beskrivarblogg

Har nu gjort Duolingo, och klarade wordle på två omgångar i morse, sudoku gick inte alls idag. Klockan är halv tre på eftermiddagen, det blev bara 3 000 steg i blåsten, jag seglade nästan fram i mina ”haremsbrallor” med mycket vida ben. Att gå till havet var ingen bra idé idag. Jag såg havet från hamnen där jag tog min cortado – det var upprört.

Bäddar rent i sängen, plockar fram ingredienser till middagslagandet, hackar lök och vitlök, tinar svamp som ser intressant ut, kycklingen får vänta. Tror jag bryner kyckling, svamp och lök (kanske hackad, grön paprika) och därefter får alltihop puttra med lite buljong och några bitar morot.

Jag fick åter slänga en påse med mögliga morötter, den här gången hade de legat i kylen. Två stycken var okej. Hädanefter köper jag morötter en och en. Hittade ingen crème fraîche, så det blir nog lite grädde i grytan. Kanske fräser jag lite curry i smör, och blandar i. Än sätter jag inte igång.

Dags för ett glas Pellegrino med citron, och lite läsning. Tröttnade fort på boken, så det blir laptopen igen. Väntar på att syster min ska klämma till med nästa ord i wordfeud, nu leder hon med, jag hann inte skriva färdigt förrän hon mycket riktigt lade ett ord och fick 36 poäng till. Så nu leder hon med 68 poäng. Men, skam den som ger sig. Jag får bara 9 poäng för mitt ord… Resten får läsaren räkna ut själv.

Kollade just den frysta svampen, det verkar vara en hel del Karl Johan i blandningen. Och det gillar jag, har skurit de största bitarna lite mindre. De får tina färdigt, så att jag kan hälla vätskan åt sidan, kanske återbörda den när svampen är lite stekt.

Fredag i morgon, kanske har Röda Korset sin loppis öppen. Behöver nya böcker. Och den där hojaldre con mantezanas, smördegskaka med äppleskivor, som jag tidigare hittat, men nu inte sett på ett tag. Till helgerna har det bara handlat om croissanter med någon sorts vaniljkräm. De har inte lockat mig. Stället där de här hojaldres brukar finnas ligger nära loppisen.

Mat, steg, väder, läsning och skrivande, inköp. Pellegrino med citron. Tvätt och städning. Det är vad jag skriver om. Hjärngymnastik, atrosträning, syrran som hela tiden vinner wordfeud. Kul läsning.

”Min inre monolog”. Den där monologen som pågår mest hela tiden, ibland diskret i bakgrunden, ibland högljutt och krävande.

Just nu är den ganska lugn, handlar emellanåt om den alkoholfria period jag just nu ägnar mig åt. Ibland tycker den synd om mig, ensamma gamla människa. Ibland gläds den åt att jag fortfarande kan röra mig, nog är ganska frisk även om jag just inte hör någonting utan hörapparaterna. Idag hörde jag dåligt med hörlurarna när jag gjorde Duolingo, det är speciellt en kvinnlig röst jag har svårt att höra.

Ibland får jag tyst på den genom att tjata (tyst) mitt mantra som tränat länge. För ögonblicket säger den åt mig att gå ut till spisen och börja laga mat. Så då gör jag väl det.

Grytan är klar, men får vänta på riskokning om någon timme. Har smakat av, det är gott – jag hade en flaska röd vermouth i skåpet och hällde i en liten skvätt, det blev perfekt. Alkoholen lär ha kokat bort. Jag skar kycklingbiten i mindre bitar, brynte med lite curry i stekpannan, och blandade med resten. Ser fram emot ännu en välsmakande måltid.

Saknar hushållsredskap här – decilitermått (jag har en liten kopp som jag använder i stället), slickepott, äggskärare. Har inte lust att köpa mer än jag gjort av sånt som jag får lämna kvar.

Jag åt, det var gott, och plötsligt var det dags för en och en halv timmes prat om redigering, och inbjudan till årskurs för 30 000 kronor med rabatt 5 000 om man anmäler sig i kväll. Tror nog att kursen är bra, tipsen om redigering var givande, men för egen del räcker det med den kurs jag redan har.

Godare än det ser ut

Laddar laptopen. En After Eight får fungera som efterrätt. När jag skriver ordet minns jag hur vi ofta fick efterrätt hemma, när vi växte upp. Undrar om mina systrar minns samma sak, så det ju inte alltid. Minns ris à la Malta, ananasskivor från burk, fruktcocktail med konstiga bitar, saftkräm eller chokladkräm, fruktsallad, vispad grädde, risgrynspudding (som nog var mera huvudrätt). Farmors blåbärskaka, när någon – pappa? – varit ute och plockat blåbär.

Pappas sockerkakor. Mammas pannkakstårta. Och, mormors munkar när de var så färska att de precis kallnat från flottyrkoket i den gula Skultuna-kastrullen. Ingen har någonsin lyckats göra de munkarna lika goda som mormor. Vet att mamma hade receptet, vet inte om någon av syrrorna har det nu. En anteckningsbok med ordet Notes snett över framsidan – men nu kanske jag är ute och skapar minnen utan grund.

Tror inte mina barn har några minnesvärda efterrätter att komma ihåg hemifrån. Inga goda munkar heller, inga konserverade ananasbitar. Mosters plättar har de nog inte glömt, hon gräddade och gräddade och de åt och åt. Ulf gjorde gärna fruktsallad, och hade tålamod att skära frukterna i fina bitar. Jag är inte och har aldrig varit särdeles tålmodig.

Ska kolla om jag kan få tid för vård av händer och fötter i veckan. Och kanske en timmes massage. Sammantagen kostnad 80 Euro, väl värt det. Jag är värd det. Om jag räknar om det i ”Dry Martini-pengar” så är det ungefär fyra literflaskor bra gin, eller två av vardera gin och den franska dyra vermouthen Lillet. Klart nyttigare. Och inget jag går upp i vikt av.

Tittar lite på Rapport, och ser utrikesministern ducka och undvika klara besked om regeringens uppfattning om det som händer i Venezuela. Stänger av.

