”vem har det?”. Jag har i alla fall aldrig fått några erfarenheter eller lärdomar om åldrande från någon äldre släkting eller vän. Tror det är något vi alla får lära oss på egen hand, efter förmåga och säkert påverkat av våra gener, hälsa eller ohälsa. Det är definitivt inte alltid roligt, men det är lärorikt – och kanske kan skrivande om åldrande lära någon yngre människa något. Agnes får fortsätta berätta om sitt liv som 80+. Och så tycker vi båda att det är härligt att Siw Malmqvist blir årets julvärd i teve därhemma!

Kvällsbild