Bäddar sängen lite bättre än jag gjorde i morse, ställer in vattenglas, tänder sänglampan. Klockan är bara drygt åtta, så än är det inte riktigt dags att gå och lägga mig. Mobilen är laddad och avstängd. Hörlurarna får laddning via datorn tills jag stänger för i kväll. Har fyllt på Pellegrino och citronskivor, ser riktigt bra ut, och smakar gott. Noll alkohol är kanske en ny vana som jag kan tillägna mig, såg något annat tips om att ta isbitar i händerna och hålla i dem tills längtan efter en drink går över. Låter drastiskt, men det ligger nog mycket i att göra något annat än vanemässigt fixa sin drink.

Tur att jag inte har något värre än lust på Dry Martinis att kämpa emot – spelandet var värre, tror jag just nu i alla fall. Kickarna där var snabbare, att repetera dumma beslut gick fort, belöningarna var snabba och lockande. Om och om igen, repeat. Vill aldrig dit igen. Tunga droger har jag aldrig testat, bara mina cigarrcigaretter en gång för länge sedan. Nu kan jag inte tänka mig att röka.

Läser ibland någon av mina gamla bloggtexter, när någon annan läsare har plockat fram den. Som i morse, Förtvivlan – och kaffe med bulle, från februari 2013. Det gjorde ont, att läsa orden och känna det jag kände då, igen. Tacksam att det är historia. Undrar hur det kom sig att någon läste just den texten igår. Vill nog nu bara bekräfta att jag idag är gladare.

Och jag tror inte att det är en slump att en av mina texter som hela tiden plockas upp av läsare, är den med rubriken Döden är ingenting. De som kollar i mitt arkiv hittar alltid dit. Häromdagen var det 2 300 läsare som läst det jag återgivit, orden som lästes vid kung Edward VII´s lit de parade i Westminster 1910. Jag publicerade den när Ulf precis dött, gav den till honom, och den tröstade mig då, i maj 2016.

Slutorden, ”Varför skulle du sluta tänka på mig, för att du inte längre kan se mig? Jag väntar på dig någonstans väldigt nära. Allt är väl.” Och allt är väl, samtidigt som saknaden är beständig. Båda ryms i den människa som är jag.

Så här åt och drack jag för tre år sedan, i februari i Antibes, Frankrike. Tyvärr inte här.

Lördag, vaknar tidigt och går ut efter frukost, 17-18 grader och blåst, men inte som igår. Hittar till Taoro och loppisen utanför kyrkan. Där finns engelska böcker, 3 för 1 Euro – så jag bar hem tre tunga böcker. Två av Moyes, en av Ahern, har förmodligen läst dem tidigare, men det brukar inte spela någon stor roll med den sortens förströelselitteratur.

Nöjd, fick mig en cortado efter vägen ner, och så småningom en caña vid hamnen. Hejade på camareran från hamnkaféet, hon känner igen mig nu. Kanske bor hon däruppe, och var på väg till jobbet.

8 100 steg, de flesta trappsteg, uppåt. Taoro ligger högt uppe ovanför Puerto. Mera ”åt vänster” från Charco räknat, än jag riktigt hade klart för mig. När jag inte hittat har jag gått för långt ”åt höger”. (Vet inte väderstrecken.)

Behöver inte promenera mera idag, klockan är visserligen bara halv ett – men jag är nöjd att vila knän och resten nu. 21 grader, halvklart. Dis över havet, som jag bara såg däruppifrån.

Tar en paracetamol, har ont i knäna. Länge sedan de kändes så ansträngda – förmodligen därför att det är länge sedan de behövde anstränga sig så i trappor uppför, och backar nerför. Undvek trapporna när jag gick ner från Taoro, men det hjälper inte stort, knäna gillar inte att gå i nerförsbackar.

Pratar med yngste sonen, hans fotled känns bättre, och han jobbar igen på måndag. Skönt att han har helgen att ta det lugnt.

Fixar Duolingo, wordle och sudoku.

Nu ska jag äta en mandarin, och läsa en stund. Duschade och tvättade håret också, och satte på en tvättmaskin med ljus tvätt, några kökshanddukar och mina linnebrallor. Nu sitter jag i soffan och väntar på att håret ska torka. Här finns hårtork, men jag har inte tålamod att torka håret helt torrt. Har tagit fram en tysk korv ur frysen, och en burk vita bönor till middag, plus en avocado som nog börjar bli bra.

Läser lite I The last letter from your lover av Jojo Moyes. Den har jag nog inte läst tidigare, och den känns seg. So far. Har sett två gröna papegojor i frihet idag. Och en fet råtta, som fick bråttom när jag gick förbi. Den första råttan här, har bara sett en mus tidigare.

Tror tvätten får plats på ställningen utanför fönstret. Mina knän vill inte gå i trappen upp till taket. Byxorna kan torka på en galge härinne.

Syrran snodde nyss ”min” plats för ett bra ord i wordfeud, omgången är snart slut och hon vinner igen, men med lite färre poäng än vanligt. Det är en skillnad. Jag lär mig att hennes strategi är att utnyttja det jag kunde ha använt (när hon har rätt bokstäver) – jag behöver bli bättre på samma sak. Om jag lever tio år till kanske jag blir lika duktig som hon på det här! Men, som 94-åring får jag nog vara glad om jag minns vad wordfeud var.

Tänder mitt gravljus, som brinner fint.

Ser på nätet att Kanarieöarna är ”no-go-zone” för någon reseexpert – för många turister, för lite fungerande infrastruktur som avlopp, bostäder för den lokala befolkningen, med mera. Och ingen förändring till det bättre verkar vara på gång. Kan tyvärr bara hålla med om den beskrivningen. Att det är tillåtet att bada (om inte vågorna är farligt höga) törs jag inte ta som ett tecken på att vattnets kvalitet är bättre nu, än för något drygt halvår sedan då myndigheterna avrådde från bad. Och turister som badade ändå, blev sjuka.

Fortfarande går avlopp ut i Atlanten. Fortfarande har de som är infödda här svårt att hitta boende, eftersom turister med pengar köper lägenheter, eller – som jag, utan förmögenhet – hyr till kostnader som ingen infödd har råd med. De jobb som turismen skapar ger inte några höga löner.

Kanske är det dags att fundera över ett annat resmål, till i höst och nästa vinter. Förutsätter än så länge både att jag har råd, och att jag är frisk. Vägrar att ha tänkbart elände i åtanke, förrän det är manifest, vare sig det är personligt eller omfattar hela världen.

Tvätten hänger på tork. Jag gör mig en Dry Martini, äter en After Eight. Oliverna avstår jag ifrån idag, fuet likaså. Klockan är halv fem, men det är inte mörkt än. Inser precis nu att jag lyckats stänga av eldosan på golvet – nu är den på igen och laddar laptopen (och förser kylen med el). Det kan inte vara någon lång stund, förmodligen när jag nyss drog ur hårtorkens sladd. Tur att jag såg det.

I morgon får jag köra igenom artrosprogrammet igen. Jag och mina knäleder mår bättre om jag gör det åtminstone tre gånger per vecka. Gärna varannan dag.

Ser på nätet att man i Sälen lär ha kört samma facklor som i Schweiz, efter den katastrofala branden där. Hur dum får man vara? Taken i Sälen var av trä, möjligen aningen svårare att antända, men ändå. Galet.

Glad att jag tror att ingen av de mina befinner sig i sådana lokaler eller sammanhang.

Syrran vann förstås wordfeud. Nu börjar vi om. Och hon startar med ett ord för 64 poäng…

Men vad pågår i Venezuela? Vad har USA där att göra? Makt och pengar igen. Vet för lite om den regim som nu verkar störtas, men blir rädd för Trump´s och USA´s självsvåldiga agerande både här och där. Över hela världen. Wordfeud och världsherravälde – samtidigt, min värld.

I kväll är jag lätt hispig, läser än i den ena boken, än i den andra, stänger av och slår på min dator, skriver några ord, hämtar vatten, äter en After Eight till, diskar en sked som sluppit undan tidigare. Upp och ner, fram och tillbaka, ingen rast, ingen ro. Inte för att jag gör något viktigt, något som behöver ske. Jag bara skvätter hit och dit.

Kroppen är fortfarande trött efter alla trappstegen upp till Tauro, och backarna ner. Jag har dragit ner de rullgardiner som fungerar, en – här i vardagsrummet, går inte att rubba. Bekymrar mig lite om jag får någon gäst som ska sova i soffan, den är mitt för det fönstret ut mot trappen. Ett senare problem.

Utsikt över Puerto, från Taoro Parque

Lördag morgon med skönt långsam frukost. Vid halv tio är jag klar att gå ut, det är 17 grader och soligt, blir 21 grader lite längre fram på dagen. Inomhus har jag ponchon på. Var ute och gick ett par timmar, drack en cortado nere vid havet och satt där en stund.

Handlade lite på Dino, bland annat två dyra blockljus, kollade loppisen, köpte inget där. Caféet där jag brukar ta en cortado och äta cheesecake var semesterstängt. Hem med det jag handlat, och ut igen, utan mobilen och därmed stegräknaren. Den visar 6 300 från förmiddagen, och jag lägger till mina uppskattade steg under en och en halv timme därefter. Summa drygt 8 000 idag. Bra. Nu är jag hemma igen, klockan är halv två. Trötta knän.

Någon hade glömt sina gåstavar vid bordet på hamncaféet, där jag fick en caña för 1,70 Euro, lägre pris än nere vid playan. Hoppas den glömske kommer ihåg att hämta stavarna, som jag lämnade in.

Köpte mandariner i den lilla butiken runt hörnet, såg att de också hade gräslök i knippa, men den var lite för trött för att jag skulle vilja ha den. Ska kolla igen, kanske får de fräscha kryddor och grönsaker till nyår.

Nu Duolingo, dag 129 i en följd. Wordle och sudoku klart redan i morse. Syrran lägger emellanåt in ett ord i wordfeud, jag med – ändå leder hon hela tiden med MÅNGA poäng.

Fram på eftermiddagen öppnar jag förpackningen med rökt lax – och svär över att det är nästan omöjligt. Lägger skivorna med lax på en tallrik, med hushållspapper över och under, för att få bort lite av det feta. Gör också en röra med röd finhackad paprika, gravlaxsåsen förbättrad med lite crème fraîche, och lite majonnäs, slänger två öppnade burkar med salsa som börjat mögla. Tydligen håller de inte många dagar när de väl öppnats. Tvättar små rödbrokiga potatisar som jag avser att koka. Tror det blir ätbart. Om ett par timmar.

I natt blir det dubbla filtar, minns att det var lite för svalt när jag sov senast. 15-17 grader om nätterna blir kyligt inomhus, utan uppvärmning. Och en visserligen liten, men ändå glipa öppen uppe emot taket, eftersom jag inte når att stänga det fönstret helt.

49 970 ord, som i NaNoWriMo under november månad många gånger – ungefär lika lång tid nu, sedan Jeanettes utmaning i skrivkursen. Jag har nog gjort som då, skrivit det som hittat till fingrarna och tangenterna.

Det kan inte kallas ”flow”, som är någon sorts benådat tillstånd jag är ganska obekant med. Men det kan kallas ”fulskriv”, eller ”flödesskriv” – som för mig gör skrivandet lite mindre prestigefyllt och glorifierat, mera något för vem som helst. Som jag, inte något som förbehålls begåvade litterära personer.

Blockljusen jag köpte levereras i ett tight genomskinligt plaströr. Nu testar jag att tända ett och låta det stå kvar i plaströret, det verkar fungera. Plasten smälter inte. Text på en etikett säger förmodligen hur ljusen ska användas, men texten är för liten för att kunna läsas. Av mig. Blåsa ut går säkert bra, men för att tända igen behöver jag ruska ut det otända ljuset, tända det och låta det glida ner igen. En senare fråga, nu får det brinna. Lågan fladdrar inte, bryr sig inte om draget från fönsterglipan.

Det här livet är fyllt av små, men hittills icke havda erfarenheter. Nya lärdomar som jag ibland minns, och ibland glömmer lika fort som jag fick dem.

En person som kallar sig expert på nätbedrägerier låter sig intervjuas om hur han – det är en man – blivit av med 600 000 kronor genom att svara i telefon på samtal som utgav sig för att vara från hans bank. Han verkar närmast imponerad av att han faktiskt gick på bedrägeriet – vilket gör ett märkligt intryck.

Han tycks ha gjort precis det man inte ska göra, tagit för givet att samtalet verkligen var från hans bank. Veterligt så ringer banker inte upp sina kunder. Nu lär personen ifråga fortsätta med att sälja sina expertkunskaper om hur man undviker att bli bedragen – han har ju något att visa upp. Knasigt.

Kvart i sju har jag ätit en god middag och diskat. Röran var perfekt till laxen, med nymald svartpeppar på. Har några småbitar lax kvar, några potatisar och lite röra.

Mitt blockljus i plasthållare brinner fint. Jag masar mig upp ur soffan för att hämta laddaren till datorn. Mina knän är väldigt motsträviga idag. Vill helst inte börja äta smärtstillande (utskrivna av min erfarne doktor Calle), men kanske är det dags. Kortisonsprutan i höger knä är två månader gammal, det sägs att de brukar hjälpa i åtminstone tre månader. Det är också min erfarenhet av spruta i vänster knä, som inte fick någon senast.

Så här dags längtar jag efter att få gå och lägga mig, men gör det envist inte eftersom klockan bara är kvart över sju. Jag behöver inte tolv timmars sömn, eller lite mindre om jag ligger och inte kan somna om. Någon gång varje natt vaknar jag, och går på toa. Somnar för det mesta om ganska snart igen.

Tacksam för det, avskyr att ligga vaken och tugga mitt mantra för att förhoppningsvis somna snart igen, utan alltför plågsamma tankar. Jag är väldigt medveten om att den sortens tankar inte leder någon vart. De är bara plågsamma. De ändrar ingenting, de gör bara ont. Ibland är de bara tjatiga.

Söndag, jag skrev om sömn och sömnlöshet igår – i natt var en sån natt. Låg vaken, funderade på att gå upp, gjorde det inte och somnade förstås. Vaknade igen, somnade igen. Vaknade vid halv nio, fortfarande trött. Nu med påfylld tekopp, efter att ha ätit och plockat undan övrig frukostmat.

Den här bilden tog yngste sonen därhemma på altanen, i augusti. Jag tycker om den. Tack Anders.

Klockan är fyra på juldagens eftermiddag. Jag är rastlös, i soffan. Har just diskat, gjort mig en Dry Martini utan is, men islådan med friskt vatten fick plats i frysfacket när jag tog ut morgondagens middag. Den kan tina i kylen tills det blir dags. Är skittrött på det här kylskåpet, med ett frysfack som Alejandra (mäklare) tyckte borde räcka för en person. Hon känner inte mig och min matlagning, mina behov.

Har noterat i separat dokument vad jag ska kolla ordentligt innan jag hyr något nästa gång. Bland annat ovanstående. Och jag ska inte boka flygbiljetter lika tidigt som den här gången, bara för att kunna inbilla mig att jag sparade några hundralappar. Betalda biljetter ska inte få stressa mig en gång till.

Läste nyss en text om Agnes, från november i år, ej bloggad. Noterar hur jag gärna skriver om Agnes i tredje person (hon, Agnes hit och dit), med författarens allkunniga perspektiv.  I det långa dokumentet som jag kallar manus är det jag, Margareta. Det handlar förmodligen inte enbart om olika namn.

I början av november skrev jag också om en man, som såg en annan man smita från betalningen i Ica-kassan, med scanner och full kundvagn. Allt lastades in i mannens bil, som försvann. Bara kundvagnen stod kvar. Nu funderar jag på om mannen faktiskt kunde klara sig från upptäckt, han måste ju ha fått ut scannern mot ett kundkort eller något liknande? Eller han kanske var begynnande dement, och helt enkelt glömde bort att sätta tillbaka scannern, och betala?

Idag har jag ingen skrivlust. Men då får jag väl skriva ändå. Mitt paraply har nog torkat nu, efter morgonens regnskur. Jag har bytt från linnebrallor och T-tröja till min sköna tunna rock. Poncho runt axlarna, lagom varmt. Har flera böcker plus e-böcker att läsa, men de får ligga olästa. Ingenting lockar mig idag, ingenting får mig att vilja berätta något, blogga om vad som helst, läsa vad som helst.

Det är trist, jag är uttråkad, understimulerad, less – ungefär som hemma när jag bara inte ids någonting. I morse låg jag och repeterade spanska ord i huvudet innan jag steg upp – nu minns jag inte ens vad det var jag inte kom ihåg då. Duolingo-orden fastnar lite hipp som happ, men en del minns jag faktiskt när de återkommer i lektionerna. Jag skriver upp ord och betydelser, och kan se hur en del ord bara inte vill stanna i min hjärna. Börjar bli less på Duolingo, men uppskattar att skrivcoach Jeanette har koll på mig och peppar mig när jag når någon sorts firande för x dagar i en följd. Tror jag är uppe i 126, men är osäker och har inte lust att kolla. Fyra månader, lång tid. Varje dag.

Såg nyligen filmen Sleepless in Seattle, därav rubriken på det här dokumentet. Med en vacker ung Tom Hanks i en romantisk och en aning sorglig film, och en bedårande liten son som bistod sin sega farsa med att hitta kärlek igen. Görs sådana filmer idag? Jag vet ingenting om nutida film eller teve – ser aldrig vare sig det ena eller det andra. Ser bara gamla filmer på Netflix, har ingen teve (annat än här, på dubbad spanska).

Försöker se en serie på Netflix, om kvinnliga förkläden till fina unga flickor av god familj, spansk och textad. Ibland blir jag glad åt att både höra och förstå några ord här och där. För det mesta är spanskan även där för snabb för mina öron och min hjärna. Duolingos långsammare tempo är lättare att följa (men inte lika glimtvis intressant).

En vän på Facebook använde idag ordet logaritmgen. Det tog en stund innan jag kunde urskilja ordet, för många bokstäver på ”fel” plats.

600 ord, de jag lovade att skriva varje dag för en månad sedan

Är fortfarande, kvart över nio på kvällen, rastlös. Skrivit lite i det långa dokumentet. Har slötittat på det där spanska förklädet, tröttnat. Tittat på mina anklar – vilket konstigt ord – den del av mina ben som är direkt efter (eller före) fötterna och innan det blir ben av det hela. Blodtryckspillret och soffsittande (och drinkar) gör att anklarna svullnar. Beskriven biverkning av medicinen. Gillar inte synen, men än är det inte besvärande.

Gillar inte heller att behöva medicin för mitt blodtryck. Borde förmodligen kolla det, så som jag på något apotek såg att man kan göra. Kanske efter helgerna. Tror det är stabilt, är inte yr eller konstigare än vanligt.

Har ett sånt där sjukvårdskort som man kan behöva, utanför Sverige och EU-ansluten. Hoppas slippa använda det.

Inte kul att vara gammal, att inte vara lika (oveterligt) frisk som förr, inte lika stark, inte lika balanserad (avser enbart kroppslig balans). Inte orka som förr. Inte kunna som förr. Då, när jag inte ens visste att jag kunde, jag bara kunde. Jag hade ingen aning om att jag (också) en dag inte skulle orka, inte kunna. Att jag också, som svärmor, skulle tycka att det var jobbigt att bädda rent i sängen. Att påslakan skulle kunna vara påfrestande.

Numera vet jag. Numera anammar jag systemet här, med ett löst lakan och en lätt filt ovanpå. Inga påslakan, med eller utan öppning upptill, som åtminstone gör det lättare att få in ett täcke. När jag kommer hem ska jag sluta slåss med påslakanen.

Utan något som helst sammanhang, Farmor, Jan, jag och lillasyster B, en gång för länge sedan

Inget wordfeud, syster min är upptagen av barn och barnbarn. Hoppas hon har trevligt. Tror det är så. Med sällskap av vår andra syster och barn och barnbarn. Huset där på Lugnet är fullt av glada ättlingar till våra föräldrar, svenska arbetare i Avesta Jernverk och på Stadshotellet, en turkisk fd målare som blev investerare och flyttade tillbaka till Turkiet och nu kanske vill till Sverige igen,  en serbisk man och filosof,  som arbetade hela livet här i Sverige på Ulleråker och nu är död, en svensk man med sydamerikanskt liv mitt i det svenska, och de barn som de här relationerna skapat, och barnbarn, som nu möts utanför Tierp, på en plats kallad Lugnet. Fint.

Förlåt om jag slirat här och där i historieskrivningen ovan. Kontentan är att ni allihop är där och att jag tycker det är fint! Ni gläder mig. Livet är förunderligt. Inte för underligt.

Och inget i vår (systrar med familjer) historia kunde ha förutsett att jag sitter i en hyrd liten lägenhet i Puerto de la Cruz på Teneriffa, just nu. Det fanns inte ens i fantasin hos någon av oss. Visar bara hur begränsade våra fantasier var. Det mesta är möjligt, om man/jag/du bara kan föreställa dig det. Om det kan finnas i fantasin, kan det också finnas i det som kallas verklighet. Om hälsa och ekonomi tillåter det – just nu har jag värme i stället för kyla och snö, ensamhet som är densamma som hemma, ett hav som definitivt inte finns därhemma. Ett hav som ena dagen är hotfullt starkt och dödar människor som kommer för nära vågorna. Nästa dag är det lugnt och stilla, och vaggar en till frid.

Hav längtar jag alltid till, här på Teneriffa, hemma där sjön Addarn och möjligen Östersjön är det närmaste jag kommer. För länge sedan i Kalifornien, minnen som börjar bli otydliga.  Oavsett så vet jag att hav är viktigt, vatten är viktigt, kraft, vågor, vind. Så länge jag kan vill jag se till att jag får vad jag behöver av hav.

En gång ville jag bo all tid nära hav, så är det inte nu och så blir det inte nån gång. Men jag kan fortfarande se till att leva nära havet åtminstone en del av min tid, besöka det så ofta jag kan. Hitta den frid som vågor och hav och kraft ger.

Konstigt, hur farliga vågor kan skänka frid, samtidigt som hjärnan vet att de är farliga, och alltför starka.

Datorn säger nu att det är 15 grader och mestadels klart, ute. Stämmer nog, jag mår bra i min poncho, i soffan.

Vi seglade ju förr, Jan och jag. Han var nog modigare än jag, men jag gillade att vara på sjön. Någon gång fick jag reva seglen i för hård vind, och ha en tamp i munnen medan jag gjorde fast en annan. Vi lyckades klara oss från farligheter, men var inte sådär genuint medfött duktiga seglande människor. Jag tittade på sjöbotten efter grynnor och sten, Jan kollade instrument – och ibland blev det fel. I Infredel en gång, en liten samling grynnor och några ställen där en segelbåt kan lägga till. Vackert. Där tyckte Jan att vi skulle gå si när vi skulle därifrån, och jag kollade all sten och sa, ”nej, så”. Vi kom därifrån utan att fastna, men det berodde inte på instrumenten. Enbart på att jag såg var stenarna fanns, och att vi var fel ute.

Ändå var det fint att segla, friheten i att använda vinden som kraft, och ibland motorn. Som inte alltid var med på användandet. Till exempel inte en gång långt ute i Stockholms skärgård, Rödlöga, med sällskap – tack och lov. Sällskapet bidrog med att fixa den packning som gick sönder, genom att helt enkelt ta en kartongbit och göra en ny packning. Möjligen var det fördelaktigt att vår båts förra ägare var med i sällskapet. Han kunde sin båt. Vädret var sådant att alla båtar var täckta av blad och annat från de träd som fanns nära, ingen kunde gå upprätt. Vi band ihop båtarna för att ligga något så när säkert. Och vår motor ville inte gå igång över huvud taget när vi skulle därifrån. Förrän den fick en ny packning av papper… Liv. Minnen. Tacksamhet.

Tacksam också att jag faktiskt inte måste se på Netflix, eller SVTplay eller något annat liknande. Vill inte, hittar inget som fängslar mig, kan bero på att jag inte vet vad jag letar efter.

Så nu sitter jag här igen och skriver ändå. Klockan är snart tio här och det är okej att jag går till sängs snart, okej i mina ögon, ingen annans.

De bor nog allihop i ett hus där de bott länge, ett hyreshus där lägenheterna ännu inte förvandlats till bostadsrätter. Flera flyttade in när huset var nytt, för ungefär femtio år sedan. De som bor här har just aldrig utvecklat någon gemenskap, annat än att de har samma postadr

Huset börjar bli slitet, stambyte måste ske, värden vill passa på att genomföra andra renoveringar också. Hyrorna som hittills höjts måttligt varje år, kanske nu kommer att bli väsentligt högre. Och kan vi bo kvar under stambytet, det verkar krångligt. Renoveringar behövs inte, standarden duger menar de flesta av oss. Oron växer.

I det här granngänget ryms också jag, med mina ibland sura funderingar, som jag har svårt att låta bli att sprida. Jag är nog äldst, och de yngsta är några just pensionerade ”ungdomar”, som bara bott i huset ett tiotal år.

Undrar hur vi gör när någon av oss dör? För det händer ju emellanåt. Inte alla är med på att samla till en krans, bara några få deltar i begravningshögtiden. Vi är inte så intresserade av att påminnas om vår egen snara hädanfärd. Den skojar vi ibland om, när vi äter gemensamt julbord på krogen längst ner i huset – jo, det finns en krog där. Den besöks ofta av de flesta av oss. Bra mat, och hyfsade priser. Det är nog bara fröken Berg på fyra trappor, som inte sätter sin fot där – varför vet ingen av oss. Hon är aldrig med på något gemensamt. Ingen av oss kan säga att vi känner henne, eller för den delen varandra. Trots att vi varit grannar i så många år.

Någon läser spanska i en gratis kurs på nätet som heter Duolingo, vill kunna beställa mat åtminstone när hon åker till Teneriffa. Andra lär sig spela schack, eller bygga komplicerade Lego-skapelser. De flesta gör någonting för att få tiden att gå. Några bara sitter innanför sin låsta ytterdörr, och verkar vänta på något eller någon. Döden? Eller de där vuxna barnen som sällan kommer?

En del är rörligare än andra, till kroppen, men också i huvudet. Någon misstänker att fru X nog börjar bli lite dement, men pratar inte med någon om det. Hon är med i bridgegruppen som spelar varje tisdag, men det börjar bli ohållbart. De andra ser till att hon på något sätt ändå behövs, hur länge det kan fortgå vet ingen. Någon i bridgegänget har försökt prata med fru X´s söner, som helst inte vill höra talas om några problem. De har ju nyligen ordnat med en ny kyl och frys till henne, och då märkte de inte att hon var annorlunda. ”Hon var ju som vanligt.”

Hum, fnyser jag, hur skulle de se någon skillnad? De träffas inte särskilt ofta. De kommer när fru X själv eller någon nära granne larmar om att någon insats behövs. Annars har de fullt upp med sina egna liv – som de flesta av grannarnas numera mycket vuxna barn tycks ha. De flesta har dessutom barnbarn, några till och med barnbarnsbarn. De är inte heller så ofta på besök hos sina ”äldre” släktingar. Och de gamla är sällan på besök hos de yngre. Det är som om generationerna inte ryms på samma ställe mer än någon sällsynt gång, kanske vid en jämn födelsedag eller storhelg, som jul.

Några använder plattor eller paddor, och kollar både filmer, serier och annat på internet. Andra skriver fortfarande brev för hand, och frankerar med frimärken. Suckar över Postnord och dyrt porto, men skickar både jul- och påskkort till de få vänner som fortfarande lever. Eller till de adresser de har. De får hur som helst inte något besked om att ingen mottagare längre finns. Och sällan några julkort tillbaka.

En granne, högst upp i huset, har just kommit tillbaka från sin sjätte utlandsresa i år. Han tycks inte kunna hålla sig hemma mer än någon månad, innan det är dags för ett nytt resmål. Och det är hela tiden nya länder, nya platser. De som varit hemma hos honom har berättat att han har en stor världskarta i köket, full med nålar som markerar var han har varit. Han kanske är så berest, att han glömmer bort det annars?

julfrid

Gick till Punta Brava, och satt en stund, om jag inte går för fort så tar det lite drygt en halvtimme dit. Så kom äntligen Palmyra, på väg till sin svägerska som bor runt hörnet. Vi kramade om varandra, hon kunde berätta att någon med två barn och ett tredje på väg, numera hyr åtminstone den ena lägenheten hos Asia. Kanske var det en mening med att jag inte hyr där den här gången. Nära små högljudda barn vill jag inte bo.

Vi babblade på, båda lika glada att ses. Hon talade om att Casa Canaria höll på att reparera taket, och därför var stängt. Såg ju igår att något var på gång. Så efter en stunds prat gick jag tillbaka längs stranden, glad till sinnes. Gott att veta att hon mår bra, och att hon för det mesta går sina promenader, inte häromdagen, ”då regnade det ju”.

Det blev en cortado på vanliga strandcaféet, brödinköp på El casa del panadero på Calle Hoya, gott bröd med valnötter. På en pastelaria köpte jag en hojaldre de manzanas, en wienerbrödsliknande bit med äppleskivor, godis till kaffet när jag väl var hemma igen.

9 700 steg som känns i kroppen. Och jag är stolt över att jag orkar, och går ändå. Nu är det skönt att sitta i soffan.

Har gjort Duolingo, jag far fram och tillbaka i rankingen, just nu tror jag att jag är nr fem i någon sorts ädelstensliga. Många nya ord idag, och en del nygamla. Cuchillo t ex är kniv, A Luisa gusta mucho – Luisa tycker mycket om att… Det där versala A före namn, eller benämning på personer (bara personer?) är nytt för mig, och något jag inte riktigt begriper. Kanske klarnar det så småningom. Verkar vara en förstärkning av namnet – Luisa, hon gillar verkligen…

Wordfeud? Syrran har 402, jag 230 – det är min tur och inga brickor kvar, inga nya bokstäver.

Pratar med yngste sonen, som var på väg hem från jobbet. Han ser fram emot jul- och nyårsledigheten, första gången på mycket länge som han inte jobbar någon av helgdagarna.

Jag får årets siffror från Avanza, och har faktiskt enligt rapport idag varit lite duktigare än genomsnittet. Mera tur än skicklighet tror jag. Sparar regelbundet, har sålt en del och flyttat de pengarna till bankkonto. Därmed är de snabbt tillgängliga, t ex när jag skulle betala dubbel deposition här på Teneriffa, innan kontraktet kunde bli klart för hyra av lägenheten. De pengarna får jag tillbaka när jag flyttar ut, i mars nästa år (utan ränta).

Min ränta hos Avanza har under året legat på drygt 7 procent, mer än någon bank. Å andra sidan kan börsen svaja, och förluster har jag också gjort. Börjar lära mig att skiljas från aktier som har någon konstig sorts känslomässigt värde, mera än ekonomiskt. Jag är inte någon stor kund, men tycker det är kul att försöka hänga med. Och jag är inte alldeles säker på att jag förstår det där med ränta och tillväxt. Än har jag inte förlorat mer än jag klarat av.

Kvart i tre. Och det är torsdag idag, har kollat.

Det här är definitivt inget romanmanus. Det är plotter hit och dit, dagbok och antagligen väldigt trist läsning för andra än de närmaste – som tål tråkighet från mig. Ingen lär vilja betala för att läsa det här.

Det är ingen större skillnad på den här texten jämfört med mina blogginlägg. Hur ska jag ta mig ifrån bloggstilen till något som mera liknar ett bokmanus? Hur skapa en dramatisk kurva – något som alla skrivcoacher pratar om och försöker beskriva? Någon sorts ökning av spänning och konflikter, tills de antingen far iväg åt Häcklefjäll, eller börjar lugna ner sig och lösas upp mot slutet.

Det är jag som är huvudkaraktären i den här berättelsen. Mina dilemman, konflikter, problem är de som skildras, utforskas, blir större eller mindre, lösningar testas och någon kanske fungerar till slut. Dramatiskt, tja – för mig förmodligen, men att läsa om för någon annan?

Att bli gammal, och vara gammal – liv med dilemman och problem som jag inte påtagligt kan göra mycket åt. Jag kan inte hindra mitt åldrande, bara försöka jobba på att fortsätta vara ”frisk för min ålder”.

Livet på gamla dar är ett emellanåt obekant liv, med hittills inte upplevda inslag. Och så är väl livet hela tiden, varje dag är ny, även om den kanske känns som om den är lik gårdagen.

Men på något sätt är det så många nyheter i det här gamla livet. Mycket som jag inte känner igen, inte är van vid. Kroppsliga funktioner som inte är desamma som för några år sedan. Känslomässigt och mentalt annorlunda liv. Lust som inte ger sig tillkänna längre. Noll sexliv. Ensamhet. Nyfikenhet som kanske sakta övergår till likgiltighet.

En positiv förändring för min del är att jag inte är deprimerad. Jag har tröttnat på att vara deprimerad, föredrar inte längre att känna igen mig i deppigheten. Och det är så skönt. Inte så att jag skuttar omkring och tjoar av glädje, det har jag nog sällan gjort. Men det tunga har på något sätt blivit lättare. Sorgen har inte försvunnit, men den är lugnare och snällare i mig numera. En ständig följeslagare, som inte längre gör mig desperat, paniskt förtvivlad, ångestfylld. Fortfarande kan jag behöva ”mantra” för att jaga oönskade tankar på flykten, men inte lika ofta som förr. Kanske handlar det bara om att katastroferna i mitt liv inte är några katastrofer längre. Kanske har de där kloka orden som ofta citeras, på engelska, landat i mig – This too shall pass. Det här går också över.

Måhända är vi skapta för att med tiden acceptera att det är så här livet ser ut, ska se ut – innan det tar slut och gör plats för andra, nya liv för de som ännu lever.

Många filosofer har säkert uttryckt detta klokare än jag förmår. Vill bara säga att det är ganska kul att vara gammal, också.

Så kommer workshopen, med lite teknikstrul och med Jeanette som föreläsare om det här med att vara en skrivande människa, en författare – och allt som Bokskrivarakademien och Skriv – en skrivfamilj omfattar. En och en halv timme, jag är snurrig i huvudet, där fanns så mycket bra. Allt har inte landat. Idag utbyte enbart via chat, och det var inte fel.

Jag märker hur jag tappar lust när det blir för mycket, när goda råd kommer i en strid ström, när jag inte alltid hänger med. Det är något jag behöver ta mig ifrån, inte låta det ta min skrivlust. ”Mindset” har säkert mycket med det att göra, vacklande självförtroende, less på min egen berättelse om mitt liv idag. Och mitt liv då.

”Skriv det som brinner/bränner/bränns” – vad brinner i mig numera? Mitt drickande, det förekommer i olika skepnad i det här dokumentet, jag vill låta bli – men gör det inte. Det bränns. Och lusten att skriva om det är ungefär lika liten som lusten att skriva om mitt spelberoende en gång var. Till slut hjälpte mig skrivandet då att sluta spela, kan skrivandet nu få mig att sluta dricka mina Dry Martinis, och ibland vin? Får fortsätta bearbeta den frågan på de sätt jag kan, skriva det jag skriver, låta bli det jag låter bli.

I två månader lät jag all alkohol vara där den var, jag hade vin och annat hemma – drack ingenting. Tror att det som sporrade mig då var provtagning inför läkarbesök och koll av mitt blodtryck. Jag hade varit yr, och det visade sig att jag hade lite för högt blodtryck. Fick medicin, ett piller om dagen – och skulle tillbaka efter två månader för nya prover och ny koll. Jag hade inga problem med att låta bli att dricka, det gick lätt som en plätt. Ingen vånda, ingen längtan. Mådde dessutom bra, såg bättre ut enligt en vän, sov lite bättre. Gick ner 4-5 kg i vikt, vilket också var glädjande. Magen blev lite mindre rund.

Nu är jag tillbaka i längtan efter en drink sen eftermiddag. Och längtan övergår ofta i att jag blandar en drink.

Jag vill inte gå från att vara spelmissbrukare till alkoholist, vill inte byta ett beroende mot ett annat (även om jag nog gjort det). Eftersom det är svårt att låta bli, så är jag beroende. Punkt. Vill jag vara det? Nej. Då så. ”Det är väl bara att låta bli”, sade min mellanson om mitt casinospelande. Han som senare visade sig vara mera alkoholiserad än jag förstått, och som kämpade. Han dog innan han vare sig lyckades eller misslyckades med att ta sig ur sitt missbruk. I en bilolycka medan han försökte. Hans liv gör ont, hans död gör ont. Men hans historia är inte min att berätta. Det räcker med min egen.

Kommentar från Hanna, till bloggen där jag lade ut lite av texten om ”feelgood för äldre”

Hanna Lans

Du har säkert allt stoff du behöver både i ditt huvud och i din omgivning! Det kan starta med en äldre kvinna som promenerat t affären för att köpa mat med sin dramaten, men får ont i knät o tar bussen hem. Vagnen trilskas o en äldre herre med käpp hjälper henne. Så språkas de på bussen o som av en händelse gör hon samma resa varje dag vid samma tid o som en händelse gör han det också. Det ena leder till det andra. En dag följer han henne hela vägen hem, men hissen är trasig o ingen av dem kan ta sig upp till lägenheten. Då tar de sig in i förrådet som ligger i gatuplan o hånglar lite. 

Jag fick mig ett gott och tacksamt skratt – kanske kan det bli något!

Mitt drickande är lika mycket en vana, som ett alkoholberoende. Ungefär som rökandet var en syssla för händerna, kanske mera än längtan efter nikotinet. Kan jag fylla glaset med något annat än gin och vermouth, något som ändå är gott – bubbelvatten såg jag någonstans. Skulle det få mig att inte längta efter en DM?

Hur mycket har jag gjort den drinken till ett varumärke för mig? Lite tjusigt så där som Jane Fonda i filmerna Grace och…, där hon har ett martiniglas i handen för det mesta. Som mina Rillo en gång var, eller mitt hennaröda hår – jag kunde lämna båda utan vånda, en dag. Försökte sluta röka många gånger – och så den sista gången gick det. Kan jag hoppas på samma sak när det gäller drickandet?

När hennarött övergick till orange, tack vare allt grått hår – så var det lätt att också sluta med färgandet. Något påtagligt som jag inte kunde acceptera, något som gjorde det enkelt att sluta. Vad skulle vara samma sak när det handlar om mina drinkar?

Jag har ju en svag känsla av att jag börjar tröttna. Tröttna på att handla och bära hem, och bära bort tomma flaskor, tröttna på att ha is i ett frysfack här som är för litet, tröttna på att dricka ur fula glas här och nu. Tröttna på att inte hitta Marezzo, kanske kan bristen på bra vermouth få mig att lägga av?!

Vill inte att jag ska gå från att vara den där gamla kärringen som skrev om sitt spelmissbruk, till att bli den där ännu äldre kärringen, som nu skriver om sitt alkoholmissbruk. Från spelmissbrukare till alkoholist – inte några kul etiketter. Vill inte vara vare sig det ena eller det andra, är inte det ena numera, men kanske det andra.

Här tog sig Emilia in från havet

Halkrisk, jag sitter i soffan

Jag känner mig lite kulen, hoppas det beror på vädret och att jag inte håller på att bli förkyld. En filt runt benen värmer, jag glömde ta med mig varma sockor den här gången. Hur många listor jag än gör så missar jag något.

Det är lite festligt och väldigt skönt, att läsa om och se allt ”juligt” på nätet, och då veta att jag inte behöver bry mig om något annat än att ha god mat och dryck hemma. Uppskattar att vara julbefriad.

Den här lägenheten har vackra och sköna, tunna filtar, i fina färger och behagligt material. Skön soffa, med fint överkast. Sängöverkastet använder jag inte, men det är också fint, tungt, i bomull. Nu pryder det soffryggen, lite nonchalant ditslängt. Det mesta är smakfullt, och passar även mig. Har plockat undan några kuddar som jag inte använder, och keramiksaker som jag inte behöver. Sovrummets konstiga virkade ”snören” på väggen bakom sängen tilltalar mig inte heller, men de får hänga där. Ser dem ändå inte när jag sover, och annars är jag just inte där. Har sett liknande i hantverksbutiker, de betyder något för folk här. Jag förstår mig inte på dem.

Vet att ön har en tradition av spetsvirkande, såg fantastiska bilder i ett märkligt hus med många trappor i Garachico – var det väl? Mitt geografiska minne är bristfälligt. Men den sortens virkade saker som hänger på min vägg är något annat än de skira spetsar bilderna där visade.

Tacksam att det inte finns några tavlor på väggarna. De jag hittills sett i mina hyrda bostäder här, har inte varit så kul. Här finns bara ett inramat tryck bakom soffan i vardagsrummet, och det tycker jag mig känna igen som något skapat av känd fransk konstnär. Blå blomster i blå vas. Mina kunskaper om konst är klena, men jag brukar veta vad jag tycker om. Den här är lugn och lågmäld.

Körde en tvättmaskin i förmiddags, och hängde en handduk och några trosor på ställningen utanför sovrumsfönstret. Den tvätten lär inte torka i brådrasket. Några T-shirts och trosor fick plats på en liten hängare i badrummet, torkar kanske till i morgon. Lakanstvätt får vänta tills det blir bättre väder, möjligen på tisdag eller i slutet av veckan. Regnandet ser ut att hålla i sig. Och det behövs antagligen, liksom snön däruppe i bergen.

Det modernistiskt formgivna lokala badhuset öppnar officiellt i morgon. Tror att många, både turister och lokala invånare, har väntat länge på det. Jag har sett det stängt, och förundrats, under de år jag varit här. Kanske blir det några simturer, enklare och säkrare än i havet. Har ju min oanvända baddräkt i byrån i sovrummet. Bra motion desssutom, snäll mot knäna. Ska kolla öppettider och kostnader under veckan som kommer. Var in på det stiliga badhuset, hade inte passet med mig så jag kunde inte boka något – men fick veta att ett dagspass kostar 8 euro för oss gamla, en månad med fyra dagar per vecka 24 euro. Går tillbaka och bokar en försöksdag, för att testa hur det känns.

Mycket ”skriv ändå” – men vad göra när jag inte hittar något som bränner, bränns eller brinner… Inte för att jag letar.

Läser om Joseph Campbell och The Hero´s Journey – en bok jag nog har hemma i bokhyllan, men aldrig riktigt begrep mig på. Nu ser jag den kortfattat beskriven som modell för berättande – The Call; The Refusal; The Crossing; The Trials; The Transformation; The Return. Star Wars (som jag aldrig sett) lär vara byggt enligt den här modellen. Förstår jag Campbell´s storhet bättre? Vet inte – än. Behöver försöka tänka. Vet att många författarcoacher refererar till honom, har läst om hans eget liv, beskrivet enligt ”modellen”. Jag har nog fortfarande ljudkassetter därhemma (utan något att spela dem på) med hans eget återgivande av Hjältens resa.

Anders Nyman på Whip Media har skrivit en bok som just är på väg ut i handeln. Snabbguide till ChatGPT – ska finnas överallt där böcker kan köpas. Rabatt 10 procent fram till julafton för alla, därefter och under januari månad ger Anders mig möjlighet att ge mitt nätverk 10 procent via koden mb26.

Köp boken, testa och lek med AI, vi kommer att få leva med AI oavsett om vi gillar det eller inte (själv är jag inte förtjust i AI-skapade bilder), men att ställa relevanta frågor och överväga svaren är faktiskt roligt. Och det är något jag behöver träna på, ställa frågorna och bedöma svaren. Ta till mig det som verkar vettigt, strunta i resten. Det är jag som bestämmer. På Bokus t ex kostar boken 183 kronor, minus 10% enligt ovan, kolla koden och bevaka boken, så får du ett mejl när den är tillgänglig, efter första januari nästa år. ISBN 9789190078235. Jag har ingen bild, ni får googla och se själva.